Karin Långström: 2017

Sorgens teologi och praktik. Om Svenska kyrkans allhelgonakampanj

svenskakyrkan.se

Kommunikationskampanjerna från Svenska kyrkans nationella nivå brukar följas av kritik. Häromveckan var det ett twitterinlägg som fick delar av kyrksverige att rasa, och den mer allvarliga allhelgonasatsningen som i år fokuserar sorg har också sina kritiker. Inte sällan kritiseras annonser och texter utifrån temat att det är för lite kristen tro i dem.

Idag skriver Judith Fagrell på sin blogg om kampanjen och ser den som exempel på lagiskhet, gärningslära och moralism. Och än värre:

"Vad gör du får någon som sörjer?" antyder inte bara en uppdelning i onda och goda (de som gör något till skillnad från oss som inget gör) utan också, eftersom Svenska kyrkan är avsändaren, att om jag bara uppfyller dessa rätta gärningar skulle det kunna ge mig någon sorts direktfil till lycka och framgång och ytterst:himmelriket. Och detta under reformationsveckan! "

Jag tror verkligen inte att kommunikatörerna och teologerna på kyrkokansliet skulle vara bärare av någon form av moralism. Självklart, skulle jag säga, vill de uttrycka någon form av mainstream Svenska kyrkan-teologi. Men när de specifikt kristna signalorden (som t ex evigt liv, himlen) gång på gång utelämnas kan en få intrycket av att Svenska kyrkan inte är något mer eller annat än en rikstäckande leverantör av evangeliskt lutherskt måbramys. Själv läser jag in en massa teologi och bibelberättelser i filmsekvensen: inte minst från Jobs bok. Men något fattas: det mystika som behöver uttryckas explicit.

Också i artikeln om allhelgonahelgen på svenskakyrkan.se kunde det vara tydligare: det är inte bara det att vi minns våra avlidna och tänder ljus på gravarna - det finns något mer. Det finns ett hem långt bortom sorgens hemland. Härlig är jorden, härlig är Guds himmel. Var inte rädda, säger Jesus. Jag går bort för att förbereda en plats för er, och jag ska komma och hämta er till mig, så att ni ska vara där jag är. Och i sin dödsstund räcker han ut handen: redan idag ska du vara med mig i paradiset! - för att i nästa andetag be de närvarande att ta hand om varandra.

Att kommunicera kristen tro är inte enkelt. Att nå målgrupper i samhället som inte får samma associationer till vissa ord och begrepp som mångåriga kyrkbänksnötare är rent av ursvårt. Men varför inte våga ta risken någon gång? Kan vi hoppas på att nästa års allhelgonakampanj att få rubriken: "Vi tror på evigt liv"? Om inte vi talar om himlen, vilka ska då göra det?

Så finns den där sprickan i Svenska kyrkan, gapet mellan vi och dom. De som talar riktigt och tydligt om Jesus och de som väljer andra bilder än de som traditionellt traderats. Eller? Är det inte så att själva tron och trons uttryck blir en prestation? Vem producerar mest och bäst riktig teologi? Är inte det en gärningslära och en moralism med akademiska förtecken?

Alltså: Jag väljer att tolka kampanjen utifrån principen att tolka allt till det bästa (Luthers lilla katekes, förklaringen till åttonde budet). Jag ser inte något kryptokatolskt över de välmenande tipsen hur vi hjälper medmänniskor i sorg. Det är viktigt med teologi, men kristendom är mer än teori - det är också praktisk handling. Jesus hade säkert förmått tala om evigheten samtidigt som han dammsög eller gungade med änkans barnbarn, och vi som är hans efterföljare kanske kan göra samma sak?

Själv är jag ledsen den här allhelgonahelgen. Jag bär och bärs av evighetshoppet. Visst hjälper det att läsa några psalmverser och något bibelord, men de var väl aldrig tänkta att ersätta värmen från människor som bryr sig om? Och då är jag ändå en mångårig kyrkbänksnötare...

Om kampanjen #metoo. Krönika i SLA 21 oktober 2017

Det är välgörande mitt i tragiken när en ser hur feministisk teori emellanåt omvandlas till systematisk handlingskraft gentemot det våldsbejakande patriarkatet. Jag tänker naturligtvis på kampanjen #metoo som sedan avslöjandet av en sextrakasserande filmregissör i Hollywood spritt sig över världen.

Att sexuella trakasserier är ett brett samhällsproblem är inget att ta miste på. Jag har svårt att tro att det finns någon kvinna i min bekantskapskrets som inte någon gång varit med om det. Själv har jag tidigare beskrivit hur jag som 14-årig praoelev blev introducerad i arbetslivet genom en tafsande chef och hur det hela normaliserades och av den i den övriga personalen som jag trodde var handlingskraftig. Det är sånt som händer, det är inget att bry sig om, se det som en komplimang, män är helt enkelt såna, är kommentarer som normaliserar det sexuella våldet alltifrån ovälkomna blickar till genomförda våldtäkter. Som tonåring hade jag varken praktiska eller teoretiska verktyg för att förstå den verklighet som jag plötsligt befann mig i men blev tidigt intresserad av den feministiska diskursen och slukade litteratur av författare som Susan Faludi, Simone du Beauvoir och Germaine Greer. För den som vill läsa mer kan nämnas Katarina Wennstam och även genusbegreppets moder Yvonne Hirdman.

Men det finns anledning att ytterligare problematisera fenomenet sexuella trakasserier och det kan vara enklare att göra det när saker kommer upp till ytan, som med #metoo-kampanjen och den tidigare #prataomdet. Det handlar om att på djupet diskutera vad som är okej och inte., vilken jargong som ska gälla på arbetsplatser, i hemmen och i offentliga miljöer.

Vad är okej? Och hur kan vi, utan att bagatellisera det faktum att män statistiskt sett är den största gruppen förövare, diskutera det faktum att även de utsätts för kränkande särbehandling av både män och kvinnor och att det i kanske ytterligare högre grad anses vara en del av en skojfrisk machokultur eller helt enkelt önskvärt? Det finns delar av den feministiska rörelsen som verkligen borde fundera igenom sin människosyn när det kommer till betraktandet av män, särskilt män med formell makt. Det är inte okej att hata kvinnor. Men det är inte okej att hata män heller. Eller personer som inte känner sig hemma i någon av dessa kategorier.

