Eftertanke i Kyrkans Tidning: 3 söndagen i Fastan 2013
Hon hade ringt vårdcentralens växel ett antal gånger. I väntan på att någon läkare skulle ta henne och hennes bekymmer på allvar, försämrades symtomen. Utredning efter utredning skapade endast fler frågetecken, och ingen var beredd att ta ansvar fullt ut. Hon sökte sig till den alternativa medicinen, men effekten blev endast en ännu sämre privatekonomi.
Det skulle kunna handla om vem som helst i vår samtid, men det är kvinnan i söndagens evangelium jag syftar på. Hon har gått till historien som kvinnan med blödningar, hon som tänkte att om hon bara rörde vid Jesu mantel, skulle hon bli frisk.
Kampen mot ondskan, som temat för söndagen lyder, är en dramatisk rubrik som leder tankarna till kosmiska uppgörelser, djävulens försåt och list, eller kanske till den internationella storpolitikens militära strategier mot terrorismen.
Så vad är kvinnans kamp mot ondskan? Är det mot sjukdomen i hennes kropp, blodet som lämnar henne med urusla blodvärden och känslan av att vara en urvriden disktrasa, eller är det mot strukturerna som gör att hon inte kan få den hjälp hon behöver och har rätt till, människors val att göra ont istället för det som är gott? Eller står kampen mot det grundläggande faktum att elände hör till våra livsvillkor?
Dag Hammarskjöld har skrivit om ”ondskans mörka kontrapunkt som är i vårt väsen, men som inte ÄR mitt väsen.”
Så, hur hålla ondskan utanför sig själv, är det ens möjligt? Allt som hotar det goda livet, kärleken, godheten, rättfärdigheten, sanningen, meningen och livslusten.
En del menar att det inte finns någon personlig ondska, utan att ondskan sitter i strukturer och i samhällsystem. Jag tror inte att det är helt sant. Ondskan har ibland en personlig avsändare, en människa som orsakar lidande, vanmakt, kaos och förtvivlan. Det är lätt att se diktatorer och våldsverkare framför sig. Frånvaro av medveten reflektion omkring ont och gott, frånvaro av ansvarstagande.
Men det finns också de andra stunderna då det onda riktigt gör ont. När vi får de riktigt dystra beskeden. Din livskamrat har bara några månader kvar att leva. Det har hänt en naturkatastrof på andra sidan jordklotet, men skräcken i barnens blickar går rakt genom din teveruta hemma i ditt väldisponerade vardagsrum.
Tyvärr har vi en ekonomisk kris, så du är övertalig på jobbet och behövs inte mera. Ett barn på lågstadiet har inga hela gummistövlar att leka i på rasten, för nästan alla pengar som mamma får från försäkringskassan går till alkohol. Vem bär ansvaret? Vem bär ansvaret?
Det räcker inte med att sätta Gud på de anklagades bänk. Vi är alla del av det här. Vi är delaktiga i världens bortvändhet från det goda, och skyldiga till mer ont än vi själva förstår. Men också till mer gott än vad vi själva förstår.
Vi är indragna i kampen mellan ont och gott.
Ondskan inte är ett abstrakt problem som ska lösas. Det är en konkret verklighet att förhålla sig till. Men ingen av oss här har lösningen. Vi kommer inte att rädda världen. Det kommer Gud att göra. Men vi kan vara med i kampen om att göra världen en lite bättre plats att vara på.
Kvinnan med blödningar rör vid Jesus, och Jesus märker att det går ut kraft från honom. Kvinnans tro och tillit har hjälpt henne och Jesus ber henne att gå i frid.
Gud, ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Amen
Skilda världar i Skövde. Krönika i Skövde Nyheter 28 februari 2013
Vadhelst barnet pekade på var det enligt supermamman förfärligt farligt att förtära. Vanlig skogaholmslimpa innehåller alldeles för mycket kolhydrater. I samtliga mjölkprodukter för mycket fett och socker.
Frukt gick inte att tänka på, eftersom de är fullmatade med olika gifter och konserveringsmedel. Det enda som verkade fungera i superdietmänniskans liv var fryst broccoli och köttbitar.
