Ja till samkönade äktenskap i irländska folkomröstningen

Inte nog med att Sverige vann hela Eurovision, en röstning vars utfall påverkar så många fler har ägt rum i frågan om samkönade äktenskap på Irland, ett av de sista länderna i Europa att avkriminalisera homosexualitet. 

"The Republic of Ireland has voted overwhelmingly to legalise same-sex marriage in a historic referendum.

More than 62% voted in favour of amending the country's constitution to allow gay and lesbian couples to marry.It is the first country in the world to legalise same-sex marriage through a popular vote. Irish Prime Minister Enda Kenny said it was a "small country with a big message for equality" around the world. The referendum was held 22 years after homosexual acts were decriminalised in the Republic of Ireland. Same-sex marriage is now legal in 20 countries worldwide.

What the 'yes' vote means

The Republic of Ireland has a written constitution which can only be changed by referendum. Now that the proposal has been passed, a marriage between two people of the same sex will have the same status under the Irish constitution as a marriage between a man and a woman. They will be recognised as a family and be entitled to the constitutional protection for families. Civil partnerships for same-sex couples have been legal in Ireland since 2010, giving couples legal protection which could be changed by the government. However, married gay people will now have a constitutional standing that can only be removed by another popular vote." 

(Saxat från BBC som var först ut med nyheten.)


Heroes. Krönika i SLA den 23 maj 2015

Naturligtvis gick Måns Zelmerlöw till final i Eurovision Song Contest med det proffsigt producerade och framförda bidraget Heroes.  Själva scenframträdandet med den projicerade streckgubben MP som Måns kommunicerar med under låten har fått mycket positiv feedback, men jag tycker att Linnea Debs metaforiska text med dess existentiella djup är bland det bästa med fenomenet Heroes.

Berättarjaget (Måns) har varit med om något, förmodligen svårt, som inte kan göras ogjort. Berätta inte för gudarna att han lämnat, ber han, och vill söka skydd. Han undrar om han är den enda hjälten som är kvar,och i så fall är det kanske lika bra att han blir skjuten.  När Måns gör denna skjutrörelse i form av att knäppa med fingrarna dyker vännen MP upp.  
Någon talar till Måns, säger till honom att torka sina tårar, leva som om det inte finns någon morgondag. Och inte nog med det: han ska sprida budskapet och sjunga ut som om det vore det det mäktigaste någonsin.

Budskapet då? Vi är vår tids hjältar, men vi dansar med demonerna i våra sinnen. I den judisk-kristna kontexten är demoner ofta ondskefulla andevarelser (tänk exorcism, satanism, besatthet), men går vi vidare i idéhistorien och inte minst i den grekiska klassiska litteraturen behöver en daimon inte vara särskilt ond. Till exempel återfinns hos Sokrates en ”daimonion”, en inre, vägledande röst.
Måns har i en intervju tolkat begreppet demoner som nejsägarna, de som vi inte bör lyssna på.
Berättarjaget vänder sig till djuren. Vi ska ta oss tid att lyssna på syrsorna. Don´t say a word, don´t make a sound, it´s lifes creation. Vi ska sjunga som kolibrier (och här associerar jag friskt till de envisa kolibrierna i Kalle Anka på julafton).  Skapelsetanken representeras -  och han gör larver till fjärilar och förändrar världen: in appreciation, uppskattning.

Det finns också en annan röst. MP, som blåst upp en ballong som han flugit iväg med, kommer tillbaka med fler marscherande streckgubbar och gör en fist bump(hälsning med knogarna mot varandra) med Måns: Han sa: jag lämnade aldrig din sida. När du kände dig vilsen var jag alldeles bakom, jag var din grund, ditt fundament.
En tolkning ligger alltid i betraktarens ögon. Vad tänker du? Let´s run for cover…. Eller sing like a hummingbird?

Karin Långström Vinge

Hiss: Eurovision Song Contest. Vilket jobb!
Diss:  Irland lägger sin folkomröstning om samkönade äktenskap när ”alla” hbtq-personer är i Wien. Strategiskt?


Uppdatering 2015-05-24:  Klart han vann! Grattis! Och Irland röstade ja till samkönade äktenskap. 


Stolt och lättad

Några tankar med anledning av flytten av psykiatrin i Skaraborg. Krönika i SLA den 16/5 2015

Jag har ingen uppfattning om vilken stad som är bäst lämpad att inhysa psykakut och slutenpsykiatriska avdelningar: Skövde eller Falköping. Å ena sidan kan någon tycka att det är bra att det ser ut som det alltid har gjort med gamla invanda mönster oavsett om de fungerar eller inte, men å andra sidan är det praktiskt att ha den somatiska sjukvården alldeles runt hörnet om någon patient med psykisk ohälsa samtidigt råkar ha något annat bekymmer.

