Predikan 2 söndagen e Trettondedagen

Kaffebryggaren började plötsligt ryka. Jag trodde ett slag att den blivit överhettad, och drog genast ut sladden. Men det var något som saknades.

De nyinköpta tulpanerna i sin vas började redan se vissna ut. Dålig kvalitet, tänkte jag först, men sen kom jag på att det var något som saknades.

Saften blev för stark. Smakintrycken blev så enorma att det var omöjligt att fortsätta dricka. Det behövdes något mer i tillbringaren.

På gymmet ägnar sig folket åt fysiska aktiviteter, stirrandes rakt ut i evigheten med hörlurar i öronen. Men med jämna mellanrum styrker de sig med vatten.



Fyra exempel ur vardagen där vattnet är viktigt, ja till och med avgörande. Och om vanligt vatten är så viktigt i vår tillvaro, hur viktigt är då inte livets vatten?

Jesus låter vatten rinna mellan fingrarna där han sitter vid Jakobs källa. ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig.”


Så var hämtar du din inspiration? Var hämtar du vattnet som gör att du aldrig mer blir törstig?

Det är inte svårt att komma att tänka på dopet, naturligtvis. Det är grunden. Men vi kan tänka längre. Vad får ditt liv att blomma likt spröda tulpaner? Vad är det som i ditt liv gör skillnaden mellan en hög malda kaffebönor och en god kopp kaffe?

Vad behöver du, för att orka en liten stund till?

Konsten. Kulturen. Idrotten. Familj och vänner, inklusive djuren. Musiken. Skogen. Nattvarden. En stund i kyrkan, att tända ett ljus. Värdera det du har högt. Gud vill oss allt detta. En mångfald av Gudsmöten, en mångfald av sätt att vara i kontakt med källan. Ibland får vi känslan av att vi behöver vi mer Gud i våra liv.

När livet ger oss så skarpa intryck så att det vackra helt enkelt inte kan framträda. Kan en livskris jämföras med ett glas alldeles för stark jordgubbssaft? Den brännande smaken tränger ut den mjuka jordgubbstonen. Då behöver vi tillförsel, från källan. Den sinar inte.

Man ska dricka ordentligt innan man går och tränar. Det vet alla. Då är man mer uthållig, orkar mer och får ut mer av träningen. Att vara i en gudstjänst kan vara att tanka ur Guds källa så att man klarar sig ett tag. En tjej i en av våra ungdomsgrupper i kyrkan sa just det, får jag komma till kyrkan en kväll i veckan så klarar jag mig en vecka till. Församlingspedagogen gör ett lysande jobb. Men bakom henne, i henne finns Gud som förser med livets vatten.

Den här veckan är det den globala ekumeniska böneveckan, där några av kyrkorna i Skövde deltar med olika program. Det är alldeles uppenbart att olika samfund har olika sätt att inspirera. Men det är samma källa, fast vi talar om den på delvis olika sätt, och vi tillber Gud på delvis olika sätt.

Behöver vi be om kristen enhet? Vi är redan ett i Kristus. ”Nu är ingen längre jude eller grek, sla eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.

Behöver vi be om att förstå mångfalden i Kristus? Att det kan finnas olika färger i tulpanbuketten, men att alla tulpanerna dricker vatten ur samma källa. Skillnaderna mellan röd och gul, mellan Pingstkyrkans teologi och Svenska kyrkans, det är en särskild historia.

Ibland överdrivs våra skillnader. Till och med i dagens evangelietext överdrivs skillnaden mellan judar och samarier. Evangelisten skriver att judarna inte ville ha något med samarierna att göra. Men det stämmer inte. Redan i meningen innan skriver han eller hon att lärjungarna gått i till den samariska staden för att köpa mat. I den här passagen avspeglas den begynnande konflikten mellan kristendomen och judendomen, som syns tydligt i Johannesevangeliet, det yngsta av våra evangelier.

Men åter till dig. Ge dig själv tid. Tid att reflektera över vad du längtar efter. I ditt andliga liv och i ditt vardagsliv, som inte är två olika liv utan ett och samma. Kom, säger Gud. Alla ni som törstar. Kom hit och få vatten. Kom, även om ni inte har pengar! Kom till mig och hör noga på, lyssna, så får ni liv, säger Gud.

Den samariska kvinnan säger till Jesus: ”Ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.”

