Jag läste om Tom Rachmans förträffliga bok ”De imperfekta” under en resa till huvudstaden. Ni vet, boken om papperstidningen i Rom med dess medarbetare. Personerna i boken beskrivs ingående och överraskande, och blir det personliga kittet i skildringen av medialandskapets förändring. Vad är framtiden? Vad har vi lämnat bakom oss, och vad bör vi lämna bakom oss?
Strax framme vid Stockholms central gick tåget, inte helt otippat, sönder och blev stående på den där bron över vattnet. Vackert, men lite kusligt. Nästan framme, men ändå fast. Hade tåget stannat några meter tidigare, hade vi kunnat gå av tåget och promenera sista biten. Vi ser målet, men ser också tillbaka. Vad imperfekt.
Jag påminde mig om den där känslan när jag läste några inlägg i den senaste tidens debatt om skildringar av människor i kulturella sammanhang: den svarta dockan och judekarikatyren i Tomtens julfabrik. Många önskar ett jämlikt samhälle. Martin Luther King och Desmond Tutu hyllas. Men när det faktiskt innebär att vi i en del avseenden måste lämna den gamla invanda trygga stranden, blir det jobbigt för en del. En docka kan ses som betydelselös i sammanhanget, men en enkel orientering i hur rasismen frodades och gavs kulturella uttryck under förra seklets första årtionden visar att det inte är så enkelt. Ta och googla på orden piccaninny och blackface, om du tillhör gänget som kräver Kalle Ankas jul orörd. Och minns att det imperfekta kan lätt väckas till liv.
Om företeelser ska tas bort, eller förklaras, eller båda delar, är en annan diskussion. Vi kanske inte behöver diskutera värdegrundsfrågor just på julafton klockan tre, men då får vi ta det en annan gång. Eller hellre, låta samtalet vara ständigt pågående. Det handlar inte om att odla kränkthet. Det handlar om medmänsklighet och respekt.
Predikan Tredje Advent
När öppnade du en dörr senast?
Ja, kanske när du skulle gå ut genom din dörr hemma för att ta dig till kyrkan, du kanske öppnade dörren till bilen, och du fick kanske öppna porten här nere i kyrkan för att komma in.
Och när röjde du en väg senast?
Säkert fler än jag var ute och skottade i ovädret igår. Några klarar sig undan med sopkvast på trappan. Andra har en hel garageuppfart. Och så hjältarna, de som kör de stora snöskottningsmaskinerna för att öka säkerheten för oss andra.
För det är viktigt det där med framkomligheten, det förstod ju redan Johannes Döparen, vägröjaren som han kallas. Att öppna en dörr eller att röja en väg, det innebär att släppa in, eller ut nya perspektiv – att göra det möjligt att färdas. Färdas på vägen, eller färdas i tanken.
Det finns naturligtvis stora vinster att göra, ur ett omsorgsperspektiv. Du öppnar dörren och släpper ut katten, som blir lycklig över sin frihet. Du öppnar dörren på köpcentrat åt någon som kommer med tunga kassar. Du skottar också framför grannens brevlåda, när du ändå håller på.
Och ibland behöver banas väg för ännu större saker. Det visste Johannes Döparen. Som andra vägröjare ställde han till med en viss oreda. Jämför för ett ögonblick Johannes Döparen med saltbilen. Alla vill att saltbilen ska vara ute, men ingen vill hamna bakom den. Alla vill att centrum ska vara snöfritt, men vad besvärligt när det står en traktor mitt i en korsning!
Det finns flera personer som tagit det där med vägröjande och stökande på allvar, och som blivit dörröppnare därför. Jag tänker bland annat på Rosa Parks, ni vet den svarta kvinnan på bussen i Montgomery, Alabama. Hon var en av dem som kickade igång medborgarrättsrörelsen i USA på 50-talet. På den tiden var det så att bussarna var indelade i svarta och vita sektioner, och de fick inte blandas. Dessutom var det så att en svart person skulle resa sig om det klev på en vit person som inte fick plats. Nåväl, Rosa Parks vägrade en dag att flytta på sig, hon greps av polisen, men händelsen fick stor uppmärksamhet och ledde till att segregationen på amerikanska bussar förbjöds.