Ett stenkast därifrån, sitter en familj med fem barn i en trerumslägenhet. Vad gäller bröd, räcker budgeten till en smörgås på morgonen och en på kvällen. Då är det billigast möjligt som gäller. Här handlar det om överlevnad, inte om kolhydrater. Senast jag besökte familjen, blandade mamman ut O´Boypulvret med vatten. Det hade säkert varit en dröm för fettfobikern i berättelsen ovan, men här handlar det om att faktiskt spara på mjölken.
Jag ogillar egentligen att moralisera, men det bryr jag mig inte om. Hälsotrender i all ära, men ur ett solidaritetsperspektiv blir kostrekommendationerna ibland patetiska. Somliga bryr sig om hälsosamma val, andra om att slippa låta barnen gå till sängs utan skrikande magar. Strunt samma vad kolhydratshalten är, huvudsaken är att brödet är mättande. Strunt samma att det inte är ekologiska bananer eller apelsiner av högsta, giftfria klass som förtärs – ibland handlar det om att över huvud taget få med sig en frukt till skolan.
Och förresten, supermamman, du kan inte vara helt säker på ditt kött heller. Men jag hoppas att broccolin smakade bra.
Predikan 2 söndagen i Fastan.
Temat för dagen är Den kämpande tron. Den kämpande tilliten, den kämpande längtan efter liv, tro, hopp och kärlek.
Jag vill börja tänka tillsammans med Paulus i episteltexten. ”Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den.
Moder Teresa skrev en gång, kanske a propos de där orden:
Paulus är mycket bestämd. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga. Menar Paulus alltså att det är Gud som sänder prövningen?
Är det så att vi människor med jämna mellanrum prövas av Gud, precis som vi också ber i Vår Fader? ”Utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss ifrån det onda.”
Är det Gud som ligger bakom sjukdomar, arbetslöshet, jobbiga relationer och annat som bekymrar oss? Finns det inte andra sätt att se på saken? Jag går till bibeln för att få ledtrådar.
I Jobs bok i Gamla testamentet visar Gud att lidande och prövningar hör till våra livsvillkor. I Första Moseboken ger Gud oss människor ansvar och fri vilja. Ansvaret att organisera den här världen, det här samhället. Gud sänder oss människor till varandra med ansvaret att göra gott.
Och mänsklighetens historia består av ont och gott, mörker och ljus. Vi klarar oss på lite olika sätt. Vi är unika individer och känsliga för olika saker. Vi har olika sätt att hantera vår verklighet på.
Om någon stänger en dörr framför dig, öppnar Gud ett fönster.
En del menar att samhället har blivit så hårt och kallt. Jag kan dock inte inbilla mig att det var lättare att leva förr. Var sak har sin tid, varje tid har sina prövningar liksom vi som människor och individer har våra prövningar.
Det som förenar oss med tidigare generationer är vår kämpande tro, vår kämpande tillit, vår kämpande längtan efter tro, hopp och kärlek.
En del finner tröst i att tänka att prövningen kommer från Gud. DÅ finns det i alla fall en högre, gudomlig mening i den. Ibland tänker vi att prövningar gör oss starkare. Vår förmåga till empati blir större, och det gynnar mänskligheten.
Andra finner tröst i att tänka att Gud står på vår sida och kämpar mot det onda. Båda perspektiven finns i Bibeln.
Och Guds vägar är outgrundliga. Gud sänder människor, djur, konst, musik, natur i vår väg. Varifrån det goda kommer ifrån, tvekar jag aldrig på.
I berättelsen om Elia kommer en ängel med mat.
- Stig upp och ät, säger ängeln, annars orkar du inte hela vägen.
Och Elia steg upp och åt och drack, och måltiden gav honom kraft att gå i 40 dagar och 40 nätter, ända till Guds berg.
Jag tror på skyddsänglar som andliga väsen, men också på människors uppdrag att vara änglar, Guds budbärare med glädje, frid och omtanke. Vi har alla mött dem, hoppas jag. Den vänlige och hjälpsamme grannen. Människor inom sjukvården. Inte sällan de som går något utanför de fastslagna ramarna.
Som i Jesu liknelse i evangeliet, där penningutlånaren kanske inte är 100 procent rättvis, men 200 procent barmhärtig.
Jesus visar att det är det kärleksfulla förhållningssättet som är det viktiga. Jesus visar mänskliga drag. Han har ont i fötterna efter långa vandringar på dammiga vägar. Han blir jätteglad över en stunds fotmassage med välgörande balsam.
