Rätt energikälla.Krönika i SLA 22 augusti 2015.

Så kom det sig att jag satt med en bilförsäljare för ett trevligt samtal om min fyrhjuliga framtid. Efter att i en halvtimme ha pratat om säkerhetspaket, driving aid solutions, motorstorlek, emergency assistance, automatisk trafikskyltidentifiering och helljusavbländning, vinterhjul och färger kom jag till slut till den fråga som kan vara riktigt avgörande om en i stunden väljer fel: vilken kran är det jag ska använda på bensinstationen?

Kanske en bild av livet. Vi försöker ofta, tror jag, omge oss med en mängd olika säkerhetspaket. Om vi är på väg ner i diket, ska en lane assistance aid service tala om för oss att vi är på väg över den vita linjen. Möter vi en bil i mörkret, ska vårt irriterande ljus bländas av automatiskt. Alla dessa utvecklare av fordonsfinesser måste ju ha tänkt att vår egen etiska kompass, vårt eget intresse för vår och medtrafikanternas säkerhet måste få någon slags hjälp. Hur mycket behöver vi tänka själva i olika situationer i livet, och hur mycket kan vi lugnt lämna över till andra instanser?

För den som har möjligheter och resurser (att till exempel köra en ny bil) vill det mycket till innan en hamnar helt i diket. Men för den som saknar medmänskligt nätverk är det desto svårare. Att navigera inom Migrationsverkets, Försäkringskassans, Arbetsförmedlingens eller psykiatrins områden är inte enkelt och det finns inga GPS:er i världen att tillgå när botten är nådd.

Till syvende och sist; oavsett om vi tankar en bil eller oss själva är det viktigt att överhuvudtaget ha en energikälla. Och inte vilken som helst, utan en god energikälla som är avsedd att hjälpa oss att ta oss framåt på ett vettigt sätt. Den som har tankat bensin i en dieselbil någon gång vet hur jobbigt det är. Det är inte bara att gasa på och göra rätt nästa gång utan bränslesystemet måste tömmas och saneras. De flesta som gjort denna manöver har ju inte gjort det för skojs skull, utan gjort det i tanklöshet (sic) eller påverkad av stress. Och så är det kanske med de felval en gör i livet också: det var inte meningen men konsekvensen blev förödande.

Det kan vara bra att ibland fundera över sina energikällor. Människor och djur runt omkring. Musik, konst, trädgården eller andra fritidsintressen. Ger de energi eller tar de energi?

För har du valt fel kran, spelar det inte någon roll hur många säkerhetspaket, backkameror eller bluetoothmöjligheter du har. Så fort du vrider på nyckeln kommer det för din motor destruktiva bränslet in i systemet, och det kan kosta dig mer än du anar.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Sommaren verkar ha tagit fart, äntligen.

Diss: Skolstart, jobbigt för många.

De finska krigsbarnen. Krönika i SLA 15 augusti 2015

En föraning om att sommaren går mot sitt slut är att Allsång på Skansen sänts för sista gången för säsongen. Höjdpunkten var för min del Maria Ylipääs tolkning av Du måste finnas ur musikalen Kristina från Duvemåla. Vi såg musikalen på Göteborgsoperan med två konfirmandgrupper –vilken upplevelse! Vilhelm Mobergs utvandrarepos blir mer och mer aktuellt eftersom vi i våra dagar upplever den värsta flyktingkatastrofen någonsin. 60 miljoner människor i världen är på flykt undan krig, förföljelse och förtryck.

De flesta är nog vana vid att höra Helen Sjöholm i rollen som Kristina. Men när Maria Yllipää tar ton och artikulerar med finsk accent i Du fördrev mig, Gud, är det som att en ytterligare dimension tillfogas det rent poetiska, historiska och musikaliska. Jag tänker på de 72 000 barn från Finland som under andra världskriget kom till Sverige med en lapp om halsen. De togs emot i fosterhem och barnhem, och 15 000 av dem blev kvar i vårt land.

