Trettio år efter mordet på Olof Palme. Krönika i SLA 27/2 2016

Foto: Hans Hemlin
Det har sagts i flera sammanhang att vi som var ungdomar eller vuxna när Olof Palme mördades för alltid kommer att minnas hur vi fick dödsbeskedet. Detta fenomen gäller för all del alla betydelsefulla eller avgörande besked av allmän eller personlig natur. 11 septemberattentatet i USA, mordet på Anna Lindh är exempel på det. 

För trettio år sen var jag elva år och pappa väckte mig och berättade. Det var overkligt. Varför skulle någon vilja mörda honom? I min familj har det alltid diskuterats politik, så jag hade en vag uppfattning om vad löntagarfonder var för något. Desto mer kände jag till apartheidsystemet och visste vilka företag som skulle bojkottas. Men jag hade aldrig varit i en fabrik eller någonsin somnat hungrig. 

Men under de långa och många skogspromenaderna med morfar, där syftet främst var att hitta torv, blåbär, liljekonvalj eller svamp, fick jag som bonus initierade levande inblickar i hur det var att växa upp som en, som han beskrev sig som, vanlig arbetare. Jag förstår än i dag inte den mössan-i-hand-mentalitet som många i denna grupp präglades av. I skolan och hemma inpräntades att socialklasser inte finns, att allt beror på hur hårt en anstränger sig i skolan, hur stor motivationen är.  Sedan slutet av 80-talet står dock begreppet intersektionalitet i fokus - det är faktisk av betydelse inte bara vilken hudfärg du har, vilket kön du har eller hur gammal du är - utan också vilken socioekonomisk bakgrund, eller klass,  du är född i. 

Det var alltså ingen överraskning att morfar ägnade sin tonårstid till att odla blommor och grönsaker som han sålde på torget, istället för att fördjupa sig i litteratur eller konst. Tack alla ni som kämpat för fri utbildning och jämlikhet och folkbildning! Idag behöver vi inte välja. Det går bra att läsa Heidenstam och Aleksijevitj eller Läckberg och Jojo Moyes medan plommonen mognar och persiljan gror. 

Men fortfarande finns människor i vårt land som lever under fattigdomsgränsen. Och ute i världen finns fortfarande förtryck, klimathot och ofred. Jag läser det tal som Olof Palme höll i FN:s generalförsamling månaden efter jag föddes, och jag tittar på videor där hans uppmaningar till antirasism och generositet skulle kunna vara av idag. Trettio, fyrtio år och vad har hänt? Trehundra, fyrahundra år, och vad har hänt?

Oavsett vilken politisk färg en har, så har Olof Palme påverkat och påverkar än idag. Hans retorik var oslagbar. Oneliners som Satans mördare och historiens skräpkammare lever kvar. 

Oavsett partifärg och uppfattning i skattefrågor finns det övergripande människorättsliga värden som inte får negligeras. Sådana ledare är mycket sällsynta. Och som min vän och kollega Anna Karin Hammar skriver i Dagens Seglora den 26/2: ”Det finns något att frukta som är värre än att få kulor i sig. Det är att förlora sin själ. Förlora kontakten med den ström av liv som vill rättvisa, tillit och fred i världen.” 

Den dikt av Helga Henscher som Anna Lindh läste på Olof Palmes begravning får bli avslutning på denna krönika. 

Tala, du som ännu har läppar. Ord kan bli floder. Ord kan bli öppna portar och bygga broar. Ord kan störta tyranner om tillräckligt många av oss beväpnar sig med ord. Tala, tala. Det är vår skyldighet mot dom som talade medan dom ännu hade läppar. 

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Demokratins förkämpar
Diss: Stängda gränser och stängda hjärtan

Biskoparnas bön för kristna och andra utsatta grupper i Mellanöstern

Altaret i S:ta Helena kyrka, Skövde. Foto: Anders Litborn

Herre,

på fastans tröskel innesluter vi i förbön 

de människor i Mellanöstern vars liv och 
livsmöjligheter förtärs av hänsynslösa krafter 
som likt en eldstorm förvandlar allt i dess väg 
till grus och aska.

Kyrkan, din kropp, slits sönder.

Ge oss blick för våra syskons nöd och 

låt inte vår kärlek kallna.
Den smärtans väg du går är segerns väg, 

inte nederlagets.Väck viljan i oss att 

vandra den med dig också när den leder ner 
i den mörkaste dal.

Mörkrets makt har du brutit.

Trons, hoppets och kärlekens ljus 

har du tänt – det ljus du kallar oss att 
i ord och handling bära vidare.

Billingesatsning eller inte? Krönika i SLA 20/2 2016

Jag har verkligen ingen åsikt i frågan om Alliansens förslag till satsning på Billingehus. Jag har ingen aning om vad en badanläggning eller ett konferensrum kostar eller hur kommunallagen fungerar i den delen. 

