Grundstenar för ett gott liv. Krönika i SLA 22 mars

Jag har varit på kurs och funderat kring begreppet ”existentiell hälsa”. Det är WHO som har definierat åtta grundstenar för ett gott liv.

Det handlar om kontakt med något större som hjälper en att uppleva trygghet och tillförsikt, om att man upplever en mening och ett syfte med sitt liv. En upplevelse av förundran över tillvaron – att man kan känna inspiration och tacksamhet inför sin omgivning, till exempel genom naturen, konst eller musik. Att man upplever att kroppen och psyket är en helhet, att man kan känna ett inre lugn, att man kan hitta sätt att uppleva framtidstro även när livet är svårt, och att man har en personlig tro som ger en styrka i vardagen.
Och vem når nu till hundra procent upp till detta? Sannolikt inte många, och jag höll på att skriva att det nog inte är meningen heller. Till våra livsvillkor hör att vi emellanåt har det ganska hyfsat och att vi andra stunder vandrar liksom i dödsskuggans dal. Några av oss har det värsta som kan hända framför oss. För några av oss har det redan hänt. 

Ändå försöker vi förhandla och gardera oss. På teve rapporteras att dödligheten har minskat med så och så många procent. Men även om dödligheten i cancer minskar, är den totala dödligheten alltid hundra procent. Till dess försöker vi leva sunt, leva lyckligt eller leva över huvud taget i övertygelsen att livet skulle vara bättre om en massa ”om” vore uppfyllda. Eller?

Igår var det den internationella Downs syndrom-dagen. Jag tittar på kampanjfilmen flera gånger: en blivande mamma har fått reda på att barnen hon väntar har Downs syndrom och skriver att hon är rädd. Vilket slags liv kommer barnet att få?

Barn med Downs syndrom svarar henne och värme och livsglädje strömmar genom rutan. Existentiell hälsa har inget med funktionshinder, utseende eller egenskaper att göra. Var och ens värde som människa är oändligt och oberoende av skolans meritvärden, antalet siffror i lönekuvertet eller av hur många gilla-tryck den sista statusen på Facebook fick. Ändå är det så lätt att trilla ner i missmod och oro inför framtiden.

Kampanjfilmen avslutas med orden: Människor med Downs syndrom kan leva ett lyckligt liv. Tillsammans kan vi göra det möjligt.  Och när livet blir alltför svårt är det kanske inte alltid nödvändigt med nationella handlingsplaner eller specialistkompetens. Någon som håller min hand en stund räcker gott.

Karin Långström Vinge
Hiss: Varma hjärtan
Diss: Och vart tog hela mars månad vägen?

Tankar vid en rondell, Krönika i SLA vecka 11

Som många andra lever jag ett ganska inrutat vardagsliv. Samma ansikten möts vid förskolan och skolan. På väg in till stan, vid samma tid varje morgon, är det ofta samma hundar och samma människor som flanerar längs cykelbanan. Det är farbrorn med keps och tax. Det är ekipaget med majestätiska vinthundar som instinktivt får mig att räta på ryggen och dra luggen från ögonen. Och det är damen med settrarna som blir så oerhört vackra när de svävar fram med solen i bakgrunden.

Rondellerna jag och hundratals andra passerar är desamma dag efter dag. Växtligheten i dem förändras genom Skaparens och Skövde parkförvaltnings omsorger, och tankarna hos de bilister som dagligen snurrar runt i dem förändras också. Problem analyseras. Jag stannar för att släppa fram någon. Vad eller vem i ditt liv behöver släppas fram? Finns det någon eller något jag behöver vänta in? Rondeller har mycket med tillit att göra. Jag måste lita på att du verkligen stannar när det är jag som har företräde precis som du söker min blick när du vill svänga ut ur rondellen. Du är sedd. Du kan vara trygg. Men kommer jag att hinna? 

 Det slår mig gång efter annan vilken trygghet ett inrutat vardagsliv innebär.  Att livet är någorlunda förutsägbart är en form av lyx som verkligen inte alla delar. I tisdags morse blev korrespondenten Nils Horner brutalt mördad på öppen gata i Kabul. Han vigde sitt liv åt att finnas på plats och rapportera om världsnyheter. Att befinna sig på platser vi beskriver som farliga och berätta om människors oftea fasansfulla livsvillkor var Nils Horners vardagsliv. hålla sig till ett avancerat säkerhetstänk var för honom livsviktigt, men att någon skulle skjuta honom i bakhuvudet utanför en restaurang var inget han kunde förutse.

Afghanistan beskrivs som ett av världens farligaste länder. Utrikesdepartementet avråder människor från att åka dit. Ändå deporteras afghaner som kommit till Sverige i drömmen om ett liv värt att leva. De tvingas tillbaka till en tillvaro som präglas av hot och våld, konflikter kring mark, politik och relationer. Många upptäcker att deras familjer och nätverk är utraderade. 