Jag letar i minnet efter människor med finskt ursprung som kommit som ett så kallat krigsbarn, men får inte fram särskilt många berättelser. Jag surfar in på krigsbarn.se istället och läser:

”Vi kom med tåg hela vägen upp till Haparanda eller med båt till Skeppsbrokajen i Stockholm. Många gånger helt ovetande om att vi reste till ett främmande land. Chocken blev stor när ingen förstod vad vi sade och vi inte heller förstod vad som sades till oss. Tanken var att vi skulle stanna några månader - tills kriget var över. Men åren gick och snart var det finska språket glömt. Vid återresan var det tvärt om hemspråket som försvunnit. Också minnena av den egna familjen, om barnen varit små, var utsuddade.
Dessa många avsked under vår barndom och byte av familjer har stannat kvar som en känsla av övergivenhet, osäkerhet och sorg hos många av oss.”

Det är samma teman som berättas för mig av krigsbarnen år 2015. Resan hit farlig och osäker. Främmande land, främmande kultur och språk. Längtan tillbaka till ett hem som inte är ett hem utan ett sönderbombat kvarter. Avskeden från både levande och döda släktingar. Oron för dem som finns kvar. Det dåliga samvetet för att just jag hade möjlighet att ta mig därifrån. Minnesbilder, mardrömmar i vaket tillstånd av skrik, gråt, flyglarm, blod, förtvivlan, hunger. M berättar för mig om hur han räddade sin kusin från att dö under en attack genom att gömd på vägkanten dra in den sargade kroppen med hjälp av en kratta. K berättar för mig hur hans familj avrättades mitt framför hans ögon. Fru och tre barn.

För en del blir minnena omöjliga att leva med. En del blir psykiskt sjuka och får inte den hjälp de behöver eftersom kön till psykologen är lång. En del rehabiliteras inte alls eftersom de ska utvisas. Ibland blir det väldigt väldigt fel, som i Västerås. En människa går bärsärkagång, påverkad av arv och miljö som alla andra. Hans bakgrund försvarar inte hans gärning, men kan förklara. Och med ens går drevet – afrikaner är farligare än andra människor, utvisningshotade ska låsas in med automatik, och tar vi inte emot för många flyktingar?

Detta fenomen – att skuldbelägga och generalisera – är inte nytt. För – sagt med ironi – vet vi inte att alla med finskt ursprung super, att stockholmare är lite snobbigare än alla andra, att en blir nerslagen och rånad få fort en sätter foten i Södra Ryd, och visst beter sig tidaholmarna en aning knepigt när de kommer in till stan?

Nej, Du måste finnas. Och nu menar jag inte Gud. Jag menar du som vill vara en medmänniska, oavsett om din medmänniska kommer från Mogadishu eller från Moholm. För vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute? Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få? Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden?
Om du inte fanns till, ja, vad gjorde jag då?

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Medmänsklighet och hopp

Diss: Våld och förtryck i alla dess former

Du måste finnas - länk till Youtube

En hyllning till Sjöväderrapporten.Krönika i SLA 8 augusti 2015

Så kom det kom sig att merparten av en dag ägnades åt att i största möjliga stillhet lyssna på P1. Program efter program i en lång fläta av ord; forskare berättade om sina fantastiska upptäckter, sommarprataren vittnade om sin uppväxt i Småland, någon politiker berättade om det senaste i EU. Sjöväderrapporten, min favorit alla kategorier med fantastiska platser som Måseskär, Finska viken, Bottenhavet och Norra Kvarken, naturligtvis. Ställen att drömma sig bort till, tänka sig hur dimman avtar och lättar, och tänk att det kan vara god sikt även i Bottenhavet.

Efter några timmars radiolyssnande började jag känna stressen komma. Jag försökte komma på vad det var, och efter en stund kunde jag identifiera faktorn. Du känner kanske igen det, men du kanske inte störs av det som jag. Och i vanliga fall brukar jag inte se det som ett stressmoment utan en bra och information. Det där ”lyssna mer på vår hemsida”. Extramaterial, mer information, ytterligare att ta in, begrunda, bearbeta och processa. Inget för den som behöver rensa, sortera, filtrera omvärldens intryck och påverkan.