Men jag är naiv nog att tro att alla detaljer är kontrollerade i förväg innan en lansering som denna når offentlighetens ljus. Eller är det inte så? Riskerar Alliansen i Skövde - om nu affären går i lås - att gå samma möte till öde som kommunpolitiker i andra kommuner som i efterhand blir granskade och i kölhalas i media. En effekt av att se människor i program i Uppdrag Granskning och liknande publikationer är att ingen i efterhand minns om de hade rätt eller inte. Om de verkligen hade gjort något misstag eller inte. Men de granskades i media. Och all publicitet är verkligen ingen god publicitet. 

Jag bryr mig inte så mycket om ifall pulkabacken förlängs eller Blå hallen målas om. Jag tycker Billingebadet är fint som det är. Det jag tycker är vackert med Billingen är naturen, ljuset, himlen, utsikten, och luften är som bekant fri.  Det skulle heller inte göra mig nånting alls om det skulle bli ett asylboende. De flesta av dem skulle dock inte uppskatta närheten till naturen (säger jag av erfarenhet), men däremot närheten till en större tätort. 

Så långt inget nytt. Men i veckan uttalade sig den lokala sverigedemokraten med sin inställning till affären (vilket inte är oviktigt eftersom Alliansen behöver med sig något av oppositionspartierna) och blottade därmed sin människosyn som för en gångs skull inte endast var riktad i negativ mening mot icke - svenskfödda: Han menar att det handlar om pest eller kolera. Alltså, om jag tolkar sverigedemokraten rätt skulle det innebära att Skövde skulle förpestas om vi fick ett större asylboende, men att det skulle innebära kolera om samtliga skövdebor (men kanske de medelklassiga dito som lägger pengar på skidutrustning) fick en lite bättre friluftsanläggning. 

Att både skövdeborna och flyktingarna inbegrips i begreppet pest eller kolera är nytt i sverigedemokratisk retorik. Men jag kan ha missuppfattat. Däremot läser jag i klartext vad hans farhåga är om det blir asylboende: vanliga skövdebor kan inte längre släppa ut sina tonårsdöttrar. Precis som om vanliga skövdebor i dagens läge släpper ut tonårsbarn (pojkar är faktiskt i större riskzon när det gäller överfallsbrott utomhus) hur som helst redan nu. Resecentrum kvällstid är inget trevligt ställe, och här hjälper inga Ungdomens Hus i världen. 

Vi ska inte glömma det som kvinnojourerna larmar om: den farligaste platsen att vara på för en kvinna är i sitt eget hem. De flesta förövare är en man hon har en nära relation till. Och överrepresenterade på kvinnojourernas skyddade boenden är utländska kvinnor som tagits till Sverige av svenskfödda män. 

Nåväl - utan att förta udden och vikten av det jag ovan skrivit: den största risken för mig själv, i egenskap av vanlig skövdebo, är ändå att ställa mig på skidor i den där slalombacken alla pratar om. Det är nästan så jag skulle boka en tid på ortopedakuten innan jag ens skulle försöka. Jag tror jag reserverar en eftermiddag på Billingehus SPA-avdelning istället. Och den delar jag gärna med kvinnor från Somalia och Syrien. För faktiskt, de är mer i behov av rehabilitering och andrum än vad jag och de flesta vanliga skövdebor är. 
KARIN LÅNGSTRÖM 
Hiss: Tulpanerna, i alla dess färger. 

Diss: EU-ministrar och politiker. Hur går det egentligen med vårt gemensamma fredsprojekt? 

Rensa i röran! Krönika i SLA 13 februari

Foto: Ronny Hvass
Jag kommer inte ihåg vem jag ska tacka för tanken, men någon i min närhet anförde tanken om att städning är en av de mest existentiella aktiviteter en människa kan ägna sig åt.

Hur då, tänker säkert någon. En syssla som föregås av dåligt samvete, en mängd automatiska tankar som inleds med ”jag borde…”, och sen det där att ta tag i allt som behöver göras.

Men grundtanken i städningen är begreppet återställa. Saker och ting återställs till sin rätta plats, och jag tänker genast i religösa termer: från början fanns ett paradis där allt var fred och fröjd. Allt på sin rätta plats - eller snarare var det väl så enligt de närmast samstämmiga skapelsemyterna att människan benämnde saker och företeelser vid namn och ordnade dem systematiskt. Carl von Linné var en i raden av dessa.

Ett välstädat hem kan tänkas vara just ett paradis, där allt är där det borde vara. Att plocka undan och ställa tillbaka allt där det ska vara är ofta det som tar längst tid, har jag erfarit. Muggar ställs tillbaka, böcker sätts in i bokhyllor och utlästa tidningar far vidare i sin livscykel till återvinningsstationen.

Resten tar inte så lång tid. En liten promenad med dammsugaren och ett litet svabbande med sprejflaska och torkduk, sen får det vara bra. En känsla av välbefinnande sänker sig över huset: nu är det fint, åtminstone en liten stund.

Städning kan alltså vara ett sätt att bringa ordning i kaoset, och även om det inte går att skapa fred i världen går det att återskapa ett litet paradis i sin närmiljö. Unna dig dessutom en bukett tulpaner, och välj färgen med omsorg.