Nu har Sverige återigen vaknat, och eftersom människor med normalt stort genomslag i mediabruset skrivit om sina upplevelser är det inte konstigt att det i ett inledningsskede är mediaredaktionerna som nu får visa handlingskraft. Profiler tar timeout och utredningar inleds. Bevisläget mot dessa lär väl vara lika besvärliga och icke hålla i juridiska sammanhang, men är en man en gång outad som sexmissbrukande galning som inte kan lägga band på sig blir det nog svårt att se någon framtid i mainstreammedia, särskilt i teveprogram som vänder sig till de bredare massorna. Och det är ett annat fenomen värt att diskutera ytterligare: när rättsväsendets långsamma byråkratiska kvarnar börjar mala, har förövaren i folkets ögon redan dömts vid skampålen på internet. Jag anar att det kommer att finnas ett antal böcker till nästa års bokmässa i temat ”uthängd men oskyldig”.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Klar luft, lite is på rutan och tända ljus

Diss: Osynliggörande av maktstrukturer, vilka de än är

Om "icke-religiösa" stilla rum. Krönika i SLA 7 okt 2017

Meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde.
Foto: Anders Litborn (publicerad på svenskakyrkan.se/skovde

Liksom den alldeles nyutnämnde litteraturpristagaren Kazuo Ishiguro först trodde att nyheten från Svenska akademin var fake news innan han fick höra det från en säker källa, så trodde jag att nyheten om att Västra Götalands regionstyrelse beslutat bifalla en motion om att göra andaktsrummen på regionens sjukhus icke-religiösa var något som spreds från högerextrema sajter i syfte att ytterligare misstänkliggöra muslimer.

Utredarna har ett gediget arbete framför sig. De har visserligen fått en reviderad skrivning på bordet - icke-religiösa rum har blivit religiöst neutrala rum - men det finns en hel del att reda ut. Inte minst i linje med den attitydförskjutning i samhället som många signalerar om. Och då menar jag inte sekulariseringen som jag menar i grunden är bra.

Låt mig ta med dig i tanken in till meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde. Det är utformat av Gerd och Henrik Allert, kända konstnärer från trakten, och de har lyft fram tankar kring kretsloppet och tiden, cirkeln som inte har någon början eller slut. I mitten finns ett runt bord. Mot väggen står ett annat bord med ljus, ett kors och en ikon. På golvet, lite avskilt bakom stolarna där besökaren får sätta sig och ta igen sig en stund, sitta i egna tankar eller be en bön efter att ha tänt ett ljus, ligger den muslimska bönemattan med en pil som märker ut riktningen mot Mecka. I hyllan finns andaktslitteratur av olika slag och på olika språk.

Vid sidan av ett antal ideella som brinner för den andliga vården finns sjukhuspräst, sjukhuspastor, sjukhusdiakon och sjukhusimam. De har ett gemensamt uppdrag i att stödja och hjälpa, ge mod och hopp och bistå vid omorientering inför nya faser i livet.

Här finns ”religiösa symboler och tillbehör”, de som motionärerna vill lägga in i ett skåp för framtagning vid behov. Men ljuset, korset, bönerna eller diakonen är inte till för att exkludera någon eller få någon att känna sig utanför, utan tvärtom. Många som inte bekänner sig till någon religion vittnar om vilken befriande och rogivande känsla det för med sig att gå in i ett kyrkorum. Det är något med att tända ett ljus för någon eller något eller sig själv, sitta ner och tänka eller be. Att ge sig själv och sin själ lite tid - särskilt i tider då livet vacklar och framtiden ter sig oviss. Visst skulle det kanske gå bra att gå in i ett stilla rum utan några religiösa symboler alls. Men jag tror inte att det skulle bli samma sak. De religiösa symbolerna påminner oss om en värld utanför och innanför, och kan hjälpa oss att sätta ord på det vi känner, längtar efter och är ledsna för. De påminner om att det finns människor som tänker goda tankar för andra människor som har det svårt, som ber om läkedom, tröst och att orka härda ut i det svåra.

Nu tycker kanske Vänsterpartiet att det går bra att tända ljus, men att åtminstone korset och mattan kunde låsas in. Alla håller kanske inte med om att ett ljus är en religiös symbol. Där tänker vi olika och att tända ljus är naturligtvis en andlig upplevelse ibland och annars inte. Det beror på sammanhanget och den inre känslan. Utredarna får försöka definiera vad som egentligen är religiösa symboler och tillbehör: kanske får det inte finnas något med färgen grön i regionens stilla rum, eftersom det är en viktig symbolisk färg inom islam, och kanske skulle rullstolar förbjudas eftersom hjulet i buddhismen står för samsara, kretsloppet kring födelse, död och återfödelse? Adventsljusstakar, stjärnor och allt som har med julen att göra går naturligtvis bort direkt.

De andliga meditationsrummen är viktiga för många och fyller sin funktion. Det går inte att blunda för att det i vårt land finns människor som ser andlighet som en viktig del av sina liv. Eller som finner lite ro i ett kyrkorum emellanåt utan att definiera sig som särskilt religiös. Jag tror att motionärerna i grunden menar väl och att alla människor borde få uppleva detta, även de som känner sig illa till mods av kors, ljus och bönemattor. För dem finns massor av ytor kvar att vara på. I vår tid finns så mycket av religionsfobi och tillhörande kulturfobi. Den behöver inte gödas ytterligare. Och framförallt är det muslimerna som får skulden om korset tas bort, trots att de flesta flesta varken har problem med kors, Jesus eller kristna. Det är fakta som tål att upprepas.

KARIN LÅNGSTRÖM

(Denna text är något längre än den som publiceras på sla.se)

Studenter och demokrati. Krönika i SLA 16/9

I den skolform jag arbetar talar vi en hel del om deltagarstyrning, öppna processer och demokrati. Ett av statens syften med att ge statsbidrag till folkhögskolorna är att skolan ska stärka individerna och göra det möjligt för dem att påverka sin livssituation och skapa engagemang för att delta i samhällsutvecklingen.