Jag tänker också på Sarah Wägnert, undersköterskan som i tv berättade om vanvård på sjukhemmet där hon arbetade. Det blev uppståndelse så klart, men socialtjänstlagen ändrades.
För mig är sådana här människor Johannes Döparens efterföljare. Eller som Jesus säger i dagens evangelietext: ”Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.”
Jag tror på en Gud, vars kärlek och godhet sprids i världen genom oss människor, alldeles oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Och alla längtar vi efter fullbordan av allt som utlovats av Gud och profeterna: Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ett ljus fram.
Jag är världens ljus, svarar Jesus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha världens ljus.
Ändå ser vi mörker omkring oss. Människor far illa på olika sätt, och att följa Jesus innebär ingen vaccination mot mörkret.
Snarare kan ett liv i Jesu efterföljd leda till missmod. Jesus säger: ” Vad ska jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ” Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: han är besatt”.
Ja, nog fick Johannes döparen skotta snö i motvind. Och Jesus också, för den delen. Det krävs envishet, styrka och mod. Att fortsätta sitt arbete i traktorn utan att ta åt sig av tutande bilister runt omkring. Är du inte klar snart? Var har du varit? Kommer du nu, äntligen, det var på tiden? Är det inte kristusrop, riktade till Gud för att världen ska bli lite bättre? Hör, du som har öron, säger Jesus. Men ibland verkar det som att både Gud och vi människor har försett oss med Årets julklapp, hörlurarna, så att vi inte tar till oss av intryck från varandra.
Men vi ska aldrig någonsin ge upp.
Aktuell ljusbärare den här veckan är Lucia. Hon sprider ljuset, även om förlagan Lucias liv i 300-talets Syrakusa bestod av mörker. Hon kränktes, hånades, fick sina ögon utstuckna och brändes på bål. På sätt och vis likna Lucia – Johannes. Hon vågade också stå upp för det hon trodde på och för hur hon ville leva. Hon hade integritet och ville leva på det sätt hon själv önskade, nämligen utan en man. Hennes seger var troheten till sin egen övertygelse. Hon vill inte leva som alla andra. Hon ville följa sin kallelse.
Så fortsätt öppna dörrar. Röj vägar. Himmelriket är nära. Släpp in frisk luft i ditt hjärta, ja släpp in Helig ande! Låt dig inspireras att tända ljus i världen, stå fast vid tron, hoppet och kärleken.
Och det handlar inte om att Jesus älskar, eller världens demokratikämpar fortsätter sitt arbete, utan där har vi alla del. Att göra gott där vi står, är inget specifikt kristet påbud. Det är ett allmänmänskligt etiskt krav. Men Gud är som uppdragsgivaren för oss alla, och där en tro börjar spira och växer fram, utvecklas också ett hopp och en meningsfullhet som inte grundas i en ideologi eller förening med organisationsnummer, utan ett hopp som återspeglas i Jesu ansikte, i hans liv och hans verk. Också för dig och för mig utgiven för att bevara oss till evigt liv.
Det är lätt att tappa modet när snön åter börjar yra efter att man ställt ifrån sig spaden, eller värre: när man läser i morgontidningen senaste nytt om skolskjutningen i USA. Då är det bra att läsa en Psaltarpsalm.
”Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud, och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud. Han som har gjort himmel och jord och hav och allt vad som finns i dem: han sviker aldrig sina löften.
Han ger de förtryckta deras rätt, han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna, Herren öppnar blinda ögon. Herren rätar krökta ryggar, ger främlingar skydd, stöder faderlösa och änkor, men korsar de ondas planer. ”
Amen.
