Att leva i påsktiden. Krönika på Skara stifts hemsida 20 april 2017


pixabay.com
Jag tycker så mycket om att söndagarna som följer på påskdagen numera benämns " i påsktiden" istället för "efter påsk". Vilka ord vi använder ger viktiga signaler och inspirerar till eftertanke. Vårt kyrkoår är ju kronologiskt, men på sätt och vis lever vi ständigt i påsktiden med glädje och uppståndelseyra samtidigt som livet också är fasta och förberedelse, förundran och djup. Glädje och sorg följs sannerligen åt.

I en av veckans bibeltexter möter Jesus de tolv som håller sig undan efter påskens händelser. En av dem kan inte alls känna någon uppståndelseglädje med mindre än att han får se klara och tydliga bevis för att Jesus skulle vara hos dem igen. Muntliga vittnesbörd hjälper inte - han vill se spikhålen. Och Jesus kommer och låter honom se och känna.  Jesus möter var och en på det sätt som hen behöver. Du tror därför att du har sett mig, säger Jesus till den tvivlande, men saliga är de som inte har sett men ändå tror.

Det går alltså att tro utan att ha sett ett tydligt tecken. Det går att känna tillit även om tveksamhet fortfarande råder. Evangelisten Johannes skriver till oss att Jesus gjorde ännu fler tecken än dem som tagits med i hans bok, men de som finns har nedtecknats för att vi ska tro att Jesus är Guds son och för att vi genom att tro ska ha liv i hans namn.

Några av oss väntar fortfarande på det där tecknet. Några av oss har sett och känt. Några av oss känner uppståndelsens glädje medan andra längtar efter någon form av levande liv. Så är det att leva i påsktiden och det finns endast ett sätt att göra det på: tillsammans med Gud och tillsammans med varandra.

KARIN LÅNGSTRÖM , skolpräst på Hjo folkhögskola

Påskaftonstankar

pixabay.com
Det är många som på olika sätt vittnat om hur lång och trist Långfredagen var förr i tiden. Dagen skulle framlevas i stillhet vilket kunde vara en utmaning för livliga barn. Affärerna var inte öppna och på radion spelades stilla musik. Det är nu ett minne blott i en tid då fest och vardag suddas ut i ett oavbrutet fredagsmys. 

Som barn hade jag aldrig problem med Långfredagens tragiska eftertänksamhet. Jag levde mig in i anledningen till dagen och förbannade det faktum att en oskyldig avrättas. Långfredagen kom för mig att bli en protestdag mot världens ondska, snarare en en dag då en inte får göra något.  

Många år senare har jag ett knippe teologiska förklaringsmodeller till Jesu död, men grundkänslan kvarstår: och fortfarande är det alltför många som straffas utan ordentliga rättegångar. Och ropen efter dödsstraff hörs mer och mer också i vårt land. 

Istället var det påskafton jag hade svårt för. En dag av väntan på att äntligen få fira livet och uppståndelsen. Dagen ägnades åt äggmålning och påskmiddag. Ofta var det ju fint väder som inbjöd till lek i prästgårdsträdgården. Men det var ändå en väntans dag som kändes teologiskt onödig. Varför skulle Jesus vänta tre dagar på att bli uppväckt? Kunde det inte hända med en gång? Jag hade ju facit, men Jesu vänner var i chock och dessutom rädda att själva bli gripna och avrättade såsom dissidenter i det av romarna ockuperade området. 

Men det finns en existentiell vits med den där påskaftonsväntan, eftersom det är en avspegling av hur livet fungerar. Hela påsken följer en rytm som livserfarenheten känner igen. Skärtorsdagens vånda och ångest, svek men kraft från ovan. Långfredagens orättvisa, våld och meningslöshet. Men också glimtar av godhet och medkänsla. Påskaftons erfarenhet av att livet inte vänder direkt, att vi ibland måste vänta och invänta förändring och nystart. Det blir inte bra direkt. 

Kronprinsessan Victoria sa något väldigt klokt när hon intervjuades på Drottninggatan. Journalisten frågade hur vi nu ska kunna gå vidare med tanke på allt som hänt. Kronprinsessan tittar med stadig blick och säger kraftfullt: Tillsammans. Hon ger inga anvisningar om handlingsplaner, nationella samordnare eller politiska desperata förslag utan ger en kunglig order om hur: tillsammans. 

