Alla spelare behövs! Predikan 2 söndagen i Trefaldighetstiden

Bo Setterlind har skrivit så här:

 ”Aldrig mer ett ont ord om trasiga fioler!
En gång hörde jag mästaren spela på bara två strängar.
Han stod bland träden och spelade på sitt älsklingsinstrument.
Hymn efter hymn, visa efter visa, utkristalliserad smärta.
Och jag visste: Den fiolen var jag!
 Andra skulle inte ha ansett mig värd att spela på – men i hans händer dög jag!"

 ”Kallelsen till Guds rike”, är det kyrkliga temat för den här söndagen. Och jag tänker att det centrala är den som kallar, och oss som är kallade. För det är vi – samtliga. Någon kallar – följ mig! Följ med och se att det finns något, en värld utöver den vi ser, som ger vardagen ett återsken av himlen… som trotsar ytligheten och kallsinnigheten. Och Guds rike är inte en geografisk plats, utan en relation, ett tillstånd av Gudsnärvaro där alla som söker asyl får till svar: Välkommen hem! Du är efterlängtad!

Kallelsen till Guds rike tror jag handlar om Guds längtan efter oss, Guds längtan efter att världen ska bli hel och bra, och att människan och naturen ska komma i balans. Och Gud vet vad vi behöver. Det nödvändiga: goda vänner, mat på bordet, någonstans att sova. Vi behöver rent vatten, kanske också en bukett nyplockade blommor på bordet och att ta igen oss en kvart med en mugg kaffe i handen när vi klippt gräsmattan.

Men vi behöver också någon som ger ansikte åt godheten, den gudomliga kärleken och den yttersta meningen: och honom – Jesus Kristus – sände Gud. Vi läser berättelserna om honom i Bibeln. När han kallade människor gick det rätt handgripligt till. Han bad fiskare att lämna sina nät. Han fick syn på människor och bad dom att följa honom. Gud håller inga anställningsintervjuer. Gud bryr sig inte om vad vi hade för gymnasiebetyg, vad vi har för årsinkomst eller vad vi har för bil stående på garageuppfarten.

Paulus förtydligar: ”Tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam.” Gud vill ha med oss i sitt lag, oavsett hur vår dagsform är. Och Gud vill ha med ALLA. Var och en av oss har en uppgift, ett kall.

Några av oss är bra på att vara i framkant, göra mål och snabba avslut. Andra av oss är bra försvarare och målvakter, andra är goda coacher och hjälper oss att orka några minuter till, ja, hela matchen igenom. Andra är dom som snabbt springer in på plan när någon blivit hårt knuffad, eller trampat snett. Ock så finns det naturligtvis dom som är bra på att sitta bredvid och ha åsikter om alltihopa.

 Så är det i ett fotbollslag, och så är det i verkliga livet också. Det finns ingen som inte behövs i Guds rikes lag. Det finns ingen som inte behövs för att världen ska bli lite bättre, det finns ingen som Gud inte lovar sin kärlek till. Men det finns människor i omgivningen som stör sig på Jesus. Genom sitt sätt att se på människor (som lika värda) upprör han en del, och ger nytt hopp åt andra. Då som nu finns det grupper av människor som har hög status, som sätter trenderna och bestämmer vad som gäller. I vår tid är det kanske näringslivets företrädare, politiker eller kulturpersonligheter.

 På Jesu tid hade religiösa företrädare hög status. Evangeliernas författare har utsett fariséerna till symboler för det ofta kärlekslösa och uträknande etablissemanget. Det fanns inte bara höjdare utan också förlorare. Klassamhället har alltid funnits. Förlorarna kallas ”syndare”. Men det var framförallt dem som Jesus vände sig till. Om någon blev ställd utanför den mänskliga gemenskapen, så var Jesus dr och visade honom eller henne plats. Och etablissemanget blir förbannat. Varför bryr sig Jesus om såna personer? Måste Jesus verkligen vara så..pinsamt…generös?

Jag anar den ironiska tonen i Jesu reaktion. ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.” Och den som kritiserar Jesu godhet vet att alla människor är rättfärdiga, och samtidigt syndare. Det finns plats, och Gud kallar inte människor som är kompetenta, utan dom som är villiga. Sen utrustar han oss.

Och om vi inte alltid tycker att vi räcker till, så är vi sannerligen i gott sällskap. Sara och Abraham var 70 plus. Kung David var deprimerad. Lärjungarna fick panik efter Jesu död och låste in sig på vinden. Paulus hade ont i ryggen. Lydia, Maria Magdalena och dom andra kvinnorna var just kvinnor, och det innebar allvarliga inskränkningar i friheten på Jesu tid. Petrus var inte alltid den som orkade stå för sina åsikter. Ändå var han klippan som Jesus grundade sin kyrka på.

Men alla hade dom en självklar plats i Guds rike. Här är det aldrig kört. Och en gång får vi alla gå in i den eviga förlängningen - in i himlens paradis.