Det är som att nuet inte riktigt räcker till. Inte ens det mest utmärkta reportage är inte komplett om det inte finns något extramaterial att hänvisa till. Aldrig att någonting kan vara nog. Det räcker med de hyllmeter böcker som ännu inte blivit lästa. I min app där jag prenumererar på intressanta poddar finns hundratals som jag inte hunnit lyssna på.

Kommer vi någonsin att kunna läsa och höra på allt? Hur många intressanta synvinklar och fantastiska personligheter kommer jag att missa för att dygnets timmar inte räcker till?

Och det stora blandas med det nära. På Instagram varvas bilder från världens flyktingläger med bilder på vännernas grillbufféer. Det är så det ska vara. Jag tycker om Instagram just nu. Inte en enda länk till någon enda intressant artikel. Bara bilder. Lite text. Sommar, leenden, solnedgångar.

Det finns något med Sjöväderrapporten som är så underbart förgängligt. När åskvädret dragit vidare över Vänern finns nyhetsvärdet inte kvar. Varje dag kommer en ny rapport, och har en missat något avsnitt gör det verkligen ingenting. Det kommer ständigt nya vindar. Och även i livets Bottenvik lättar dimman.

KARIN LÅNGSTRÖM VINGE

Hiss: SMHI:s väderpratare. Inget extra.

Diss: Informationsstressen. Stäng av världen en liten stund. 

Det finns Hagamän i alla bostadsområden. Krönika i SLA 1 augusti 2015

I tisdags släpptes så Hagamannen ut ur fängelse, efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt 14 år långa straff dömd för våldtäkter, mordförsök samt försök till våldtäkt. Under sex års tid hade han satt Umeå i skräck genom sina fruktansvärda illdåd, och när han till slut åkte fast var det många som drog en lättnadens suck.

Som så alltid när någon känd gärningsman blir frigiven blir det debatt i media.  Är vederbörande inte samhällsfarlig och borde vara inlåst på livstid? Hur klarar drabbade umeåbor det faktum att gamla sår nu rivs upp?

De tyckare som alltid önskar hårdare straff har naturligtvis gjort sin stämma hörd, men också självaste justitieminister Morgan Johansson har aviserat att lagen om villkorlig frigivning kan komma att ses över.

Det är alltid bra att revidera lagar. Ingen är betjänt av att individer farliga för andra människor rör sig fritt i samhället. Samtidigt tänker jag att det borde finnas ett grundläggande förtroende för Kriminalvården med omgivande rättsinstanser och en tilltro till att de faktiskt är kompetenta nog att avgöra denna typ av frågor. I svensk rättstradition blir intagna frigivna efter två tredjedelar avtjänat straff, om inte särskilda skäl föreligger.

Kriminalvården har ett namn som leder tanken till vård och rehabilitering snarare än förvar, och utan att veta säkert hoppas jag verkligen att Hagamannen förutom att ha läst in gymnasiebetygen också fått tillfälle att på djupet förändra sin syn på andra människor.

Att våldsverkare borde sitta inlåsta på livstid finns många som tycker.  Och det finns en ökad opinion i vårt land, främst bland ungdomar, för att återinföra dödsstraff. Men, som jag resonerat om i en tidigare krönika, har vedergällning och hämnd en ytterst kortsiktig effekt på offer och anhöriga. Det är helt andra frågor som behöver bearbetas.

Folk i Umeå är nu rädda, rapporteras i media. Om nu Hagamannen skulle bosätta sig där eller någon annanstans, bör vi ändå hålla i minnet att risken för att utsättas för en överfallsvåldtäkt utomhus är tämligen liten. Enligt kvinnojourerna är den farligaste platsen för en kvinna att vara på, hennes eget hem. Våld i nära relationer är brott som sällan anmäls, dessa förbrytare lagförs sällan och våldet blir i allmänhet grövre och grövre ju längre det destruktiva förhållandet pågår.

Sannerligen, det finns Hagamän i alla bostadsområden. Men han är kanske inte farlig för dig, bara för den kvinna han påstår sig älska.

Karin Långström Vinge

Hiss: De små framstegen.

Diss: Våld i alla dess former.