Jag vet inte om jag lyckas i min ambition att teoretiskt göra städningen till en positiv upplevelse, men jag tror vi har mycket att vinna på att omvärdera vår syn på företeelser som traditionellt skapat mycket ångest och dåligt samvete. Därför är jag oerhört tacksam över att professorn i klinisk bakteriologi, Agnes Wold, får mer och mer utrymme i media. Hon har både sommar - och vinterpratat och många, inte minst kvinnor, har vittnat om att de känt sig upplyfta av hennes forskning. Hon varnar ständigt för den ”äckliga nymoralism” som hon ständigt tycker sig se i både Livsmedelsverkets rekommendationer och i överdriven städning.

Hittills har ingen människa dött av dammråttor, så vi kan sänka kraven på oss själva i det avseendet. Virus och bakterier sprids inte genom smuts utan från människa till människa, från djur till människa och genom infekterat vatten och infekterad mat. Idag är våra hem snarast för rena och sterila vilket leder till att våra barn får ett sämre immunförsvar.

Vi kan alltså lämna bacillskräcken därhän, och den främsta anledningen till att städa är kanske att en hel del tid sparas genom att vi inte behöver leta så länge efter borttappade saker. Och är det så att vi behöver leta efter saker efter att vi städat, kanske de helt enkelt inte är på sin ideala plats.

Huvudsaken är ändå strävan efter någon form av balans i livet: aktivitet och vila, vakenhet och sömn, gemenskap och avskildhet. Givande och tagande. Och om du tycker om dem - glöm inte att unna dig själv en bukett tulpaner. Inte för att du är värd det - du är värd mer än aldrig så många tulpaner - men för att vi behöver det vackra i livet. En liten bit av paradis på ett enkelt köksbord.
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Vårtecken!

Diss: Vårens bakslag. Vinter, släpp taget! 

Mur efter mur oändligt. Krönika i SLA 6 februari 2016

Jo, men det är klart att det är stökigt på våra asylboenden.  I ett par års tid har flera aktiva inom flyktingstödorganisationerna varnat för de konsekvenser som kan följa på det sätt Sverige i all sin humanitet hanterar asylsökande. Och detta redan innan hösten 2015 då myndigheterna började varna för systemkollaps.

För att exemplifiera. En familj med fyra år under 18 år kommer till Sverige från Damaskus. De har försökt leva under flera år i kriget och de har flyttat runt i Syrien för att finna en något så när trygg plats. Detta kallas med FN-språk att de är internflyktingar. Till slut ger de upp och lånar pengar från resten av släkten för att via människosmugglare försöka ta sig till Europa. Eftersom de faktiskt lyckas få loss pengar (nästan en halv miljon kronor) väljer de att ta Balkanrutten som anses vara något säkrare än att ta sig in i Europa via Nordafrika, Medelhavet och Italien. 
De smugglas ut till Turkiet och försöker i några veckor komma iväg med gummibåten med destination någon av de grekiska öarna. Det är farligt och osäkert och det gäller att inte bli upptäckt av den turkiska polisen.  Sedan gäller det att klara båtfärden (vill du se hur det går till finns flera filmer på youtube) och så småningom komma över till fastlandet. Har du kommit in i Grekland är du inne i EU och har därmed rätt att söka asyl. Men asylprövning ska ske i det land där fingeravtryck lämnas, så det gäller att hålla sig undan polisen till dess destinationslandet nås. Till fots, kanske kommer de med ett tåg. Kanske kan de få tag i någon som kör dem i bil en sträcka. Kanske äter de något varje dag.

En normalstor vuxen beräknas tappa cirka 15 kilo i vikt under själva flykten som kan ta flera månader.

Eftersom de har identitetshandlingar släpps de med tåget från Köpenhamn och landar i Sverige så småningom. De får lämna fingeravtryck och registreras som asylsökande och eftersom de är en barnfamilj får de plats i en gympasal i Trollhättan eller på något asylboende. Flera års väntan. Rastlöshet. Uppgivenhet. Sårad självkänsla. Hur skulle vi vanliga svenskar reagera som inte ens klarar av att vänta någon timma på ett försenat tåg eller att stå mer än fem minuter i kassan på ICA utan att irriterat kräva att en kassa till öppnas?

Det är klart att det är stökigt på våra asylboenden.

Jag vill avsluta denna krönika med en dystopisk parafras av Tomas Tranströmers dikt med anledning av den rådande flyktingpolitiken i EU.

Nere vid hamnen trängdes (turisterna?) i halvmörkret. Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen:  ”Skäms inte för att du är människa, var stolt.  Inom dig öppnas valv bakom valv oändligt.”
Jag var blind av tårar och föstes ut i vattnet tillsammans med Mr och Mrs Onas och Herr Abdallah och Signora Sabatini.
Och framför oss restes mur efter mur oändligt. Vi skulle inte komma fram, men var det så det skulle vara?

KARIN LÅNGSTRÖM 

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...