Jesus ber henne hämta sin man, eller den hon lever med. När kvinnan ber, pekar Jesus på de människor som finns i hennes omgivning. När kvinnan ber, talar Jesus ännu mer om bönen. Inte på vilken plats man ska be, utan hur. I ande och sanning. Med Gud kan vi tala sant om livet. Dela våra besvikelser och vår längtan.

Och medan vi tänker kan vi omslutas av psalmens budskap:

”Vila i mig, du ska se att allt ska bli stilla i dig, genom mig kan du bli fri.

Jag finns här hos dig. Fast vågorna går höga kan du vila, vila, vila i mig.



Lita på mig, om du bara tar min hand leder jag dig till en lugn och skyddad strand.

Jag finns här hos dig. Fast vågorna går höga kan du lita, lita, lita på mig.” (Psalm 755)

Amen.

Dagens bibeltexter

I konstkuppens svallvågor

Träffade för ett tag sen en person som varit och är mycket engagerad i arbetet med att påverka Svenska kyrkans hbtq-vänlighet i positiv riktning.

Hen var mycket bekymrad över hur det blev med Konstkuppen och Elisabeth Ohlson Wallins altartavla. Inte så mycket för själva programmet eller Skara kyrkoråds beslut, utan över det faktum att "folk" nu säger att Svenska kyrkan är hbtq-fientlig, stelbent och gammaldags.

Precis som att allt arbete vi har lagt ner hittills inte är något värt!

Hur det förhåller sig med Länsstyrelsen och k-märkta rum, hur kyrkoråd i olika pastorat hanterar gåvor, hur enskilda kristna ställer sig till olika fenomen, det kan vi inte påverka särskilt mycket. Men spelreglerna måste vara schyssta.

Jag tror många inom Svenska kyrkan håller med med mig om att vi inte vill syssla med kupper. Vi vill samtala och föra dialog när människor har önskemål om allehanda ting.

Somliga menade att vi kuppade igenom beslutet i Kyrkomötet om möjligheten till ingående av äktenskap i kyrkan för hbtq-personer. Men också där fattades beslutet efter ordentlig teologisk reflektion, analys och inte minst bön. 

Läs också Åke Bonniers inlägg i Svenska Dagbladet

Prefationsångest

Det är sällan jag får prestationsångest i mitt prästerliga liv. Jag känner mig allt som oftast trygg i det jag gör.

Men med handboksförslaget känner jag prefationsångest. Serie B funkar. Men jag sjöng en av de andra,  vilket ledde till kaos.

Jag tänkte: antingen sjunger jag som det står, och får svimningskänslor. Eller så sjunger jag "lite fritt" och förvirrar kyrkomusikern. Alltså blir resultatet att jag antingen får göra hela takter till andningspauser, och därmed kommer "efter kyrkomusikern", eller att jag kommer före. I vilket fall blir det en cover på orginalet.

Och församlingen, hänger dom med?

I veckans Kyrkans tidning skriver kyrkoherden och tv-producenten Kjell Mazetti en klok text om remissprojekten runt om i vårt land. Han hade alltså varit i en kyrka, där inget egentligen blev bra.

Jag tycker fortfarande att en del av det som nu provas är för svårt. Om man ska "tänka lite gregorianskt" - varför inte sjunga gregorianik från början då?

Och varför ska melodierna gå så högt? Alla prästvigda kvinnor är inte högstämda sopraner. Ska vi "småtrötta på morgonen-småbarnsföräldrar"/"på väg mot 40 och altstämman" - kvinnor tjata på kantorerna att dom ska skriva om och sänka?

Men jag tycker inte vi ska avbryta några försök. Nu hänger vi i. Däremot har jag full förståelse om vår svenskkyrkliga liturgi - inte minst när det gäller nattvardsdelen - blir alltmer en läst liturgi.

Och enhetlighet i Svenska kyrkan? Igenkänningsfaktorn? Just nu är det en salig röra av "Så mycket bättre"- karaktär, och det var nog inte tanken från handbokskommittén.

Här kan du läsa om handboksarbetet och  lyssna på de nya melodierna
Kjell Mazettis inlägg

Predikan 1 efter Trettondagen

Vi har precis bytt bil, och då är det mycket nytt att lära sig. Det jag inte har prioriterat är att lära mig hur man ställer in olika kanaler på radion, så därför lyssnar jag just nu på endast en kanal. Det är ovanligt, och lite kusligt, att inte kunna byta kanal, budskapet man får till sig, i en tid när vi är så vana vid att ratta in exakt det vi vill höra. Göra egna låtlistor som passar bara just mig.