Nollad? Krönika i Skövde Nyheter 5 dec
Jag fick anledning att besöka en vårdavdelning i Västra Götalandsregionen och hamnade mitt i ett drama. Hjärtstopp på trean-ett! Är hon nollad?! vrålar en sköterska till en kollega som med vildsint blick försöker logga in på receptionens dator. En tredje hugger tag i en akutvagn och river ner en bunt papper från disken. Vänta! ropar IT-sköterskan hysteriskt. Jag måste kolla om hon är nollad först!
Stämningen på avdelningen är nu så förtätad att man nästan skulle kunna skära i den med osthyvel. Svävande mellan liv och död ligger en medmänniska på trean-ett och väntar på att datorprogrammet ska kicka igång. Vad hinner hon tänka? Anar hon tumultet? Vem får leva, vem får dö?
För sjukvårdsmänniskor är det här naturligtvis vardagsmat. Som teolog är jag väl insatt i den etiska diskussionen om vård i livets slutskede. Jag kan både kristdemokraternas och Torbjörn Tännsjös argument. Men här blev det så tydligt och konkret. Hjälp att leva eller hjälp att dö?
Till slut får vårdteamet tag i den information de behöver och vidtar åtgärder, och jag genomförde mitt sjukbesök i lugn och ro.
Men på kvällen reflekterade jag vidare över upplevelsen. Om jag blir akut sjuk, kommer de att försöka rädda mig då? Hinner jag dö i väntan på att de kollar min journal?
Jag kanske får sätta upp en lapp på dörren om jag blir inlagd någon gång. Hej personalen. Jag är inte nollad, så jag blir jättetacksam för återupplivning om det blir aktuellt. Jag skulle också bli jätteglad om ni kan prata med mig om jag blir ledsen. I gengäld kan jag lova att inte ringa på konstiga tider eller fråga onödiga frågor. Hälsningar Karin.
Stämningen på avdelningen är nu så förtätad att man nästan skulle kunna skära i den med osthyvel. Svävande mellan liv och död ligger en medmänniska på trean-ett och väntar på att datorprogrammet ska kicka igång. Vad hinner hon tänka? Anar hon tumultet? Vem får leva, vem får dö?
För sjukvårdsmänniskor är det här naturligtvis vardagsmat. Som teolog är jag väl insatt i den etiska diskussionen om vård i livets slutskede. Jag kan både kristdemokraternas och Torbjörn Tännsjös argument. Men här blev det så tydligt och konkret. Hjälp att leva eller hjälp att dö?
Till slut får vårdteamet tag i den information de behöver och vidtar åtgärder, och jag genomförde mitt sjukbesök i lugn och ro.
Men på kvällen reflekterade jag vidare över upplevelsen. Om jag blir akut sjuk, kommer de att försöka rädda mig då? Hinner jag dö i väntan på att de kollar min journal?
Jag kanske får sätta upp en lapp på dörren om jag blir inlagd någon gång. Hej personalen. Jag är inte nollad, så jag blir jättetacksam för återupplivning om det blir aktuellt. Jag skulle också bli jätteglad om ni kan prata med mig om jag blir ledsen. I gengäld kan jag lova att inte ringa på konstiga tider eller fråga onödiga frågor. Hälsningar Karin.
Skolan och kyrkan igen
"Skollagen säger att skolan ska vara konfessionellt obunden. Det är inte detsamma som sekulär. Skolan kan ta del av religiös gästvänlighet i kyrkor, synagogor och moskéer som respekterar gästens frihet att bara vara, tro eller inte tro, gilla eller ogilla. Det är det som är att vara konfessionellt obunden."
Anna-Karin Hammar
Läs också deepedition: "Synen på barn och unga. Det är en grundläggande mening att barn är lättpåverkade och bara ”fylls på” av de åsikter som de möter. Det finns en ganska nedvärderande syn på ungas intellektuella kapacitet helt enkelt. Och en ganska ruskig syn på hur unga formas av andra som om de vore viljelös lera."
Så här skrev jag förra året, och jag tycker likadant i år.
Rösta på Amanda som Sveriges Lucia 2012
Stöd Svenska kyrkans internationella arbete! SMS:a "lucia amanda" till 72970, SMS:et kostar 25 kr.