 Amen

Tag och läs! Krönika i SLA 28 juni 2014

Tid för semester, vila och rekreation och för mångas del innebär det tid för böcker. Tid att läsa, höll jag på att skriva, men det finns ju flera sätt att tillgodogöra sig det skrivna ordet. Numera erbjuds ljudboksnedladdningstjänster via mobilföretagen och hörlurarna är för en del en lika viktig pryl som nycklarna och telefonen. Jag avundas verkligen alla som tycker om att lyssna på ljudböcker. Det verkar så praktiskt – tar mindre plats än vad böcker gör, kan bäras med lättare till olika platser och kräver inga läsglasögon för den som uppnått den milstolpen i livet. Det verkar så enkelt att bara ladda ner istället för att vänta de två tre dagar det tar för min bokleverantör att packa och skicka ordern. Men jag vill ha en riktig bok. Pocket eller hårdpärm spelar ingen roll, men jag vill äga föremålet, innehållet, diskussionen eller intrigen och veta att den rent fysiskt finns där. Jag vill kunna stanna upp i läsningen, tänka efter, gå och hämta en mugg kaffe till, stryka under intressanta passager, skriva utropstecken eller frågetecken i marginalen. Jag vill hundöra de sidor jag vill återkomma till och jag vill kunna spara mina bästa sommardeckare med spår av jordgubbskladdiga fingrar och strandsand. Jag är kanske hopplöst omodern. Det går säkert att vika virtuella hundöron i ljudfilerna på telefonen och jag vet såklart att en både kan stoppa och göra pauser. Men en ljudfil kan aldrig bära med sig doften av hav och tång. Oavsett form önskar jag dock alla litteraturälskare en skön sommar. (Er andra också, så klart.) Själv ser jag fram emot Mons Kallentoft, David Qviström, Lena Andersson, biografin om Nelson Mandela och en omläsning av Mobergs utvandrarserie. Ni som ännu inte läst Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam rekommenderas göra det. Fredrik Backmans En man som heter Ove har blivit en klassiker som ingen jag diskuterat den med förhåller sig neutral till. Den som intresserar sig för samtidshistoria bör absolut läsa Fabrizio Gattis Bilal om migranters farliga väg genom Sahara och Medelhavet, och naturligtvis 438 dagar, Martin Schibbyes och Johan Perssons upplevelser som diktaturens fångar i Kalityfängelset i Etiopien. Tag och läs! Karin Långstöm Vinge Hiss: Tryckfrihet, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter Diss: All världens diktaturer

En smart pryl. Krönika i SLA 14 juni 2014

Den enda pryl du nånsin kommer att behöva, sa en arbetskamrat som är överintresserad av teknik, och höll fram sin sprillans nya smartphone. Du kan surfa, läsa e-post, kolla vädret, blogga, ha den som vattenpass eller decibelmätare, ja nästan till vad som helst. Och vi blev självklart imponerade. Aldrig mer en komplicerad busstidtabell. Aldrig mer en ursäkt att inte veta hur mycket kalorier det finns i en kycklingsallad med extra ananas. Allt finns i din lilla smarta telefon. Det är några år sen nu, och smartphonen finns nu i var och varannan persons bakficka. Häromveckan hade jag en diskussion med en person som tycker det är förfärligt att personer med låg inkomst, till exempel flyktingar, har en smartphone. Har de verkligen råd att ringa dyra mobilsamtal? Numera ringer man gratis, svarade jag. Det finns jättebra gratistjänster som Skype och Viber som nästan alla använder. Det var länge sen ett mobilsamtal kostade tio kronor i minuten, som på den tiden en stod på trädgårdens högsta punkt med sin NMT-telefon på tre kilo och försökte komma fram. Jag tänker på min vän F, som flytt Syrien inpackad i en lastbil tillsammans med sina syskon. För några månader sedan, kunde F prata med sina föräldrar några minuter varje vecka via Skype om de kunde synkronisera sig de korta stunder det fanns elektricitet i den syriska staden där föräldrarna finns kvar. Några minuters lycka: ni lever, tack Gud! Älskar er och saknar er så mycket… innan strömmen bröts igen. En begagnad smartphone kostar några hundralappar. Det finns folk som lämnar in sina gamla modeller för vidare befordran. Och telefonerna är bra till mer än prat och sms: när möjligheten till SFI (Svenska för invandrare) ligger många månader fram i tiden försöker en del lära sig det nya språket via översättningsapplikationer. Det är lättare att hitta till de myndigheter dit de med jämna mellanrum ska ta sig. Och det kan också bli en stunds verklighetsflykt när tristessen blir alltför svår. Karin Långström Vinge Hiss: Skolbarnen ser fram emot sommarlovet! Diss: …men för en del familj är tio veckor utan skollunch ett stort bekymmer.