Nu är det fråga om deltagare som fyllt 18 år, men så som ovan nämnda samhällsutveckling håller på att ta vägen krävs krafttag för att våra ungdomar genom olika former av samspel med vuxenvärlden växer upp med en tilltro till samhället: att de blir lyssnade på, tagna på allvar och att de faktiskt kan påverka sin vardag och sin framtid även om det inte alltid blir som de vill. Också det är viktigt att träna på och utvecklas i.

Det är med de ingångsvärdena jag tycker att den nu pågående konflikten mellan blivande studenter i Skövde och gymnasiernas skolledningar är djupt olycklig. Det finns ingen anledning att tro att rektorerna har annat än välvillig omsorg som grund för att innevarande läsårs studentfirande kommer att ske på annat sätt än det gjort under flertalet år. Det blir inga stora fordon i kortegen där studenterna står på flaken, sjungande och ackompanjerade av imponerande ljudanläggningar.

Rektorerna hävdar att det framförallt handlar om elevernas säkerhet. Att ett antal ofta berusade människor står på ett flak och hoppar är inte optimalt och det har skett allvarliga olyckor. Men det går att skärpa upp säkerhetskontrollerna både initialt och under vägen. Och även om det kanske är att tala för döva öron går det att försöka påverka eleverna att dricka mindre alkohol. Det är heller inte alla som dricker. En del har dessutom hunnit nyktra till fram på eftermiddagen efter att ha startat tidigt med champagnefrukosten.

Bland det inte minst upprörande har jag själv under flera år tyckt varit en del av de texter som prytt fordonen. Här borde rektorerna varit mer framåt och faktiskt beslagtagit en del av dem. Jag tror inte att det handlar om att eleverna plötsligt glömt bort både värdegrund och svensk lagstiftning eller det de eventuellt lärt sig i konfirmationen, utan att det är ett sluttande plan där det gäller att sticka ut så mycket som möjligt. Där av sexistiska budskap som de vet retar upp etablissemanget.

Men det är alltså själva beslutsprocessen jag känner mig frågande inför. I en debattartikel i SLA beskriver sig Plusgymnasiets studentkommitté som kreativa, samarbetsvilliga elever med stora ambitioner som flera gånger under det informationsmöte som de kallats till presenterade olika förslag på hur de skulle kunna möta rektorernas och polisens oro. Särskilt oroväckande tycker jag att det är att eleverna bjudits in till ett möte för att diskutera studentfirandet, ovetandes om att det var så stora förändringar som redan beslutats om. Ett mer demokratiskt förhållningssätt hade varit att tala med eleverna först och sedan fattat ett beslut med elevernas förslag och idéer med i beslutsunderlaget. Jag delar elevernas synpunkter att det är vuxenvärlden som brustit i sin säkerhetskontroll och sin ambition att tillvarata elevernas intressen. Det är möjligt att informella samtal förts. Men att de inte är kända utan att elever kommit till mötet och ställts inför fullbordat faktum är djupt oroväckande och bådar inte gott för framtiden.

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Engagerade samhällsmedborgare
Diss: Samtidigt i en annan stadsdel: ska pizzerian få finnas eller inte?

Kyrkofrid? Krönika i SLA 2/9

Den här veckan har vi fått ytterligare anledning att fundera över Svenska kyrkans plats i samhället och relation till statsmakten.

Fem barnfamiljer sitter inlåsta i förvar efter att polisen varit och hämtat dem på ett familjeläger arrangerat av Svenska kyrkan i Malmö. Det handlar om familjer som under en tid levt med avvisningsbeslut och varit efterlysta, alltså levt under stor press och stress under en längre tid. Idag räknar Migrationsverket med att drygt 12 000 personer i Sverige lever utan tillstånd att vara här och att många av dem alltså lever ”gömda”. Gränspolisen har förutom att vakta gränsen också till uppgift att genomföra så kallade inre gränskontroller, vilket innebär att de efter tips och i samband med trafikkontroller eller brottsutredningar efterfrågar identitetspapper hos dem som misstänks vara i landet illegalt.

Att leva som gömd är ingen behaglig tillvaro. Det handlar om att aldrig känna sig trygg eller säker, inte ens i skolan, på vårdcentralen eller i kyrkan, moskén eller i någon föreningslokal. Debatten som hårdnat de senare åren handlar om att de papperslösa ska följa fattade beslut och faktiskt åka hem, eller tillbaka till varifrån de kom, men i verkligheten kan det vara så att det är mindre påfrestande att leva som gömd i Sverige än att återvända till ett land där dödsfara hotar. Migrationsverket ställer oerhört höga krav på bevisning när det gäller hotbilden mot enskilda, vilket gör att människor som av politiska eller personliga skäl förföljs i ett land där det inte pågår reguljärt krig har ytterst liten chans att få uppehållstillstånd i Sverige. Detta gäller bland annat de forna sovjetstaterna samt Albanien.

Att Svenska kyrkan överhuvudtaget har verksamhet med och för papperslösa är något som företrädarna behöver vara oerhört tysta om. Andelen personer som känner till att det överhuvudtaget sker något behöver vara ytterst begränsad, eftersom det kan innebära katastrofala följder om någon tipsar polisen om var de kan befinna sig. Naturligtvis kan någon tycka att det är emot svensk lag att inte upplysa polisen om var efterlysta finns, men här står olika intressen emot varandra. Det är inte olagligt att gömma en flykting, om en bara inte tjänar pengar på det. Några av oss ser det som en nödvändig civil olydnad som har både med sekulära mänskliga rättigheter att göra och med religiösa skäl.

Ett trettiotal poliser med tio polisbilar och hundar kom till Kågeröd i Skåne och genomförde en inre gränskontroll med de sex barnfamiljerna, vilket så klart blev en oerhört skrämmande och obehagligt upplevelse för de inblandade. Fem familjer omhändertogs. Men finns det inte några fredade zoner? Kyrkofriden är ett gammalt begrepp som egentligen kan spåras bakåt till gammaltestamentlig tid. När vi idag talar om kyrkofrid tänker vi tillbaka på Birger Jarls fridslagar: kvinnofrid, kyrkofrid, hemfrid och tingsfrid. Dessa tog han upp som ett svar på en omoralisk och våldsam samhällsutveckling. Soldaten skulle ställa ifrån sig geväret i vapenhuset.