Ibland tycker jag att det är mycket fokus på hur man ska leva och vara som kristen, och mindre på vad Jesus har gjort för oss och vad det innebär.
Men Jesus visar att det ändå hör ihop. Vi är oerhört älskade av Gud, så mycket så att Jesus offrade sitt liv för oss, men Jesus låter oss inte glömma omsorgen om våra bröder och systrar.
Kvinnan i evangeliet hade fått utstå många prövningar, fått många dörrar stängda framför sig. Men Jesus visade henne var hennes utväg var: hennes tro, hennes tillit, och Jesus ber henne gå i frid. Hon var säkert inte ”färdig” med sina tankar, hon kanske inte bekände sig eller definierade sig som troende, men för Jesus var det fullt tillräckligt. Din tro har hjälpt dig, Gå i frid.
Och precis som Elia fick sin himmelska måltid i änglars närvaro, erbjuds oss nattvarden också idag. Stig upp och ät, annars orkar du inte hela vägen, hela vägen till Guds berg.
Jesu kropp och blod ger oss del av Jesu liv, död och uppståndelse, hans kraft och hans omsorg.
Amen.
Läs helgens bibeltexter
Jag vill börja tänka tillsammans med Paulus i episteltexten. ”Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den.
Moder Teresa skrev en gång, kanske a propos de där orden:
”Jag vet att Gud inte skulle ge mig något som han inte trodde att jag skulle klara av. Jag önskar bara att han inte trodde mig om så mycket.”
Paulus är mycket bestämd. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga. Menar Paulus alltså att det är Gud som sänder prövningen?
Är det så att vi människor med jämna mellanrum prövas av Gud, precis som vi också ber i Vår Fader? ”Utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss ifrån det onda.”
Är det Gud som ligger bakom sjukdomar, arbetslöshet, jobbiga relationer och annat som bekymrar oss? Finns det inte andra sätt att se på saken? Jag går till bibeln för att få ledtrådar.
I Jobs bok i Gamla testamentet visar Gud att lidande och prövningar hör till våra livsvillkor. I Första Moseboken ger Gud oss människor ansvar och fri vilja. Ansvaret att organisera den här världen, det här samhället. Gud sänder oss människor till varandra med ansvaret att göra gott.
Och mänsklighetens historia består av ont och gott, mörker och ljus. Vi klarar oss på lite olika sätt. Vi är unika individer och känsliga för olika saker. Vi har olika sätt att hantera vår verklighet på.
Om någon stänger en dörr framför dig, öppnar Gud ett fönster.
En del menar att samhället har blivit så hårt och kallt. Jag kan dock inte inbilla mig att det var lättare att leva förr. Var sak har sin tid, varje tid har sina prövningar liksom vi som människor och individer har våra prövningar.
Det som förenar oss med tidigare generationer är vår kämpande tro, vår kämpande tillit, vår kämpande längtan efter tro, hopp och kärlek.
En del finner tröst i att tänka att prövningen kommer från Gud. DÅ finns det i alla fall en högre, gudomlig mening i den. Ibland tänker vi att prövningar gör oss starkare. Vår förmåga till empati blir större, och det gynnar mänskligheten.
Andra finner tröst i att tänka att Gud står på vår sida och kämpar mot det onda. Båda perspektiven finns i Bibeln.
Och Guds vägar är outgrundliga. Gud sänder människor, djur, konst, musik, natur i vår väg. Varifrån det goda kommer ifrån, tvekar jag aldrig på.
I berättelsen om Elia kommer en ängel med mat.
- Stig upp och ät, säger ängeln, annars orkar du inte hela vägen.
Och Elia steg upp och åt och drack, och måltiden gav honom kraft att gå i 40 dagar och 40 nätter, ända till Guds berg.
Jag tror på skyddsänglar som andliga väsen, men också på människors uppdrag att vara änglar, Guds budbärare med glädje, frid och omtanke. Vi har alla mött dem, hoppas jag. Den vänlige och hjälpsamme grannen. Människor inom sjukvården. Inte sällan de som går något utanför de fastslagna ramarna.
Som i Jesu liknelse i evangeliet, där penningutlånaren kanske inte är 100 procent rättvis, men 200 procent barmhärtig.