Tillsammans är nyckelordet för den långdragna påskaftonen, för livet som helhet och särskilt i svåra stunder. Jag tror inte att det handlar inte om att ha en annan individ bredvid sig i tevesoffan kväll ut och kväll in utan om en känsla av samhörighet med andra människor och djur. Att finnas i ett sammanhang någonstans där blickar kan mötas och tankar utbytas. Svenska kyrkan erbjuder mötesplatser med detta syfte, och även om medlemstalet sjunker ändras inte människors behov av att samlas, tänka, utföra ritualer och vara just tillsammans. Helgens kärleksmanifestation på Sergels torg, alla extra ljuständningsbesök i våra kyrkor vittnar om just detta. 

Det kommer att bli påskdag i år också. Regnet och dimman kommer att få ge vika för vårsolens vänliga och livgivande strålar. Naturen kommer fortsätta vakna till liv med sån fart att allt fler av oss behöver ta allergimedicin för att hantera skapelsens kraftfulla explosioner av lövsprickning och knoppar som brister. Men vackert är det! 

Glad påsk önskas alla läsare!
KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Polisbilar täckta av blommor. Äntligen får blåljuspersonalen den uppskattning se så väl förtjänar.

Diss: Allt som hotar livet och friheten.

Tankar en långfredag

pixabay.com
Ikväll hade jag önskat en stilla gudstjänst i en kyrka. Inga körer (förlåt kära körsångare) och inga svulstiga dramatiska ambitiösa passioner. Bara en cello får kompa oss i psalmsången.

En predikan som förkunnar ett trots allt och stannar inför Jesu kärleksmanifestation. 

Det är sant att bibeltexterna ibland talar för sig själva, men faktiskt måste vi lärjungar #prataomdet. 

Vi pratar om det svåra och vi pratar om det kristna hoppet. Inte ens i det mest bedrövliga låter Jesus bli att vara med. Han ger oss en väg att gå i det svåra. 

Tvivel och förtvivlan: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? 
Den gudomliga förlåtelsen: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.  
Överlåtelsen och det enda möjliga: Fader, i dina händer lämnar jag min ande. 
Och hoppet, längtan och löftet: Sannerligen, redan i dag ska du vara med mig i paradiset. 



Ditt lidande har nått sitt slut.
O Jesus, du nu kämpat ut
för oss den svåra striden. 
Ej förr än frid åt oss du vann
du ville njuta friden. 

Så vila, gode Herde, nu. 
Du förr ej fristad haft, där du 
ditt huvud luta kunnat.
Det tjäll du ej bland mänskor fann
dig hårda klippan unnat.

(Sv ps 460:1-2, J.O Wallin 1816)

Oavsett. Krönika i SLA 11 april 2017

Godmorgon Skövde! Våren är verkligen i antågande, penséer och smålökar är satta i krukorna och en lagom mängd frösådd är klar och väntar på grodd. Livet pågår. 

Första april är passerad och naturligtvis var min krönika förra veckan ett aprilskämt. Det finns inga planer på samverkan mellan Svenska kyrkan och Postnord, även om jag kan tycka att det faktiskt kunde vara bra. 

Så pågår en diskussion i media om det inte är dags att lägga ner det här med aprilskämt med tanke på konstruerade och falska nyheter, s k fake news. Är det inte dags att folk faktiskt ska kunna utgå ifrån att det dom läser i tidningen faktiskt är sant? Är det inte så att skrattet fastnar i halsen med tanke på hur världen numera är konstruerad? 

Jag vill ändå protestera. Oavsett aprilskämt eller ej måste vi vara beredda att värdera och pröva allt vi hör. Ni minns viskleken, där folk i en ring sprider ett budskap genom att i tur och ordning viska en mening i örat på grannen. När alla hört och spridit vidare är det inte sällan en helt annan historia än den som först levererades. Så är det i verkligheten och har alltid varit. För att anknyta till en mycket gammal mytologisk berättelse om Eva, Adam och ormen i paradiset finns redan där en diskussion om vad Gud egentligen sa och hur det skulle uppfattas. 

I dag har vi ändå lite större möjligheter att kunna kolla om uppgifter är sanna eller falska. Även om vi kan googla på vad som helst (just att ett av världens största mediabolag just fått ett verb uppkallat efter sig säger ju en hel del) går det faktiskt att lyfta luren och ringa upp den som en tycker skulle kunna ha sista ordet i historien. Den som tvivlade på biskopens engagemang i Postnordfrågan kunde enkelt kontakta honom och få till svar att han helt var med på noterna på hans stiftsadjunkts påhitt. 

Nej, vi ska inte låta bli att skämta på första april. Det är en gammal fin tradition. Vi ska inte böja oss för de mörka krafter som endast har på agendan att skapa oreda och polarisering i världen. Vi ska skoja mer, tända fler ljus, älska mer, så fler frön och plantera fler penséer i glada färger. 