Däremot är det min och andras bestämda uppfattning att det behövs mer folk i vården, och då inte minst inom den psykiska vården. Självklart behövs fler läkare. Och inte bara människor med läkarlegitimation, som med tresiffrig prislapp på läkarrocken turnerar runt på vårdcentraler och psykakuter runt om i terrängen utan att behöva bekymra sig om patientviktiga frågor som kontinuitet och stabilitet, utan människor som med stora öron och stort hjärta förmår skapa ett gott möte eller i alla fall behandla patienten på hyggligt sätt.

Men det behövs också vettiga, rejäla undersköterskor och sjuksköterskor som utifrån erfarenhet och kompetens kan agera stöd för människor i mycket utsatta lägen.  De som idag söker sig till psykiatrin är människor med psykiatriska diagnoser, men också människor med diffus psykisk ohälsa.
Det kan vara folk med helt normala reaktioner på onormala händelser och upplevelser (brottsoffer är exempel på sådana), eller normala reaktioner på normala händelser (sorg, livskriser, separationer) och som ofta inte bedöms vara tillräckligt ”sjuka” för att få hjälp inom psykiatrin.

Det handlar om människor som önskar få någon att prata med om sin situation och sitt liv. Inte medicin eller psykoterapi utan bara vanlig mellanmänsklig empati.  Jagade som de är av Försäkringskassans regler (utförsäkring, arbetsförmågebedömningar som inte står i proportion till själens förmågor)  och egna förväntningar på prestation och tillfrisknande (är jag kanske bara lat? Eller allmänt konstig? Borde jag inte ha gråtit klart nu?) behöver den krisdrabbade få hjälp med att låta livet ta paus ett tag och låta sorgen få ha sin tid.

När dessa personer får avslag hos psykiatrin (vi har tyvärr inga samtalstider, vi är underbemannade, du mår inte tillräckligt dåligt för att bli inlagd eller för att få en samtalskontakt) söker de sig inte sällan till kyrkan, institutionen som en gång i tiden introducerade det här med sjukvård.  Cirkeln sluter sig. Kyrkans medarbetare tar emot så mycket de kan. Men bestäm er, ni som bestämmer i den sekulariserade staten Sverige.  Hur tar ni ert ansvar på bästa sätt?

Karin Långström Vinge

Hiss och diss: Paula Bäckman sätter ord på mina tankar om den sk Skövdefilmen.  ”F ilmen är fantastiskt gjord! Den visar många av de stoltheter som finns i Skövde och Skaraborg, och den visar framför allt den fantastiska natur som finns i dessa trakter. Men i Skövde bor en mycket större mångfald av människor än vad som visas i denna film. Och det gör mig djupt ledsen att vi inte visar det.” (Från Paulas blogg 15/5 2015.  



När feminismen övergår i rasism. Krönika i SLA den 9 maj 2015

Jag försöker dra mig till minnes om det var i högstadiet eller i gymnasiet som vi delade klassen i tjejer och killar och hade separat idrott, men minnena flyter ihop. Det jag däremot minns var att jag tyckte det var bra. Forskningen visar att de fysiska förutsättningarna generellt är lika för tjejer och killar upp till tio – elvaårsåldern, men sedan blir skillnaderna tydligare både individuellt och generellt. Det blir viktigt i och med att idrotten är skolan är en bedömningssport. Det ges betyg som kan bli avgörande för framtiden – och det finns en annan bedömning som kan få allvarligare effekter på välbefinnandet, nämligen den bedömning som eleverna gör av varandra. Med andra ord: för elever som mobbas är idrottens alla situationer omvittnade riskmoment. Omklädningsrummen, duscharna, hårda bollar som gör ont.

När så muslimska tjejer uppmärksammas för att de inte badar i simhallen tillsammans med pojkar blir det upprörda känslor bland självutnämnda feministiska poliser. Vad? Är det deras pappor som inte tillåter dem att bada? Där ser man hur det är med mellanösternkulturen och islam, inte undra på att de drunknar i Medelhavet när de inte får lära sig simma, menade en skribent vars hatfulla och fördomsfulla alster hamnade i min epostlåda häromveckan.

Jag minns hur några av oss tjejer i klassen hade mens och förkylningar i kvantitet som vore vi biologiska sensationer de gånger det var obligatoriskt bad i skolan. Vi ville inte. Vi tyckte väl det var obehagligt på ett sätt som vi då inte kunde sätta ord på. Att få dra på sig en burka att bada i skulle vara ett feministiskt statement. Min kropp är min och jag bestämmer när och hur den ska exponeras.
När det gäller islam och kvinnor florerar en mängd generaliseringar och antaganden. Ett exempel bland många är föreläsningar med rubriker som ”Kvinnan i islam”. Fakta är att det finns tusentals kvinnor inom islam, och de är lika olika som kvinnor inom kristendomen är det. Precis som det finns kristna kvinnor som bär slöja, finns det muslimska kvinnor som bär slöja. Är det ett individuellt val, handlar det om religion. Är det inte ett individuellt val, handlar det inte om religion utan om förtryck. Och det är en ytterst liten andel av alla människor, oavsett religion, som är terrorister, självmordbombare och kvinnoförtryckare.