Att livet går sin gilla gång är alltså en nåd att stilla be om för många och jag känner en djup tacksamhet för att jag får leva det liv jag lever.

Hiss: På arabiska är det nästan samma ord, qalb, för hjärta och hund.

Diss: För lite av båda hundar och hjärtan i världspolitiken.

God morgon, mr Putin! Krönika i SLA den 8 mars 2014

God morgon, mr Putin! Hoppas att du har sovit gott. Här i Skövde väntar vi på vår och värme. Och precis som du, tror jag, njuter vi av morgnarna med färska dagstidningar och nybryggt kaffe. Men, Vladimir (om jag får vara Vladimir med dig en liten stund), det är många som är oroliga just nu för det vi hör och läser om dig och dina militärer. Tänker du starta ett nytt världskrig? Kommer du att ockupera de baltiska länderna? Ska vi skicka fler flygplan till Gotland, för säkerhets skull? Och har du hunnit ta igen dig efter de hektiska OS-dagarna?

Vladimir, jag noterade att du inte såg särskilt glad ut i teve under den där invigningen. Ändå hade du avsatt en astronomisk summa pengar för att det skulle bli bra.  Du kanske redan då tänkte på hur du skulle hantera oppositionen i Kiev? Du kanske gick ifrån högtidligheterna emellanåt för att sms:a med svartahavsflottan på Krim. Det är klart att det inte är så lätt att dra på smilbanden när man har något krim-inellt i huvudet. 

Du känner dig missförstådd? Är det i själva verket fascister i Ukraina som har ockuperat den där halvön? Vill du bara värna den ryska minoriteten? Snurrigt. Vem ska man tro på? Men jag är övertygad om att det inte går att placera in människor i kategorier av onda och goda.  Varken du eller Janukovitj eller Tymoshenko eller Turtjynov är helt igenom onda eller helt igenom goda. Vi är människor med ansvar för vad vi gör och hur det påverkar andra.

Vladimir, jag skulle vilja ta upp en annan sak. Nu börjar ju snart Paralympics i Sotji. Tyvärr kommer inte kronprinsessan Victoria, eftersom UD har avrått henne från att åka. Jag tror ni annars kunde haft ett bra samtal om hur barn med funktionshinder har det. Jag läste att hälften av alla ryska barn som föds med Downs syndrom inte får växa upp i en familj utan på institution där de förvaras livet ut. Det låter inte vettigt, tycker jag.

Vladimir, jag ska inte störa dig mer nu, men nästa gång ska vi fundera på bland annat yttrandefrihet. Jag har några idéer om det faktiskt, för där jag bor kan vi nämligen skriva texter som den här i morgontidningen utan att vi blir arresterade eller trakasserade.

Och på tal om Paralympics. Om du hinner åka förbi Sotji kommer du att se idrottare med amputerade ben och armar. En del föds utan ben och armar. Andra blir av med kroppsdelar som resultat av tortyr, bombexplosioner och granatsplitter. Det kan vara värt att reflektera över i din konsekvensanalys av kommande militära expeditioner.

Karin Långström 

Hiss: Grus på cykelbanan som sopas undan

Diss: Mänskliga rättigheter som sopas undan

Ps. Läs Peter Wolodarskis text i DN idag också. 

Tusen berättelser om Afrika. Krönika SLA 1 mars 2014

”Jag lutar mig över kanten på båten och fyller mina darrande händer med smutsigt vatten.  Du är inte min Gud, skriker jag till vattnet. Du har ingen rätt att ta mitt liv. Du ska inte få dränka mig. Du ska bara hjälpa den här båten att komma över till andra sidan. Men du har ingen makt över mig!”

Jag hade berättat för J, en av vännerna på Lyktan, om boken av Fabrizio Gatti och slavrutten genom Sahara som migranter färdas genom. Jag nämner Agadiz, Dirkou och de andra platserna som är centrala för människosmugglare och deras offer och visar bilden på bokens framsida: en lastbil överlastad med människor som orkar tack vare drömmen om ett liv som går att leva.

Wow, you wanna hear stories about Africa? I have thousands, säger J och det är som att vrida på en vattenkran. Han kommer ursprungligen från Nigeria men har levt frivilligt och ofrivilligt i flera länder på väg mot det tänkta paradiset Europa. Han har tusen berättelser om Afrika.

De där lastbilarna som går genom öknen, berättar han, de är fruktansvärda. Man kan lasta på 150 personer i en lastbil. Ramlar man av, kan man dö. Det är inte säkert att chaufförerna stannar så att migranterna kan laga sig lite chai (te) eller uträtta sina behov.

