Det är välgörande mitt i tragiken när en ser hur feministisk teori emellanåt omvandlas till systematisk handlingskraft gentemot det våldsbejakande patriarkatet. Jag tänker naturligtvis på kampanjen #metoo som sedan avslöjandet av en sextrakasserande filmregissör i Hollywood spritt sig över världen.
Att sexuella trakasserier är ett brett samhällsproblem är inget att ta miste på. Jag har svårt att tro att det finns någon kvinna i min bekantskapskrets som inte någon gång varit med om det. Själv har jag tidigare beskrivit hur jag som 14-årig praoelev blev introducerad i arbetslivet genom en tafsande chef och hur det hela normaliserades och av den i den övriga personalen som jag trodde var handlingskraftig. Det är sånt som händer, det är inget att bry sig om, se det som en komplimang, män är helt enkelt såna, är kommentarer som normaliserar det sexuella våldet alltifrån ovälkomna blickar till genomförda våldtäkter. Som tonåring hade jag varken praktiska eller teoretiska verktyg för att förstå den verklighet som jag plötsligt befann mig i men blev tidigt intresserad av den feministiska diskursen och slukade litteratur av författare som Susan Faludi, Simone du Beauvoir och Germaine Greer. För den som vill läsa mer kan nämnas Katarina Wennstam och även genusbegreppets moder Yvonne Hirdman.
Men det finns anledning att ytterligare problematisera fenomenet sexuella trakasserier och det kan vara enklare att göra det när saker kommer upp till ytan, som med #metoo-kampanjen och den tidigare #prataomdet. Det handlar om att på djupet diskutera vad som är okej och inte., vilken jargong som ska gälla på arbetsplatser, i hemmen och i offentliga miljöer.
Vad är okej? Och hur kan vi, utan att bagatellisera det faktum att män statistiskt sett är den största gruppen förövare, diskutera det faktum att även de utsätts för kränkande särbehandling av både män och kvinnor och att det i kanske ytterligare högre grad anses vara en del av en skojfrisk machokultur eller helt enkelt önskvärt? Det finns delar av den feministiska rörelsen som verkligen borde fundera igenom sin människosyn när det kommer till betraktandet av män, särskilt män med formell makt. Det är inte okej att hata kvinnor. Men det är inte okej att hata män heller. Eller personer som inte känner sig hemma i någon av dessa kategorier.
Nu har Sverige återigen vaknat, och eftersom människor med normalt stort genomslag i mediabruset skrivit om sina upplevelser är det inte konstigt att det i ett inledningsskede är mediaredaktionerna som nu får visa handlingskraft. Profiler tar timeout och utredningar inleds. Bevisläget mot dessa lär väl vara lika besvärliga och icke hålla i juridiska sammanhang, men är en man en gång outad som sexmissbrukande galning som inte kan lägga band på sig blir det nog svårt att se någon framtid i mainstreammedia, särskilt i teveprogram som vänder sig till de bredare massorna. Och det är ett annat fenomen värt att diskutera ytterligare: när rättsväsendets långsamma byråkratiska kvarnar börjar mala, har förövaren i folkets ögon redan dömts vid skampålen på internet. Jag anar att det kommer att finnas ett antal böcker till nästa års bokmässa i temat ”uthängd men oskyldig”.
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Klar luft, lite is på rutan och tända ljus
Diss: Osynliggörande av maktstrukturer, vilka de än är