Idag har vi spår av de medeltida lagarna i vår moderna lagstiftning, men kyrkofriden hör inte dit, vilket många av oss beklagar även om det skulle innebära en del juridiska tveksamheter om så vore fallet. Hur som helst: att vara ett flyktingbarn i Sverige idag är att vara i en mycket svår situation. Heder åt de organisationer och ideella krafter som trots allt ger dem en plats att leka och läka på.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Höstsolens strålar mot den gulnande kastanjen ger värme och ro i själen.
Diss: Samhällsklimatet…

Kyrkan, en del av samhället

Kyrkan är en del av samhället. Det är dess värdegrund Sverige står på idag.

Kyrkan står för trygghet, gemenskap, tröst, glädje, musik, stillhet, andlighet. Kyrkan värnar om den enskilda människan som far illa. Kyrkan är där när det blir kris, både för individen som vid större olyckor. Kyrkan hjälper de som har det svårt både nationellt som internationellt. Människor känner sig betydelsefulla genom sitt ideella engagemang inom kyrkan.

En Levande Kyrka i Skövde församling vill att varje kontakt med kyrkan blir en positiv upplevelse. Du ska känna dig välkommen var och närhelst du besöker kyrkorum, Kyrkans hus och kyrkogårdar, träffar kyrkans anställda, ideella krafter eller förtroendevalda. Det är självklart att respektera olikheter hos människor och se alla människors lika värde.

Vi arbetar för en levande församling som är flexibel, variationsrik, inbjudande och tillgänglig för alla oavsett om man är troende eller sökare. Det gäller allt från barnverksamhet, konfirmander, vardagliga träffar människor emellan, körverksamhet, olika former av gudstjänster, musik i kyrkan m.m.

Vi ska arbeta för att kyrkan stärker sitt sociala arbete genom diakonala och ideella insatser. Det kan gälla allt från enskilda besök till julfirande i Kyrkans hus.

Vi vill uppmuntra till ett ideellt engagemang i alla åldersgrupper.

En Levande Kyrka i Skövde församling vill att kyrkan ska vara den naturliga mötesplatsen oavsett vilken fas i livet du befinner dig.

Karin Kjellgren och Karin Långström

Nominerade för En Levande Kyrka i Skövde församling

Nåd och förståelse. Krönika i SLA 12 augusti 2017

Det är klart att det var klantigt av en högt uppsatt före detta politiker och näringslivsperson som Anders Borg att stöka till det så till vida på den där festen att han till slut kände sig tvungen att be närvarande festdeltagare och andra om ursäkt via sociala medier. Som offentlig person har en ögonen på sig och en skandal mitt i nyhetstorkan, eller rättare sagt när alla behövde lite omväxling från rapporteringen om Transportstyrelsens IT-blunder, var ju som godis för såväl traditionell media som de sociala.

Ser en det hela ur ett strukturellt perspektiv är det naturligtvis förfärligt. Varken män eller kvinnor eller personer som inte kategoriserar sig som något kön alls ska behöva utstå att bli tagna i skrevet eller kallade horor, varken på skolgården, internetforum eller på finare partyn där vanligt folk inte har tillträde. Varken på rockfestivaler eller på Almedalen. Det är på något sätt en självklarhet, liksom det är självklart att begångna brott ska anmälas och utredas. Oavsett om den misstänkte gärningspersonen/testosteronstinne mobbaren är fd minister eller ensamkommande ungdom från Kabul.

Själv menar Anders Borg att han haft en ansträngande period i livet och att han djupt ångerfull kommer att söka hjälp för att hans beteende ska upprepas igen. Ändå fortsätter mediadrevet. Det kan vara på sin plats att konstatera att det faktiskt går att hålla två tankar i huvet samtidigt. Det går att både aktualisera och fördöma sexuella trakasserier och hånfullheten som tar sig uttryck när de vanliga artiga och belevade spärrarna sätts ur spel med alkoholens hjälp, och samtidigt hävda att alla människor, även fd politiker, faktiskt omfattas av den mänskliga rättighet som kallas förståelse, förlåtelse och nåd. Ingen människa är perfekt och ingen människa lever ett helt liv utan att göra misstag. En del misstag stannar i det fördolda och andra blir snabbt publika, särskilt om det gäller en offentlig person och om det finns tipspengar att inkassera.

Förhoppningsvis fanns det personer på plats som försökte få Anders Borg att lugna ner sig både med drickat och med aktiviteterna som drickandet utlöste, personer som såg att det här är en person som inte mår särskilt väl och som måste skyddas från sig själv och andra. Att hindra någon att göra bort sig på fyllan är väl en av de mest medmänskliga gärningar någon kan göra.

Nu får vi se hur det rättsliga efterspelet fortlöper. Att ta ansvar för sina handlingar ingår i komplexet förståelse-förlåtelse-nåd, och det får vi hoppas att Anders Borg nu gör. Tyvärr lär det väl bli så att efterdebatten på mindre nogräknade debattsidor på nätet kommer att fokusera på de kvinnor som eventuellt anmäler och om de på något sätt själva medverkade till att övergreppen kunde begås.

I vilket fall kommer Anders Borg nu få det något lugnare i livspusslet eftersom han nu lämnat ett par styrelseuppdrag. Och förhoppningsvis kan de som drabbades av otrevlighetskaskaderna så småningom gå vidare - en erfarenhet rikare även om de önskat att de vore den förutan.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Ljumma sommarkvällar

Diss: Folk som inte klarar av att ha lagom trevligt ljumma sommarkvällar

Arkeologi och etik. Krönika i SLA 19 augusti 2017

Efter en mycket trevlig guidning vid Näs borgruin belägen vid Visingsö södra udde där bland annat den arkeologiska forskningen med anledning av Magnus Ladulås kvarlevor aktualiserades, var det några kollegor som började fundera på det här med etiska perspektiv på arkeologi och utgrävningar. Är det verkligen i enlighet med griftefriden att gräva upp mänskliga skelett, lämna dem till allmän beskådan både på plats, på museer ooh i marknadsföringsmaterial i tryckt och digital form?