Amanda sitter i förbundsstyrelsen för Svenska kyrkans Unga och är kandidat i Sveriges Lucia 2012.
Genom Världens Barn, som är en paraplyorganisation , har hon valt att samla in pengar till Svenska kyrkans Internationella arbete. Tack för din röst!
Anförande i Kyrkomötet: 0 2012:01 Ändringar i Kyrkoordningen mm
Ordförande, ledamöter, biskopar och åhörare,
bifall till utskottets förslag. Jag vill särskilt framföra Runar Patrikssons och mitt tack för det sätt som vår motion från 2009 om barnkonsekvensanalys har tagits emot och nu landat i ett förslag om paragraf i kyrkoodningen.
Jag konstaterar dock att Kyrkostyrelsen inte ser det som praktiskt möjligt att införa krav på barnkonsekvensanalys när det gäller Kyrkomötets beslut, så där får jag återkomma. Det finns ju dock inga hinder för att på frivillig väg tänka in barnperspektivet när det gäller våra beslut här.
Jag är övertygad om att det här kommer att bli mycket bra för Svenska kyrkan.
Betänkande O 2012:01 Ändringar i Kyrkoordningen mm
Anförande i Kyrkomötet: B 2012:01 Verksamhet och ekonomi för den nationella nivån 2013-2015
Ordförande, biskopar, ledamöter och åhörare!
Jag yrkar bifall till budgetutskottets förslag, med en särskild glädje över förslaget att till ram 2014-2015 anslå 100 MKR i riktat församlingsbidrag för administrativ samverkan.
Till vardags finns jag i Svenska kyrkan i Skövde, och vi är med i dessa samverkansprojekt. Ur barnkonsekvensanalyssynpunkt är det viktigt att vi samordnar resurserna på det administrativa planet - till förmån för bland annat barn - och ungdomsverksamheten.
Det finns naturligtvis för - och nackdelar med kyrknätet, GIP, GAS och GTP, men det är framtidsvägen. Och utan det riktade församlingsbidraget hade det inte varit möjligt. Stöd finns i 2013 års budget, men det vore bra att redan nu veta läget inför 2014 och 2015.
B 2012:01 Verksamhet och ekonomi för den nationella nivån 2013-2015
Jag yrkar bifall till budgetutskottets förslag, med en särskild glädje över förslaget att till ram 2014-2015 anslå 100 MKR i riktat församlingsbidrag för administrativ samverkan.
Till vardags finns jag i Svenska kyrkan i Skövde, och vi är med i dessa samverkansprojekt. Ur barnkonsekvensanalyssynpunkt är det viktigt att vi samordnar resurserna på det administrativa planet - till förmån för bland annat barn - och ungdomsverksamheten.
Det finns naturligtvis för - och nackdelar med kyrknätet, GIP, GAS och GTP, men det är framtidsvägen. Och utan det riktade församlingsbidraget hade det inte varit möjligt. Stöd finns i 2013 års budget, men det vore bra att redan nu veta läget inför 2014 och 2015.
B 2012:01 Verksamhet och ekonomi för den nationella nivån 2013-2015
Anförande i Kyrkomötet: Betänkande O 2012:2
Ordförande, ledamöter, biskopar, åhörare!
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Förslaget är bra. Det är flexibelt, försett med en lägstanivå för att man lokalt ska komma fram till lämplig lösning.
Det är klart, Dag Sandahl, att förutsättningarna för Svenska kyrkan har förändrats. Det är inte som på 50-talet. Människor flyttar från landsbygdsförsamlingarna. Invandringen ger en mångfald av andra kristna traditioner och andra religioner. Människor engagerar sig i kyrkan för att de vill, inte för att det förväntas av dem av det omgivande samhället.
Kalla det reträtt, eller kalla det omvärldsanalys.