Studentens lyckliga dar. Krönika i SLA 8 juni 2014

Årets studentfirande var som vanligt intensivt och fyllt av glädje, stolthet och förväntan precis som sig bör. Själv fick jag fira en av våra ungdomsledare som jag känt sedan hon var konfirmand - en go tjej som kommer att göra succé var hon än hamnar i livet. Jag måste säga att det finns förmåner i mitt yrke som är ovärderligt och en är att få förmånen att följa ungdomar en bit på vägen. Bra jobbat, och lycka till med allt, alla fina studenter! Men det handlar ju inte bara om framtidens lyckliga dagar utan också om nuet. Carpe Diem, fånga dagen! Men det kommer inte att vara roligt hela tiden! David Eberhard, den kontroversielle psykiatrikern som myntat begreppet ”trygghetsnarkomaner” diskuterar i sina böcker det faktum att unga vuxna idag söker psykiatrisk hjälp för att hantera egentligen ganska vanliga vardagssituationer. Det kan handla om att inte klara att hantera besvikelsen över att inte komma in på en sökt utbildning, att flickvännen gjort slut eller att arbetslösheten biter sig fast. Inte vet jag om det var bättre för, men hur mycket jag än gillar tanken på valfrihet och devisen ”kan = vill”, så undrar jag om studenterna inte skulle må bättre av på djupet inventera sig själva, sina möjligheter och drömmar istället för att oreflekterat hänga på de tongivandes föreställningar om vad en gör om en är en sådan som är lyckad i livet. När jag tog studenten för tjugo år sen var det populärt att jobba som au pair, och eftersom hela klassen tvångskommenderades till arbetsförmedlingen två månader innan studenten förstår jag att vuxenvärlden nog inte trodde att vi skulle kunna klara oss utan att emigrera. Idag är det Norge som drar, för både unga och äldre vuxna. Oavsett vad gårdagens studenter efter välförtjänt ledighet hittar på, så bör vi påminna dem om att livet inte är slut när de fyller tjugo. De kommer att få uppleva att de inte trivs i sin aupairfamilj, de kommer inte att klara alla tentor, de kommer inte alltid få de jobben de söker och de kommer att flytta ihop med kärleken och flytta isär och ihop igen. Det kommer att vara lika jobbigt för dem som för oss att ta sig fram de snåriga åren mellan tjugo och trettio, men de kommer också få uppleva allt det där fantastiskt goda. Karin Långström Vinge Hiss: Vilka studenter! Diss: Men behövde det verkligen regna just på studentdagen?

Religiöst kvacksalveri. Krönika i SLA 31 maj 2014

I onsdags kväll visades Uppdrag gransknings program ”Bögbotarna” på SVT. Redaktionen har, med hjälp av reporter som utgett sig för att vara homosexuell i behov av förbön för att bli heterosexuell, tagit kontakt med ett antal präster ur den konservativa falangen i Svenska kyrkan och undrat om detta är en verksamhet som erbjuds inom ramen för Svenska kyrkan. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, varken från dem som kritiserar den journalistiska metoden, eller från dem som nyvaket förundrar sig över att den här synen på hbtq-personer faktiskt existerar.

Själv har jag suttit två mandatperioder i Kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ, och medverkar i den resa (som det så modernt heter nuförtiden) som gör att Svenska kyrkan är en av världens mest liberala kyrkor på den här fronten. Formuleringarna i äktenskapsbalken och kyrkans välkomnande av hbtq-personer till altaret på bröllopsdagen gick hand i hand.

Jag har funderat på vad jag i egenskap av präst skulle svara om någon skulle komma till mig och be om förbön för sin homosexualitet. Det är inte ovanligt att vi får frågor om att be för företeelser eller situationer som faller utanför ramen för ”traditionell förbön”. Vi ber tillsammans med människor som bär på sjukdomar. Men bönen om ett gudomligt ingripande handlar för mig sällan om att jag förväntar mig mirakel, utan om att vi ber om kraft, tålamod och sinnesro, och tänker goda tankar för personalen som ska medverka vid den förestående operationen eller behandlingen. Bara att veta att man inte är ensam, utan att det finns en medmänniska som finns med i tanken när man forcerar svängdörrarna till Skaraborgs sjukhus, är för många stort nog. Att möta människor som vill dela med sig av sina livsberättelser är ett stort ansvar och bör omges med stor försiktighet och ödmjukhet.

Sedan 1979 är nu homosexualitet ingen sjukdom, då Socialstyrelsen med Barbro Westerholm gjorde ett brett streck från listan på mentala rubbningar. Däremot finns det svårigheter, inte minst med omgivningens fördomar och ibland direkta avståndstagande. Därför behövs inte bara påverkansarbete i frågan utan också konkret stöd. Och den som ber om att få bli annorlunda behöver få svaret: Du kanske vill bli annorlunda. Men du är faktiskt helt okej som du är. Men att be Gud ändra någons sexuella orientering är religiöst kvacksalveri av sällan skådat slag.

Karin Långström Vinge

Hiss: Eleverna på Västerhöjdsgymnasiet som i dagarna arrangerat mångfaldsveckan West High Pride. Hopp för framtiden!

Diss: Hörde att ett främlingsfientligt ungdomsförbund fått tala från cafeterians scen på Västerhöjd. Det är kanske demokratiskt, men det skär i hjärtat. 

Uppdrag Granskning
Skövde Nyheter: Präst i Vara pastorat tas ur tjänst
Kyrkans tidning
Biskop Åke kommenterar i Sveriges Radio Skaraborg
Helle Klein på Seglora Smedja