Enkelt uttryckt handlar den lagligt stadfästa griftefriden om att avlidnas kvarlevor ska behandlas på respektfullt sätt. Enligt Brottsbalken är det ett brott mot griftefriden att obehörigen flytta, skada eller skymfligen behandla lik eller avlidens aska, öppna grav eller på annat sätt göra skada på kista, urna, grav eller något annat vilorum för de döda. Straffskalan är böter eller fängelse i högst två år.

Naturligtvis sker dagens utgrävningar med behöriga tillstånd. Och att ett stort intresse finns bland allmänheten visar inte minst besökssiffrorna från sommarens verksamhet på Kata Gård i Varnhem.

Det finns många anledningar att forskarna intresserar sig för gravfynd och det finns motiv och skäl till att rättfärdiga avsteg från griftefriden. Genom att studera mänskliga kvarlevor får vi svar på frågor om människors levnadsvillkor och samhällssystem i historisk tid. Att referensmaterialet hanteras varsamt och respektfullt finns idag ingen anledning att vara tveksam till, men alla de anatomiska samlingar som fortfarande finns kvar på statliga institutioner och museer får ändå många att fundera över etiken. Talar vi början på 1900-talet finns rasbiologerna som gav nazisterna pseudovetenskapliga argument för sina idéer. Studier av kroppsdelar har alltså en historisk brun ryggsäck som kan vara en anledning till att nutida utgrävningar och hantering av kranier och skelett får en del att instinktivt reagera negativt.

För min del ligger tveksamheterna åt det mer empatiska hållet och jag tänker att värnandet av kroppens integritet väger tyngre än jakten på historiska pusselbitar. Oavsett om en människa begravts i en äldre gravhög från järnåldern eller på havets botten eller under ett mäktigt gravmonument i Riddarholmskyrkan bekostat av Johan III, är det en människa som borde omfattas av en absolut griftefrid. För oss idag är den 30-åring som begravdes i Varnhem i mitten av 1000-talet och som enligt gravstenen hette Kata en anonym kvinna men återuppdiktad av Västergötlands museum, men vem av oss skulle om ytterligare tusen år vilja bli uppgrävd och analyserad? Vem har rätt att ge tillstånd till att forska i din tandstatus, dina förkalkningar i skelettet eller dina eventuella religösa föreställningar baserat på vilka föremål du eller dina anhöriga valt att lägga med i din grav?

Magnus Ladulås behöver få vila i frid utan kol14-metoder och även de tre personer som begravts i hans gravmonument. Det är tillräckligt stressigt att leva, så om inte förr så behövs friden i graven. Själv vill jag nog ha med en liten stenplatta i min grav (i händelse av framtida utgrävning) med inskriptionen: Låt mig få vara ifred!

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Kroppslig integritet

Diss: Bilder på mänskliga kvarlevor i reklamsammanhang

Pride! Krönika i SLA 5 juli 2017

Idag är åter dags för den numera traditionella prideparaden i Stockholm! Denna fest tyngd av allvar och glädje är numera en institution och lockar tusentals deltagare och åskådare. Omdebatterad, omhuldad, kritiserad som vanligt, och i vanlig ordning behöver det påminnas om varför en Gay Pridefestival behövs. Sedan starten för priderörelsen I New York 1969 i samband med Stonewallupproret då ett antal människor tröttnat på de trakasserier som polisen utsatte homosexuella för har mycket hänt i frågan om rättigheter och livsvillkor. Men än finns mycket att göra.

pixabay.com

Syftet med pridefestivalen är att synliggöra hbtq-frågor och skapa en frizon för homosexuella, bisexuella, trans och queerpersoner och de könsuttryck som finns inom hbtq-rörelsen. I grund och botten handlar det alltså om att få vara den en är och den en vill vara. Både när det gäller val eller bortval av partner, eller att klä sig eller använda accessoarer som majoritetssamhället förknippar med ett visst kön.

En pridefestival handlar om solidaritet, om spridande av kunskap och fakta, att uppmärksamma mänskliga rättigheter. Det är klart att det generellt sett är, eller borde vara, lättare att komma ut som hbtq-person nu än för trettio år sen, men för den människa som står i begrepp att berätta för familj och vänner spelar det kanske ingen roll. Varje liv är unikt, varje situation är speciell och det finns fortfarande människor som inte minst av religiösa skäl tycker att allt annat än en parrelation mellan en man och en kvinna är fel. Och fortfarande är det olagligt i en del länder att ha en romantisk relation med en person med samma kön. Fortfarande avrättas människor för att de går hand i hand med någon som regeringen eller kulturen tycker är fel.

Det här med normkritik och normbrytande finns det en del som reagerar på och tycker att det är konstiga begrepp. Är det inte just normer vi behöver i samhället? Absolut, men frågan är vilka normer som varit rådande och om de normerna har gynnat mänskliga rättigheter och friheter. Idag talar vi inte bara om normkritik i hbtq-sammanhang utan också när det gäller till exempel åldersdiskriminering eller funktionsmaktsordningen. Den senare handlar om strukturer som värderar människor utifrån deras funktionsförmåga. Den kan vara psykisk, kognitiv eller fysiskt. Ju högre funktionsförmåga en personhar, desto högre status och makt får personen, samtidigt som personer mer funktionshinder/nedsättningar/variationer osynliggörs och till och med utestängs. Normen är alltså en helt fungerande kropp, vilket väldigt få människor faktiskt har. Det kan exempelvis handla om ett en person med rullstol inte förväntas förstå tilltal, eller att en person med en bokstavsdiagnos inte är anställningsbar i samma utsträckning som en person som inte har det. För att flytta fokus från individen till strukturen talar vi numera om tillgänglighet - det ska vara en självklarhet att byggnader byggs så att personer med rullstol ska kunna komma in eller att det finns tydliga orienteringskartor i entréerna så att personer med svårigheter att hitta ska kunna känna sig välkomna. Det är ingen lyx - det är en rättighet och det är det som normbrytande åtgärder handlar om.