Men att en muslimsk kvinna i sin omgivning tvingas svepa sin hijab om huvudet skiljer sig inte från att en tonårstjej tvingas bära baddräkt tillsammans med klassen. Jag tror att det är viktigt att se detta. En del feminister i västvärlden vill i all välvilja försöka rädda muslimska kvinnor från sig själva och från sina muslimska män, utan att se att det i väst också finns marginalisering och normer att arbeta med.

Karin Långström Vinge

Hiss:  Individers fria val.

Diss:  Generalisering och fördomar. 


Amazing, just the way you are



Oh, you know, you know, you know I'd never ask you to change
 If perfect's what you're searching for, then just stay the same
So don't even bother asking if you look okay
 You know I'll say When I see your face
There's not a thing that I would change
'Cause you're amazing Just the way you are
And when you smile
The whole world stops and stares for awhile
 'Cause girl, you're amazing Just the way you are

Musik på recept? Krönika i SLA den 2 maj 2015

Planen var att den här eftermiddagen skriva en insiktsfull krönika om de psykologiska och sociologiska effekterna av att ett fotbollslag bestående av endast tjejer börjat spela i en serie där de andra lagen består av killar, men när jag som vanligt startade mitt musikspelarprogram på datorn och samtidigt såg en av församlingens musiker kom jag in på ett helt annat spår.  ¨

Det handlar i och för sig också om effekter. En del slags musik har en oerhört lugnande effekt på mig. Just nu lyssnar jag mycket på musiken till de senaste wallanderfilmerna. Särskilt Ane Bruns ledmotiv är oerhört vackert. Vad är det som gör att musiken påverkar oss och varför är det olika? Jag älskar också Claes Hilliges Vila som finns i Svenska kyrkans standardsortiment för begravningsmusik och önskar gärna den när prästen själv får välja – och om alla tyckte som jag skulle ju detta stycke bli valt lite oftare även av andra.

Det finns också särskilda tonarter och specifika ackord och ackordföljder som får mig att känna mig halvvägs till himlen.  Dimackord och maj7-ackord är ljuvliga för själen. Hela tonarten bess dur kan liknas vid en laxmacka med pepparrot medan F dur snarast påminner mig om en svettig ostlimpa.
Jag tillfrågade kantorn om varför det är på det här sättet, och han beskrev på ett dynamiskt sätt vilka kombinationer av toner och ackord som varit populära eller rent av förbjudna under perioder i musikhistorien.  Intervallet tritonus, dvs en överstigande kvart (till exempel C – F#) har i äldre tiders kyrkomusik kallats Djävulens intervall och varit förbjudet att använda.  Fiolen har tidvis varit setts som ett farligt instrument.

Att lyssna till och utöva sång och musik är i några extrema religionsformer förbjudna. I annan religionsutövning är det närmast en nödvändighet – och avsett religiös etikett tar musiken med oss till en annan dimension av tillvaro.

Det handlar om känslor och minnen förknippade med musiken och tonerna. Om relationen och växlingen mellan förutsägbart och oväntat. Pulsen och kortisolnivåerna förändras antingen till det lugnare eller piggare beroende på musikens art. Nervösa personer blir lugnare av en slags musik, och den perfekta löpturen ackompanjeras naturligtvis av en härlig spellista, helst så att benrörelserna är synkroniserade med musikens takt.

Under de senaste 30 åren har vetenskapen börjat intressera sig mer för det här, men oavsett fysiologiska, musikaliska eller medicinska preferenser är musiken en livskvalitetshöjare för många. Idag är den dessutom så tillgänglig, så varför börjar inte vårdcentralerna skriva ut musik på recept, likaväl som det skrivs ut motion på recept?
KARIN LÅNGSTRÖM VINGE


Hiss: The Opening med Ane Brun. Sök på valfri musiksajt.
Diss: Ja men. Tystnaden, då. 


Ane Bruns kommentar till The Opening: 

'The Opening' is a song whose lyrics and melody were written by myself with the music and production handled by the Fleshquartet. I got the script for the very last Wallander film, and wrote these lyrics inspired by the main character. It's about trying to move forward when you find yourself at a standstill. It's an encouraging song about daring to take a step in any direction when you feel stuck. Sometimes it's just a small step or a short conversation - or sometimes just a single word - that can set off the necessary process of change. (soundcloud.com)

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...