Vi kan också vara glada över den frihet vi har att kunna ta emot intryck och ge avtryck i andras liv. I veckan var en grupp blivande kyrkomedarbetare på studiebesök på Tidaholmsanstalten för att få del av hur kyrkans verksamhet fungerar där. Det blev ett mycket fint samtal med fängelsediakon Annwor om frihet och fångenskap, mening och meningslöshet i en tillvaro som på ytan kanske ter sig helt förfärlig. Vi fick en ytterligare påminnelse om att inte lita på löpsedlarnas enkla sanningar utan att se människan bortom skal och yta, omständigheter och katastrofala livsval. Något av det som berörde mig mest var det faktum att kapellet ligger högst upp på tredje våningen så att det går att se ut över murarna genom några av fönsterrutorna. Det längtar fångar efter att få göra även om det handlar om några trötta tallar. Men det blir en påminnelse för oss om hur skönt det är att titta lite längre bort, tänka lite längre än vad näsan räcker. 

Livet pågår!

Karin Långström 

HISS: Människor som ger hopp i en till synes hopplös situation

DISS: Otålig som jag är tycker jag att fröna kunde gro lite fortare! 

Ny samverkan löser framtidsfrågor i Svenska kyrkan

Ibland levereras riktigt goda nyheter som visar på det entreprenörskap och den framåtanda som är så betydelsefullt för att vårt samhälle ska kunna utvecklas i positiv riktning. I en tid då polarisering, Brexit och murbyggande verkar vara den rådande samhällstrenden finns det ändå exempel på motsatsen: när människor kommer samman i nya, spännande och kreativa projekt. 

Jag tänker naturligtvis på den kommande sammanslagningen mellan Svenska kyrkan och PostNord. Båda organisationerna har länge kritiserats för att vara långsamma och konservativa branscher. De har inte riktigt levererat och förtroendet i allmänhetens ögon har den senaste tiden inte varit nådiga. Men tillsammans kan dessa båda traditionstyngda institutioner nu se framtiden an i ett nytt ljus. 

Flera samordningsvinster är att göra. PostNord kan nu avyttra sina dyra lokaler och flytta in i de strategiskt utplacerade kyrkorna och församlingshemmen. Pensionsavgångarna inom PostNord kan nu enkelt lösas genom de ideella krafter i Svenska kyrkan, nämligen kyrkvärdarna, som ofta har mångårig vana av att sortera programblad vilket enkelt kan utökas till att sortera brevförsändelser. Även enklare pengatransaktioner kan hanteras genom Svenska kyrkans kollektsystem. 

Biskop Åke Bonnier har varit en av dem som i det tysta verkat för den nya konstellationen. På sin blogg skriver han att kyrkan och posten har mycket gemensamt. Redan Paulus i Nya testamentet skrev många brev och utan Postverksamheten skulle evangeliet inte kunnat spridas. Julkorten som började skickas till minne av Kristi födelse kom också att bli en riktig framgång för både posten och kyrkan. Bonnier hänvisar också till den gamla kyrkliga seden att utbyta nyheter på kyrktrappan, vilket i modern tid kan tänkas vara reklamblad eller information från olika myndigheter. Detta kan också knytas till reformationsjubileet då publikationer tack vare boktryckarkonsten enkelt kunde spridas. Biskopen önskar också att PostNords personal efter sammanslagningen ska få sin uppbyggelse och bön genom kyrkans brevarium.

Vid sidan av det teologiska har stiften löst problemet med att allt fler pastorat nu vill lämna över eller rent av sälja övertaliga kyrkobyggnader. Vid Kyrkostyrelsens marssammanträde beslutades att de pastorat som istället för att sälja eller överlåta sina kyrkobyggnader väljer samgående med PostNord kommer att få beteckningen postorat och som extra morot kommer varje kyrkobesökare att få med sig ett gratis frimärke vid varje gudstjänst. Avslutningsmusiken som sedan tidigare kallats postludium får nu en ytterligare innebörd. 

PostNords VD Frank Ering är sprudlande glad. I en kommentar till SLA bekräftar han att han nu med kyrkans hjälp än mer kan tro och hoppas att breven kommer fram tid, men att den tredje dagen kommer att vara standard. PostNord kommer nu också att anamma kyrkans ambition att nå ut till alla folk och brevbärarna kommer i fortsättningen att kallas apostlar. 


KARIN LÅNGSTRÖM 


Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...