För en del är detta angelägna frågor, för andra är det mindre aktuellt. Jag är dock övertygade om att när solidaritet visas tillsammans med en viss grupp människor, så gynnar det hela samhället. Jordens temperatur stiger ett par grader och det värmer alla.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Äntligen lite regn!

Diss: Relationen mellan USA och Ryssland. Skrämmande!

stockholmpride.org

Ordlista för den kunskapstörstande

Tankar vid en återvinning. Krönika i SLA 21/7 2017

Det sägs att vårt samhällsklimat blir alltmer svårt och emellanåt får en bevis för detta.

För några veckor sen besökte jag stans eminenta återvinningsanläggning för att göra mig av lite skräp. Solen sken, jag var på toppenhumör och det var rätt många som hade gett sig ut i samma ärende som jag. Men redan när jag öppnade bildörren hörde jag en sur mansstämma och när jag klev ut såg jag att den inte tillhörde någon av personalen (som verkligen har anledning att surna till emellanåt med tanke på hur en del folk inte verkar ha förstått att det är just återvinning det handlar om utan behandlar stället som en soptipp) utan en äldre man som riktade sig till en tillsynes närstående kvinna som medan hon generat såg sig omkring försökte lugna ner sin make.

Efter någon vända bort till metallcontainern återvände jag till bilen och paret vid bilen bredvid och nu hade gubben ilsknas till rejält. Det var ordentliga verbala förolämpningar om fruns i hans tycke brist på tekniskt sinne och om hur oduglig hon är i största allmänhet och hur hon bara står i vägen var hon än står.

pixabay.com

Medan jag plockade med mitt betraktade jag henne i smyg. Hon stod nu med nerböjt huvud och lät glåporden skölja över henne medan ögonen glänste av tårar. Det verkade tragiskt nog som att detta var vardagsmat för henne. Jag gick iväg till stationen för miljöfarligt avfall och tänkte att om det finns något miljöfarligt i den här världen så är det väl att vara i en sån relation.

Jag satte mig i bilen och körde iväg, men redan efter några hundra meter var jag tvungen att stanna och fundera över vad det var jag precis hade upplevt. Naturligtvis skulle jag eller någon annan som hört detta gått fram till paret och undrat vad som stod på. Sagt till mannen att det där inte är okej beteende och till kvinnan att ingen har rätt att säga såna saker till henne.

Men vi lägger oss inte i. Sköt dig själv och skit i andra, verkar vara den rådande lagtexten i vårt samhällssystem. Så finns det fortfarande en egen kategori som heter våld i nära relationer där det i synnerhet är kvinnor som förolämpas, skriks på, misshandlas och i 13 fall per år dödas. Ibland har grannar och vänner reagerat, i andra fall inte. I många fall har mannen sett till att isolera kvinnan så att hon inte har någon att vända sig till. Ibland tänker hon mer på att barnen ska få växa upp i en så kallat hel kärnfamilj än på sin egen och barnens fysiska och psykiska hälsa. Startsträckan fram till första slaget kan vara lång eller kort, och det är inte alltid de fysiska angreppen som sätter sig djupast i själen utan de psykiska påhoppen och det verbala våldet.

Det finns någonstans att vända sig. Jag har alltid Kvinnohuset Tranans visitkort med mig och jag rotade lite i handskfacket tills jag hittade rätt. Hoppas de är kvar, tänkte jag och vände tillbaka till återvinningsanläggningen. Den här kvinnan ska vinna tillbaka sitt liv och sin självkänsla, tänkte jag. Tyvärr hade de redan åkt men hennes ledsna blick är fortfarande kvar hos mig. Så våga bry oss! Våga ringa polisen, socialförvaltningen eller lämna en lapp med kvinnojourens telefonnummer. Det finns så mycket liv värt att leva även för den som tror att allt hopp är ute.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Alla ni som vågar bry er
Diss: Våld i nära relationer - med allt vad det innebär

____________________________________________________________

Kvinnohuset Tranan

Du är inte ensam. Här kan du läsa om hur du kan få hjälp för dig och dina barn.

Ingen batterifabrik, men Ernst är tillbaka! SLA 8 juli 2017

Så blev det ingen batteritillverkning i Skövde. Volvo ställer om till elektriskt och alla undrar hur det nu blir med fabriken, jobben och framtiden. Skövde näringsliv är beredda på utvecklingen och kommunalråd Katarina framstår nästan som en landsmoder (iallafall kommunalmoder) när hon lugnande berättar att det är investeringar på gång och att vi kan vara lugna.

Men frågorna kvarstår ändå - hur länge kommer högkonjunkturen att pågå? Och hur kan företag förmås investera i Sverige och inte lockas flytta till Baltikum och övriga Östeuropa? Detta och mycket annat har diskuterats i otalet seminarier i Almedalen, denna oas av kreativitet och framåtanda som dock förmörkats av antidemokratiska krafter och inte minst den där näringslivspersonen med förflutet på hög politisk nivå som nu misstänks för sexuellt övergrepp då han fotograferade en person under kjolen mitt under invigningsfestligheterna. Vad är det med folk? Å andra sidan kan detta fall styra diskussionen om vilka som utför de sexuella trakasserierna från ensamkommande flyktingbarn till en mer allmän diskurs som handlar om bristande impulskontroll, taskig människosyn toppat med ett och annat berusningsmedel. Rökheroin eller dyrt rosé spelar inte någon nämnvärd roll i det där sammanhanget. Men när mäns våld (statistiskt sett är mäns våld mot kvinnor vanligare än kvinnors våld mot män eller våld mellan personer som inte uttrycker sig i könskategorier) diskuteras är det ändå viktigt att komma ihåg att den farligaste platsen för en kvinna att uppehålla sig på inte är på en festival utan i sitt eget hem i sällskap med en man som hon har en relation till.

När världen brinner är det lite skönt att teveprogrammet Sommar med Ernst dragit i gång igen. Äntligen! Mannen som hanterar symaskinen med samma lätthet som svetsen ger åtminstone mig känslan av att det inte finns något i denna värld som inte går att fixa till med rätt fernissa. En tråkig bräda får en fin pärlspontdito påspikad och pelargoner beskrivs som sommarens stödhjul. Ernst finns mitt i den perfekta världen där vissna salladsblad, lusangripna rosor eller avsaknad av den där sista jordsäcken aldrig finns. I ett och samma program renoveras ett kök och en hall samtidigt som uteplatsen fixas med återvunnen gatsten i perfekta rader och där odlingsbäddarna fylls med den livgivande jorden - här sätter sig Ernst på knä och låter mullen lustfyllt rinna mellan fingrarna medan han filosoferar över alltings mening och mål.