Jesus visar att det är det kärleksfulla förhållningssättet som är det viktiga. Jesus visar mänskliga drag. Han har ont i fötterna efter långa vandringar på dammiga vägar. Han blir jätteglad över en stunds fotmassage med välgörande balsam.
Ibland tycker jag att det är mycket fokus på hur man ska leva och vara som kristen, och mindre på vad Jesus har gjort för oss och vad det innebär.
Men Jesus visar att det ändå hör ihop. Vi är oerhört älskade av Gud, så mycket så att Jesus offrade sitt liv för oss, men Jesus låter oss inte glömma omsorgen om våra bröder och systrar.
Kvinnan i evangeliet hade fått utstå många prövningar, fått många dörrar stängda framför sig. Men Jesus visade henne var hennes utväg var: hennes tro, hennes tillit, och Jesus ber henne gå i frid. Hon var säkert inte ”färdig” med sina tankar, hon kanske inte bekände sig eller definierade sig som troende, men för Jesus var det fullt tillräckligt. Din tro har hjälpt dig, Gå i frid.
Och precis som Elia fick sin himmelska måltid i änglars närvaro, erbjuds oss nattvarden också idag. Stig upp och ät, annars orkar du inte hela vägen, hela vägen till Guds berg.
Jesu kropp och blod ger oss del av Jesu liv, död och uppståndelse, hans kraft och hans omsorg.
Amen.
Läs helgens bibeltexter
Var fjärde
Nästa år försvinner var fjärde kyrkoherdetjänst i Svenska kyrkan, skriver Kyrkans tidning idag. Med tanke på det låga söktryck som råder på befintliga tjänster, är vår nya organisation inte en katastrof utan en välgärning.
Blir nog svårt att få igenom
Två sammanhängande helgfria lördagar-söndagar i månaden? Det var ett ovanligt svårt fackligt krav.
Humanitärt, Sverige?
Det är med stor sorg många av oss ser regeringens icke-generösa flyktingpolitik. Idag läser jag två artiklar som fyller mig med både hopp och förtvivlan. Den ena texten är Peter Woldarskis, och han sätter fokus på att det är det humanitära som är det avgörande, inte det ekonomiska.
"Huvudargumentet för invandring förblir det humanitära: När diktatorer bedriver krig mot den egna befolkningen måste omvärlden erbjuda en fristad.Samtidigt som strålkastarljuset riktas mot Syrien, tenderar tidigare krigszoner att hamna i mediaskugga. Jag tänker till exempel på flyktingarna som fortfarande flyr Balkan. Idag är det nästan ingen från t ex Bosnien som får permanent uppehållstillstånd i Sverige. De livshotande risker som förknippas med s k blandäktenskap och islamism och bristande vård för sjuka, avvisas som asylskäl.
Förra året sökte 7.814 flyktingar från Syrien asyl i Sverige. Om detta ska beskrivas som vårt största samhällsproblem, då har vi antingen mycket små bekymmer eller så har debatten förlorat sina rimliga proportioner."
Den andra texten hittar jag inte på nätet, men är Kyrkans Tidning-medarbetarna David Qviströms och Johannes Frandsens reportage i Expressen om den 18-årige Munir som utvisats till Italien, där det inte finns plats i flyktingförläggningarna till alla flyktingar som återkommer till landet. Han kommer egentligen från Afghanistan, men eftersom han först nådde europeisk mark i Italien, är det dit som Migrationsverket skickar honom.
Nu lever han Munir tillsammans med sin vän Ziaret på gatan, och får mat i kyrkans soppkök. Minnena från flykten plågar honom.
"Överresan med båt från Grekland till Italien tog fyra dagar. Det blåste mycket. Till slut försökte båtägaren sätta segel, men allt gick fel och båten slogs sönder mot klipporna. Vi var 80 i båten. Kapten sa att vi måste hoppa i och simma. Vågorna var stora. 19 av mina vänner i båten drunknade. De klämdes ihjäk mellan klipporna och båten.Vi lär oss så mycket av historien. Vi skulle inte torkat tårar utan handskar. Vi skulle ha reagerat mot nazismen och tagit bättre hand om de som flytt undan koncentrationslägren. Vi borde heller inte avvisa människor i nöd, vi som är så oerhört upplysta och humanistiska. Eller hur?