Efter dopen igår i Våmbs kyrka körde jag hem, lagom till sjöväderrapporten. Alla farvatten, Skagerack och Kattegatt gicks igenom, och mina tankar leddes till det farvatten som Mose befann sig i den där dagen då han blev uppdragen ur vattnet.

Det är en grym ondska som Farao uppvisar, när han beordrar att alla nyfödda pojkar ska kastas i floden Nilen. Farao var rädd att det hebreiska folket skulle ta över, och faktiskt lämna Egypten. Senare lyckades Mose, Aron och Mirjam med det, genom öknens långa vandring fram till det utlovade landet.

I Första Johannesbrevet talas också om vatten. Om Jesus Kristus som kom med vattnet, men också genom blodet. Jesus döptes i floden Jordan och blev insatt i sitt uppdrag. Genom sin död älskade han oss tillbaka till Gud och öppnade vägen. Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son. Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet.

Så hörs Bengt Lindströms rösten från SMHI:s sjöväderrapport genom mina tankar, ett eftertänksamt ”God sikt”.

Är sikten så god? Vid Hallands Väderö kanske, men i övrigt? Är sikten måttlig eller god? Har du koll på läget? Storpolitiken kring området runt Egypten, Palestina och Israel är fortfarande komplicerad. Och vad är kristen tro? Fattar du allt som står i bibeltexterna vi läser kyrkan? Och vi som inte förstår hur det kan vara kränkande för skolbarn att få höra julevangeliet eller sjunga en psalm, där är i alla fall min sikt inte ett dugg klar, utan snarare grumlig.

Det är mycket med det här livet. Vi behöver verkligen prognoser, varningar och översikter, inte minst när vi befinner oss i livets bottenvik, den som psalmisten kallar ”dödsskuggans dal”.

”Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dig, och i dunklet ser du mig.

Läk mitt öga, att jag ser, hur du är i det som sker. Där jag bäst behöver dig, är du allra närmast mig. ”

Vi tar oss till floden Jordan. Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Kan det bli bra nu, alltså? Samma förväntan som finns i folk, generationer igenom. Vad kan vi få för prognos, på livet, på vädret, på nästa opinionsmätning, på hur vi ska klara av vardagens utmaningar nästa vecka?

Johannes Döparen pekar vidare. Det finns en som är starkare än jag. Han ska döpa med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen rensa i säden, och agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.

En del människor har genom åren blivit skrämda av dessa bibelord. Är det jag som ska rensas bort? Kommer jag vara en av dem som blir tillvaratagen, eller vad händer med dig? Hur är din prognos? Himmel eller vad? En del skulle gärna ha en översikt över det egna livet, andra strör varningar omkring sig om hur det går för den som inte tror och tänker som jag, andra upplever utanförskapet och de brännande sanningarna redan i det här livet.

Måttlig till god sikt?

”Och om jag ej mer förmår gå i tro den väg du går, led mig vid din fasta hand, steg för steg mot livets land.”

När dopet är klart är det en kanal folket får in när de står där vid stranden. Det är en röst som hörs: Du är min älskade son, du är min utvalde.” Orden riktas till Jesus, men når samtliga närvarande. Del i Jesu liv, kallad att vara lärjunge: också du är Guds älskade barn, du är Guds utvalde.

Isen är bruten.

Budskapet är givet, nu återstår att vila i det. Tanken behöver inneslutas i frid. Även de som inte blivit döpta är inneslutna i Guds famn, men dopets vatten är ett synligt tecken, och ibland behöver vi det synliga, det som går att ta på och se på. Ett dopbevis, ett dopljus som vittnar om rösten från himlen: du är mitt älskade barn, min utvalda.

Nattvardens bröd och vin går också att se på, ta på och känna smaken av. Något att ta fasta på i tider då sikten inte alls är klar, men också då vi känner oss ganska trygga i livet och med Gud.

Guds tanke om oss är i alla fall klar och god.

”All din nåd är öppen hamn, och ditt namn en ljuvlig hamn. Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet. ”



Amen .