Längs rutten finns polis och militär som plundrar människorna på de få ägodelar de har. Människosmugglingen är organiserad och systematiskt och den enes bröd är den andres död.  J pratar snabbt och engagerat och jag får svårt att hänga med. När han berättar om hur det är att vara så hungrig att man äter flugor och tuggar sand mår jag illa.  Gud, vad är det här för en värld?

Den som inte fastnat på vägen kommer så småningom fram till kusten och kan köpa sig en plats på en båt för att kunna ta sig över Medelhavet. Tolv procent överlever inte resan med de undermåliga båtarna. Lampedusa är en ö som för alltid är förknippad med död och avgrund.

Ni gör det ändå, säger jag. J skrattar, well, you don´t want to die. Vi vill arbeta och kunna skicka hem pengar till våra familjer. Stannar man kvar dör man ändå. Man måste försöka.  

Och det slår mig att längtan efter liv nog är den starkaste drivkraften som finns. Vatten är livgivande men också livsfarligt. Tillvaron är skör. Så fruktansvärt skör.

Karin Långström Vinge

Hiss: Grannen har planterat påskliljor i sina krukor!

Diss: Vårens bakslag. Men vi ska väl inte ge oss?

Filmen om Inger Svensson. Krönika i Kyrkfack mars 2014

Tror att en betydande del av Kyrkfacks läsekrets såg eller har åtminstone hört talas om ”Och förlåt oss våra skulder”, dokumentärfilmen om prästen Inger Svensson som Sveriges television nyligen visade. Tom Alandh visar ett människoöde – en ung kvinna som väljer att följa sin kallelse till prästämbetet trots det hårda motstånd som fanns på 70-talet. Ensam i stora prästgårdar tar Inger Svensson sällskap av flaskan vilket medför både ekonomiska och sociala bekymmer.

När Alandh så intervjuat anhöriga, vänner och arbetskamrater (Inger Svensson själv avled i 50-årsåldern med en utsliten kropp), lämnas följdfrågorna och reflektionen till tittaren. Vilka mekanismer leder en människa in i alkoholismens träskmarker? Förstod kvinnoprästmotståndarna vilka konsekvenser deras styvnackade uttalanden kunde få? Kunde stödet från Inger Svenssons arbetsgivare sett annorlunda ut, och kunde det satts in tidigare?

Jag läser på Arbetsmiljöverkets hemsida om faktorer som påverkar den psykosociala arbetsmiljön.   Arbetsmängd och arbetstempo. Ensidigt och monotont arbete. Oklara förväntningar på arbetsinsats.. Ständiga förändringar. Risker för hot och våld. Oregelbundna arbetstider. Konflikter, kränkningar och trakasserier. Arbete med människor. Sociala kontakter. Ensamarbete. Den fysiska miljön.

Inger Svenssons öländska prästgårdar och kyrkor var vackra, så den fysiska miljön fanns inte mycket att anmärka på.  Men bland övriga faktorer finns en hel del utropstecken som kanske inte uppmärksammades på 70-talet. De är lika aktuella idag, men motståndet mot kvinnliga präster är idag inte lika utbrett eller organiserat. Men det finns fortfarande. Nya berättelser tillfogas de gamla som tillsammans utgör en väv som Svenska kyrkan inte bör glömma.  Om än förlåten, har skulden lämnat spår. En prästvigd man intervjuas i filmen: jag har ju gillat läget, men egentligen är jag emot reformen. Vilka fler av våra manliga kollegor tänker så – upp med en hand!

I Tom Alandhs film konstateras att man måste vara mycket stark för att klara sig som kvinnlig präst i Svenska kyrkan. Jag tror att det inte är så lätt att vara människa över huvud taget. Vi ska berätta om män som ogillar kvinnor (eller vad kvinnor gör). Men vi ska också dela hoppet med och om varandra.

Alla de faktorer som nämns som riskfaktorer kan vändas i friskfaktorer, för att uttrycka sig arbetsmiljömässigt klatschigt. Arbetsmängden ska vara lagom balanserad – det är heller inte bra att ha långtråkigt på arbetet. Det ensidiga monotona arbetet kan fördjupas till nya kvalitéer. Riskerna för hot, våld och trakasserier kan kanaliseras i handlingsplaner och en förståelse för att vi är varandras arbetsmiljö och trygghet. Ensamheten i prästgården kontrasteras mot småbarnsföräldraprästernas trixande för att få ihop det på helger och kvällar. Jämställdhetslagen och barnkonsekvensanalys banar väg: i första hand förälder, i andra hand anställd.

Men fortfarande går det Inger Svenssons omkring i Svenska kyrkan. Därför kan det systematiska arbetsmiljöarbetet aldrig avstanna. Men lika viktigt: en kopp kaffe. Hur är det egentligen? Hur har du det?

Karin Långström Vinge