När polisen tagit fingeravtrycken blev vi hänvisade till Rom och fick adress till en kyrka där. Dit kom en man från myndigheterna och förklarade att vi skulle få vänta länge på att bli inskrivna.
I två månader var jag i Italien. Var det vackert väder fick vi sova ute, men regnade det sa polisen ingenting om vi sov på tågstationen." (David Qviström)
DN: Fältet har lämnats fritt för den som skriker högst
Kyrkans tidning: Sverige vill inte ta ansvar för Munir
Lifos, Migrationsverkets rätts - och landinformation
Kyrkan och välfärden
Företrädare för Sveriges Kristna Råd, SKR, skriver på SVT Debatt om kyrkan och välfärden. De konstaterar, efter att ha läst en undersökning där 9 av 10 socialchefer menar att de kommer att få svårt att klara välfärden utan kyrkornas och de andra frivilligorganisationernas hjälp, att det blir en risk att kyrkorna tar över som skyddsnät där det brister. Därmed kan det bli kyrkornas huvuduppgift att trygga välfärden.
Från katolskt håll får artikeln kritik. Kyrkan har alltid sysslat med välfärd. Men, som Karin Wiborn och Björn Cedersjö skriver: det är staten som har ansvaret.
"När den ”organiserade godheten” inte fungerar kan vi som kristna inte bara stå och se på. Kyrkorna har till uppgift att påpeka när saker inte fungerar i samhället. Och under tiden som det inte fungerar agerar kyrkan. Som samhällsaktörer vill vi tillsammans stötta människor i utsatta situationer."
Alltså ska vi hjälpa, men inte i tysthet. Det finns heller inga vattentäta skott mellan diakoni och teologi, mellan höra och att göra. Sen har några av oss mer fallenhet och kallese för det ena eller det andra.Var och en kan dra sitt strå till stacken. Då fungerar mångfalden.
Hundra miljoner kronor insamlade i kollekt under 2012
Nätverk för flyktingarbete
Annika Borg: Många berättelser om utsatthet
Från katolskt håll får artikeln kritik. Kyrkan har alltid sysslat med välfärd. Men, som Karin Wiborn och Björn Cedersjö skriver: det är staten som har ansvaret.
"När den ”organiserade godheten” inte fungerar kan vi som kristna inte bara stå och se på. Kyrkorna har till uppgift att påpeka när saker inte fungerar i samhället. Och under tiden som det inte fungerar agerar kyrkan. Som samhällsaktörer vill vi tillsammans stötta människor i utsatta situationer."
Alltså ska vi hjälpa, men inte i tysthet. Det finns heller inga vattentäta skott mellan diakoni och teologi, mellan höra och att göra. Sen har några av oss mer fallenhet och kallese för det ena eller det andra.Var och en kan dra sitt strå till stacken. Då fungerar mångfalden.
Hundra miljoner kronor insamlade i kollekt under 2012
Nätverk för flyktingarbete
Annika Borg: Många berättelser om utsatthet
Därför diskuterar vi ÄB-valet redan nu
Alltså, vi enkla undersåtar i Guds vingård kan nu tala om flera saker samtidigt. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom bärs jag av den uppfattningen att parallella processer berikar varandra.
Men vi talar om vår nästa ärkebiskop därför att vi kan. Tack vare sociala medier har vi möjlighet att kommunicera med varandra på helt nya sätt. Inför valet av biskop i Skara blev facebookgruppen "Mirjam eller Mose" en samlingsplats för både information och tankeutbyte.
Vi talar om vår nästa ärkebiskop därför att vi får. Svenska kyrkan är en demokratisk kyrka. Visserligen får vi alla inte rösta i ärkebiskopsvalet:
ärkebiskopen väljs av diakoner och präster i tjänst i Uppsala stift, domkapitel och stiftsstyrelse i Uppsala stift och därtill av lika många utsedda elektorer i Uppsala stifts pastorat. Till elektor kan utses den som tillhör Svenska kyrkan, är döpt och fyller 18 år senast på dagen för valet. Eftersom ärkebiskopen har ett nationellt uppdrag röstar även domkapitel och stiftstyrelsen i övriga stift samt kyrkostyrelsenså just därför är det viktigt att det på ett tidigt stadium finns arenor för att kunna påverka de som har rösträtt. Därtill har vi yttrandefrihet, vilket inte är en självklarhet i denna värld. Fasteinsamlingen "Allt för att utrota hungern" handlar inte bara om hungern efter mat, utan också om hungern efter att få komma till sin rätt och få komma till tals.