Ernst, som aldrig blir smutsig, riktar sig direkt till oss som börjar få lite skräp i kroppen när han medlidsamt sätter sig vid symaskinen och visar oss hur vi syr till en liten praktisk knäkudde som vi kan ha när vi ska dra bort kirskålen. Sedan är det dags att placera pelargonerna i den nyrenoverade entrén: sommaren skulle cykla omkull och skrapa knäna om det inte fanns pelargoner i mitt liv.

Det är underbart, långt borta från Arga snickaren-Anders testosteronstinna blick när han argsint hötter skruvdragaren åt utmattade hemmafixare eller Äntligen hemma-Martins bekymrade rynka när han, omgiven av allehanda verktyg, allvarsamt tittar in i kameran och varnar oss för att välja fel mått på trallvirket så som vore det statsskulden han talar om.

Förströelse behöver vi och tids nog kommer bekymren tillbaka. Jag kan dock luta mig lugnt tillbaka och tacksamt konstatera att det finns folk som engagerar sig i industrins utveckling och framtidsfrågorna. Själv tar jag nu en kopp kaffe till och går ut och plockar av några vissna penséer.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Engagerade människor

Diss: Antidemokratiska krafter och dåligt gödslad jord

Framtidsutsikter. Krönika i SLA 14 juli 2017

Veckan som gått var den för många magiska vecka då antagningsbeskeden till högskolor och universitet läggs ut på antagning.se. Det är lika roligt varje år att scrolla i facebookflödet och se glädjeutrop från vänner och gamla konfirmander som kommit in på sina drömutbildningar. Ibland blir en förvånad över vilka yrkesval de gjort men väldigt ofta stämmer det väl in på hur jag en gång tänkte om dem som dåvarande tonåringar. I år var det extra spännande eftersom jag sökt en fortbildning i pedagogik på Linköpings universitet, och framöver kan det bli en och annan krönika skriven utifrån tankar som kommer med anledning av folkhögskollärarprogrammet. Lärande och folkbildning ligger mig varmt om hjärtat, så jag ser fram emot att kunna studera detta närmare samtidigt som jag jobbar på i Hjo på folkhögskolan.

Nu är det sommarlov även för mig - efter Svenska kyrkans ungas musikläger flyttade orgelspelarkursens deltagare in i elevbyn. I år var de tolv personer från hela södra Sverige mellan 17 och 60 år som valt att spendera tio dagar i en miljö full av musikglädje och gemenskap. Kanske någon av dessa byter inriktning i sina liv och satsar på en kantorsutbildning?

Det sägs att det är mer vanligt nu än förr att folk byter inriktning i arbetslivet i mogen ålder. Det är glädjande! Vi utvecklas som personer och är inte alls desamma vid 40 som vid 20. Idag finns möjligheterna för fler - och eftersom vi inte är träd har kan vi flytta på oss. Det behövs mer personal i såväl vården som i skolan.

I takt med samhällsutvecklingen formas också nya yrkestitlar. I den stressiga tillvaro som många idag lever i och som kan göra att vi inte har tid att lyssna på varandra söker många företag just personer som är den mellanmänskliga mjuka bryggan mellan hedgefondsplaceringar och avkastningskrav. En s k team facilitator är just en specialist som ser till att olika yrkesgrupper fungerar tillsammans, och en agil coach har har uppgiften att se till att allt med it fungerar, något som verkligen kan tära på arbetsmiljön om det inte fungerar. Rätt person på rätt plats brukar en säga, och chefen kan ta hjälp av en Head of talent transformator som sköter detta.

Annars handlar det mycket om att spana in i framtiden och försöka förstå vad såväl företag som kund behöver utveckla. Om du söker ett jobb som Global digital consumer strategist kommer du att fokusera på kundernas digitala upplevelser, som tech wizard jobbar du med kundernas behov av teknik.

Visst är det roligt med utveckling och nya vägar i livet men vi behöver också ta det lugnt, vila och uppskatta det verkligt betydelsefulla i livet. Det krävs ingen grundläggande behörighet att gå ut i skogen och andas frisk luft, och det krävs inga 2.0 på högskoleprovet för att få sitta vid en sjö oh njuta med en kopp kaffe, och heller ingen verksamhetsutvecklare för att bara ta ytterligare en semesterdag precis som den kommer. Så njut av livet!

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Sommarvärmen tycks ha kommit!

Diss: Tänker på ledsna ungdomar som inte nådde riktigt fram med sina högskoleansökningar. Men ge inte upp hoppet! Det finns massor med folk före dig som kommer att tacka nej och hoppa av!

Diverse viktigheter. Krönika i SLA 8 juli 2017

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Engagerade människor

Diss: Antidemokratiska krafter och dåligt gödslad jord

Efter Lyktan. Krönika i SLA 17 juni

Projektet Lyktan läggs ner och integrationsarbetet fortsätter i nya former, meddelade Svenska kyrkan i Skövde i veckan. Som inte längre anställd men som en av dem som drog igång arbetet vill jag påminna om verksamhetsidén, mer aktuell än någonsin.

Vi skapade en mötesplats med utgångspunkt i de människor vi mötte och utifrån den bibliska tanken om medmänsklighet. Metoderna förändrades i takt med att förutsättningarna ändrades men de tre benen som arbetet stod på var stabila: att möjliggöra för skövdeborna att kunna lämna vidare det som de inte längre behöver, att möjliggöra för människor i ekonomisk utsatthet att få det mest grundläggande i kläder, skor,husgeråd och en pratstund över en kopp kaffe. Och det inte minst viktiga: att vara folkbildande i frågor som rör samhälle och migration - vi ville sprida de berättelser som kom oss till dels. Hållbarhetstanken var central. Släng inte det som kan användas till att bygga ett bättre liv för fler.