Biskop Bonnier skriver bra om konstkuppen

"Elisabeth Ohlson Wallin är en strålande fotograf. Men tavlan i SVT:s program kuppades in i kyrkan. Att då ta kyrkans nej som ett tecken på negativ inställning till homosexuella är felaktigt, skriver Åke Bonnier, biskop i Skara stift."

Läs artikeln i SvD
Läs också Karin Ohlssons krönika i Expressen

Eftertanke i Kyrkans tidning: Trettondedag jul

Vi befinner oss i Våmbs medeltida kyrka. Bänkarna är fyllda av trötta skolbarn, väntande på jullov. Diakon Catrine, assistenten Victoria och jag ska berätta för dem om julevangeliet. De är rätt vanliga, för åldern allmänbildade barn, och svarar rätt lojt på mina "kontrollfrågor" efter julspelet. Så plötsligt blixtrar det till. Jag berättar vad stjärntydarna enligt en av alla traditionen heter – Caspar, Melchior och Balthasar, och det sistnämnda känner alla skövdebarn till. Balthasar är nämligen namnet Skövdes Science Center för barn och ungdomar. Att det har en koppling till en av de vise männen har jag ju inga belägg för, men sambandet var tillräckligt intressant för de här barnen.

Det blir ett miniseminarium om vishet och vad det är som är viktigt i livet. Guld, rökelse och myrra. Vad är det i vår tid? Vad är det för oss? En kille, som hämtad ur Illustrerad vetenskap, berättar storögt om guldet som de försöker göra i Julkalendern på teve. Ja, kan man verkligen försöka skapa sig rikedom och lycka, eller är det helt enkelt något som per definition kommer utifrån? Ovanifrån? Kanske är inte det intressanta om glaset är halvtomt eller halvfyllt. Kanske är det viktiga att vi överhuvudtaget har ett glas, och att det faktiskt fylls på.

Ovanifrån, kan jag ju inte säga till barnen, men vi talar ändå med varandra om allmänmänskliga värden som trygghet, fred och omtanke.

På samma sätt som barnen tar sig en titt i kyrkan då och då, får vi kika in i stallet i Betlehem. Trettondedag jul är de vise männens. Alla som varit vis man i ett julspel vet hur majestätiskt de rör sig och hur stolta de är att räcka fram sina gåvor. Jag kommer osökt att tänka på nobelprisutdelningen. Åratal av funderande, forskning, vishet och konkurrens. Jesus får guldmedalj redan som nyfödd. Kan det säga oss något? Till och med kung Herodes bävar i sitt palats.

Betlehems stall är sannerligen en plats för eftertanke. Alla gestalterna har sin givna plats. Kanske en bild av församlingen? Skolklassen? Av arbetslaget? Av alla figurer i Guds rike? Mångfalden har betydelse. Vetenskapens roll i vårt samhälle är uppmärksammad. De vise männen finner Gud i sina böcker. Herdarna däremot, går på uppenbarelsen ovanifrån. Änglarnas sång träffar dem rakt i hjärtat och leder dem till Jesus, tänker jag.

Vi sjunger När juldagsmorgon glimmar, och sedan går eleverna tillbaka till skolan. Den sista skolfröken lämnar kyrkan, och jag lämnar också min roll som utbildare i kulturarvsfrågor. Kyrkans vältrampade golv, träskulpturen av Maria och Jesus, sönderbläddrade psalmböcker och ett kvarglömt fadderbrev vittnar om liv. Visst har kyrka och samhälle med varandra att göra. Säkert har naturvetenskapliga snillen och lärda teologer massor att tala om. Och värdegrundsfrågorna. Svenska kyrkans roll som brobyggare mellan kulturer. Lucia, pepparkaksgubbar och samtidsdebatt.

Men jag skulle vilja släppa det där en stund. Jag skulle vilja lägga mig tillrätta i halmen där i Betlehems stall, lyssna hur åsnans hovar prasslar i halmen, höra Jesus vakna och bli hungrig, höra fårens bräkande och känna lugn. Julefrid, någon, bara en liten stund.

Sedan fortsätter vi med verksamhetsplanen. Ljus ska lysa ur mörkret. Vi får be Gud lysa upp våra hjärtan, så att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus. Några av oss har vise mäns hjärnor och analytiska förmågor. Andra har herdarnas hjärtan och blick för det himmelska. Gud möter oss på det sätt vi behöver, och då behöver Gud olika slags människor i sin tjänst. Det är egentligen en strålande idé.