Vi talar om vår nästa ärkebiskop därför att vi vill. Vi är oerhört intresserade av Svenska kyrkans utveckling. Vi pratar om Gud på sociala medier, på torget och i kyrkan, vi drar vårt strå till stacken vad gäller det "klena gudstjänstlivet" såväl vardag som helgdag. Vad gäller kritiken av den moraliska kollapsen, får vi nog tänka oss för innan vi kastar sten i glashus.
I vilket fall är vi intresserade av att få en ärkebiskop som, likt Mose och Mirjam, kan leda oss genom öken och hav ett stycke på vägen fram till den dag då vi inte längre behöver varken biskopar eller ärkebiskopar. Och vi kan inte låta bli att tala om det vi sett och hört, i det avseendet heller.
Kyrkans tidning
Vi behöver påskglädje!
Snart kommer uppföljaren till Julboken och Traditionsboken ut. Så här skriver Verbum om den:
Dela påskens glädjebudskap!
Påskboken är en fantastisk möjlighet att berätta om påskens verkliga innehåll och budskap. Påskboken skildrar påskens drama och handlar om varför vi firar påsk. En varm bok om lidandet, döden, uppståndelsen och glädjen. Precis som i Julboken och Traditionsboken varvas faktatexter med reflekterande artiklar på spännande teman.
Innehåll
· Det är påsk! av Karin Långström Vinge
· Fakta: Påskafton – varför tjuvstartar vi?
· Karnevalen i Rio av Lena Brolin
· Fastan i mitt liv av Kristina Lindh
· Fastan som fenomen av Helen Egnell
· Fastlagssöndagen av Emma Gustafsson
· Fakta: Fettisdagen, Semlan
· Askonsdagen av Emma Gustafsson
· Den judiska påsken av Noa Hermele
· Går det att läka brustna relationer? av Lisbeth Gustafsson
· Det finns ett liv efter det värsta av Camilla Lif
· Fakta: Våfflor och Marie bebådelsedag
· Palmsöndagen av Emma Gustafsson
· Fakta: Varför heter stilla veckans dagar som de gör, Fastlagsriset
· Stilla veckan i Bibeln av Emma Gustafsson
· Skärtorsdagen av Emma Gustafsson
· Himmelska och jordiska trädgårdar av Elisabeth Svalin Gunnarsson
· Långfredagen av Emma Gustafsson
· Kvinnorna och männen runt Jesus av Caroline Krook
· Min resa till Jerusalem av Sara Jakobsson Grip
· Heliga gravens kyrka i Jerusalem av Lars Hillås
· Jerusalems historiska platser av Tina Haettner Blomquist
· Fakta: Påskägget
· Äggen i mitt liv av Helen Friberg
· Påskaftonstro av Jesper Svartvik
· Fakta: Påskharen och påskgodis, Påskkärringar och påskgubbar, Påskmat, Påskeldar
· Pyssel och påsklekar
· För barn: Läs tillsammans små och stora om påsken av Christina Lövestam
· Påskafton av Emma Gustafsson
· Synd, skuld och förlåtelse av Magnus Abrahamson
· Påskdagen av Emma Gustafsson
· Döden, hoppet och livet av Cristina Grenholm
· Annandag påsk av Emma Gustafsson
· Frälsarkransen i påsktid av Martin Lönnebo
· Tystnaden tar vid av Mikael Mogren
· Den fysiska påsken av Johan Engvall
· Playlist påsk av Fredrik Beverhjelm
· Fakta: Gökottan och stora metardagen
· Kristi Himmelsfärds dag av Emma Gustafsson
· Gudstjänstguide under fastan och påsk av Camilla Lif
· Pingst av Emma Gustafsson
· Påskhälsning av Anders Wejryd
Läs mer på www.verbumforlag.se/paskboken
Tips och inspiration!
• Berätta om påskens budskap för alla invånare i din församling.
• Dela ut Påskboken vid köpcentret, på torget eller den lokala pizzerian.