Målgruppen då? När den stora flyktingvågen kom 2015 hade vi redan upparbetade rutiner. Nyanlända var en stor grupp och vi kunde möta dem med både prylar och den samhällsinformation som Migrationsverket inte hunnit ge dem. Här var våra utlandsfödda volontärer viktiga. Att få möta någon från hemlandet och tala sitt eget språk i en förvirrad situation är oerhört betydelsefullt. Vi har förklarat allt från hur en får tag i en billig cykel till hur Västtrafik och vårdcentralerna fungerar. Men till oss kom också långtidssjukskrivna, hemlösa, ensamstående småbarnsföräldrar, nymuckade personer från kriminalvården, gömda flyktingar och andra som har så små ekonomiska medel att röra sig med att second handbutikernas priser är för höga.

Från manifestationen i september 2015

När flyktingströmmen nu stoppats genom politiska beslut (inte för att situationen i världen på något sätt förbättrats) ökar antalet personer som väljer att gå under jorden därför att de på allvar fruktar sina liv. Insatserna för att barnen i dessa familjer ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda är ytterst sparsamma från samhällets sida och de hänvisas till ideella organisationer - som till exempel kyrkorna. Familjer bor i bilar, industrilokaler eller i ett rum på tio kvadratmeter. Romerna sitter kvar utanför butikerna och sover i skogen. Och familjerna som lever under existensminimum, som ännu inte tagit mod till sig att ta sig till socialtjänsten, de som tillfälligt har det körigt eller de som försöker bygga upp en tillvaro efter många år på institution eller i missbruk, de finns kvar.

Det opinionsbildande arbetet behövs mer än någonsin. Jag rörs över engagemanget för västerhöjdsstudenten som förmodligen blir utvisad till Afghanistan. Det är förfärligt och det är resultatet av politiska beslut i en andra som idag delas av i princip alla riksdagspartier. Vi ser också hur åldersbedömande kroppsmätningar av ensamkommande genomförs utan vetenskaplig evidens (däremot historisk, minns samerna!) och hur personal på Migrationsverkets förvar vittnar om en fängelseliknande tillvaro för människor vars enda ”brott” är att de vill överleva.

Tack till alla ni som trodde på Anne-Marie Hedenbergs och mina idéer om hur klyftorna i ett alltmer polariserat samhälle kan minska. Tack alla som skänkt, alla som sorterat, vikt och lagt upp, uppmuntrat våra gäster och bakat kanelbullar. Tack till er som fortsätter hålla kontakten med dem som nu etablerar sig i vårt land och med dem som utvisats. Och framförallt tack till er besökare från andra länder som lärt oss mer om hur det är att vara människa i vår tid. Thank you, shukran, hvala, spasiba!

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Engagerade människor

Diss: Det alltmer hårdnande samhällsklimatet

Läs mer:
Medicinska metoder håller inte måttet - artikel i Läkartidningen
Lås in och brotta ner - anställda på förvaren berättar (Sveriges radio)
Tidigare bloggat om Lyktan

Fördummande reklam. Krönika i SLA 3 juni

Frågan är om det inte är dags att ta en ny vända kring det här med feminism och dess praktiska konsekvenser i vardagslivet. Att vara feminist är idag något som fler och fler politiker etiketterar sig som - kanske i syfte att inte framstå som mansgrisar.

Men medan de kostymerade farbröderna i teve diskuterar uttag av föräldraledighet och bekymrat rynkar pannan över insikten att det nog är arbetsmarknadens parter som nog ska lösa dilemmat med bristen på lika lön för lika arbete, folkbildas allmänheten i genusfrågor via tevekanalernas reklamsnuttar.

Som tur är finns Reklamombudsmannen dit moralens väktare kan vända sig med klander. De principer som fastställts är klara och tydliga: reklam ska inte framställa kvinnor eller män som rena sexobjekt och som kan anses kränkande, reklam ska inte konservera en otidsenlig syn på könsrollerna och därigenom framställa kvinnor eller män på ett nedvärderande sätt eller uppenbart nedvärdera på något att sätt.

Bättre. Foto: Pixabay

Jag har länge retat mig på reklamfilmerna från ett företag som riktar sig mot kvinnor och som framställer dem som ytliga våp. En av deras reklamfilmer har också fällts av Reklamombudsmannen. Men den senaste är rent sadistisk när det påstås att det är accepterat att höga klackar hör ihop med smärta men att det finns något slags tillbehör som kan få skorna att kännas som gympaskor. De leende kvinnorna utan till synes mening eller mål byter dock inte om till gympaskor utan struttar vidare. Det kanske inte är könsdiskriminerande reklam, men väl könsbegränsande - bättre att gå runt i fotriktiga skor om det nu är så att det krävs extra utrustning för att hålla sig kvar i de obekväma och rentav smärtsamma. Nu spelar det inte någon roll om filmen fälls eller inte - all reklam är god reklam. Åtminstone slipper vi nu se reklamen där kvinnorna tappar allt fokus och till och med faller omkull när någon syster med wownaglar dyker upp. Länge har det varit ett radikalfeministiskt statement att vägra raka armhålor och ben. Jag funderar allvarligt på att gå runt med sträva fötter, bara för att. Eller åtminstone välja ett annat varumärke som inte så uppenbart saknar vederbörlig känsla för socialt ansvar.

Men männen har det inte bättre. Reklamen med mannen som inte ”kan grilla” och som skrattas ut av ett gäng machomän är vid första påseende ganska rolig, tycker jag, men visst speglar den en norm som inte är så människovänlig. Även män kan lida av schablonmässiga framställningar och alla män är verkligen inte intresserade av grillning eller teknikprylar. Säkert får de en som inte ryms inom normen en hel el gliringar, och därför har män i allmänhet lika mycket att vinna på som kvinnor att könsbegränsande normer ifrågasätts och utmanas. Kanske kan reklamfilmen med mannen som inte riktigt har koll på hur kycklingen ska grillas vara ett led i detta synliggörande.

Men så finns gruppen som varken definierar sig som man eller kvinna. Det är dock en annan krönika.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Bekväma skor - helt enkelt

Diss: Fördömande och fördummande förväntningar på människor, hur vi än definierar oss