• Dela ut Påskboken till påskens gudstjänstdeltagare och fundera tillsammans kring vad Jesus liv, död och uppståndelse innebär för oss idag.
• Ge Påskboken som uppskattad påskpresent till era ideella medarbetare, förtroendevalda och anställda.
• Dela ut Påskboken till alla hushåll, tillsammans med en inbjudan att komma till kyrkans gudstjänster och verksamhet.
• Hitta på roliga påsklovsaktiviteter kring Påskboken.
• Dela ut Påskboken i samband med påskvandringar i kyrkan.
Fakta om Påskboken
Pris: 1-99 ex: 99 kr/styck, 100 eller fler ex: 59 kr/styck
Utgivning: 22 februari 2013
Format: 15 x 20 cm (samma format som Julboken och Traditionsboken)
Rikt illustrerad med färgbilder i hela boken
Omfång: 192 sidor
Medverkande: Anders Wejryd, Karin Långström Vinge, Cristina Grenholm, Martin Lönnebo, Jesper Svartvik, Tina Haettner Blomquist, Magnus Abrahamson, Mikael Mogren, Lisbeth Gustafsson, Fredrik Beverhjelm, Caroline Krook, med flera!
Förra veckans krönika i Skövde Nyheter
I söndags uppmärksammades Minnesdagen för Förintelsens offer, och i Svenska kyrkan valde vi detta år att bjuda in Göran Rosenberg för att berätta om sin bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Sedan några år tillbaka brukar vi också erbjuda ett av stadens gymnasieskolor ett program, så jag tog med Göran Rosenberg till en samling ungdomar som lyssnade så uppmärksamt att man skulle kunna höra en knappnål falla.
Bokens litterära kvaliteter går inte att ta miste på, och det är inte konstigt att han blev 2012 års augustprisvinnare i klassen skönlitteratur. Historien i sig väcker också uppmärksamhet. Idag finns få överlevande från Förintelsen kvar. Nu berättar nästa generation: de vars föräldrar överlevt. Alla dokument, vittnesbörd liksom skildringar i kulturen (film, konst, musik, litteratur) är nödvändiga.
Att minnas offren är en sak. Minnesdagen är, säger Göran Rosenberg, framför allt en dag då vi får påminna oss om vilka vi är. Vägen till Auschwitz vet vi. De som möjliggjorde det fasansfulla i Auschwitz, Sobibór, Bełżec, Treblinka och Chelmno kom till makten via demokratiska val. Efter en kort stund var friheten som bortblåst. Inte så att judar, homosexuella, funktionshindrade, romer behandlades väl innan andra världskriget – men att förinta hela grupper av individer var, så vitt vi vet, nytt.
Mänskligheten fortsätter. Till alla goda minnen fogas namn som Srebrenica, Darfur, Phnom Pen…. Och det fortsätter. Därför bör vi minnas vilka vi är. Vad demokratin är värd. Mänskliga rättigheter, oavsett etnicitet, sexuell orientering eller funktionsnedsättning.
Bokens litterära kvaliteter går inte att ta miste på, och det är inte konstigt att han blev 2012 års augustprisvinnare i klassen skönlitteratur. Historien i sig väcker också uppmärksamhet. Idag finns få överlevande från Förintelsen kvar. Nu berättar nästa generation: de vars föräldrar överlevt. Alla dokument, vittnesbörd liksom skildringar i kulturen (film, konst, musik, litteratur) är nödvändiga.
Att minnas offren är en sak. Minnesdagen är, säger Göran Rosenberg, framför allt en dag då vi får påminna oss om vilka vi är. Vägen till Auschwitz vet vi. De som möjliggjorde det fasansfulla i Auschwitz, Sobibór, Bełżec, Treblinka och Chelmno kom till makten via demokratiska val. Efter en kort stund var friheten som bortblåst. Inte så att judar, homosexuella, funktionshindrade, romer behandlades väl innan andra världskriget – men att förinta hela grupper av individer var, så vitt vi vet, nytt.
Mänskligheten fortsätter. Till alla goda minnen fogas namn som Srebrenica, Darfur, Phnom Pen…. Och det fortsätter. Därför bör vi minnas vilka vi är. Vad demokratin är värd. Mänskliga rättigheter, oavsett etnicitet, sexuell orientering eller funktionsnedsättning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)