Jag vill också med emfas uttrycka min irritation när man i kyrkliga sammanhang skiljer mellan s k kyrkligt och s k världsligt. Styrning och ledning gäller hela verksamheten. Det handlar om att skapa förutsättningar för ett levande församlingsliv, och då är det inte oviktigt hur stödfunktionerna lön, ekonomi, IT etc fungerar. Håll samman perspektiven! Skräckexemplet är när kyrkoherdar "hoppar av" för att de vill ägna sig åt prästerliga uppgifter, precis som att styrning och ledning inte är en prästerlig uppgift.
Vi behöver till och med lägga mer resurser just nu på gemensam samverkan för att på sikt frigöra mer till kärnverksamheten.
Jag ser med tillit på Svenska kyrkans framtid. Förslaget här bidrar till det.
Det innebär absolut inte att vi inte ska se problemen. Det innebär däremot att vi ska göra något åt problemen. Vad som sedan är problem och inte, lär vi inte komma till någon konsensus om.
Närvaro, öppenhet och hopp är Svenska kyrkans kärnord. Det kräver en del kreativitet, tankeverksamhet och lokalt ansvarstagande, bland annat om konstruktiva pastorala strukturer.
Avslutningsvis: Svenska kyrkan i Täby, Sveriges största församling, blev nyligen Årets arbetsgivare. Är det en tillfällighet?
Betänkande O 2012:2
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Förslaget är bra. Det är flexibelt, försett med en lägstanivå för att man lokalt ska komma fram till lämplig lösning.
Det är klart, Dag Sandahl, att förutsättningarna för Svenska kyrkan har förändrats. Det är inte som på 50-talet. Människor flyttar från landsbygdsförsamlingarna. Invandringen ger en mångfald av andra kristna traditioner och andra religioner. Människor engagerar sig i kyrkan för att de vill, inte för att det förväntas av dem av det omgivande samhället.
Kalla det reträtt, eller kalla det omvärldsanalys.
Jag vill också med emfas uttrycka min irritation när man i kyrkliga sammanhang skiljer mellan s k kyrkligt och s k världsligt. Styrning och ledning gäller hela verksamheten. Det handlar om att skapa förutsättningar för ett levande församlingsliv, och då är det inte oviktigt hur stödfunktionerna lön, ekonomi, IT etc fungerar. Håll samman perspektiven! Skräckexemplet är när kyrkoherdar "hoppar av" för att de vill ägna sig åt prästerliga uppgifter, precis som att styrning och ledning inte är en prästerlig uppgift.
Vi behöver till och med lägga mer resurser just nu på gemensam samverkan för att på sikt frigöra mer till kärnverksamheten.
Jag ser med tillit på Svenska kyrkans framtid. Förslaget här bidrar till det.
Det innebär absolut inte att vi inte ska se problemen. Det innebär däremot att vi ska göra något åt problemen. Vad som sedan är problem och inte, lär vi inte komma till någon konsensus om.
Närvaro, öppenhet och hopp är Svenska kyrkans kärnord. Det kräver en del kreativitet, tankeverksamhet och lokalt ansvarstagande, bland annat om konstruktiva pastorala strukturer.
Avslutningsvis: Svenska kyrkan i Täby, Sveriges största församling, blev nyligen Årets arbetsgivare. Är det en tillfällighet?
Betänkande O 2012:2
Välgångsönskan
Jag önskar dig inte rikedom
Inte heller ärans glans
Utan att vart du än går
Ska ett trött hjärta glädjas åt ditt leende
Eller ett skuggliv känna solsken för en stund.
Så ska ditt liv bli ett spår av ljus,
Såsom änglars fotspår passerar genom natten.
(Inskription på en kyrkvägg någonstans i England)
Största församlingen blev årets arbetsgivare
Jag tror inte att det är en tillfällighet att det blev Sveriges största församling, Täby, som blev årets arbetsgivare. Resurser och möjligheter är viktiga ledord. Inte helt oviktigt i strukturfrågesammanhang.
Kyrkans tidning
Förlåtelse utan gräns. Eftertanke i Kyrkans tidning 23 e tref
Jag bläddrar i Svenska kyrkans riktlinjer för arbetet mot sexuella övergrepp. Jag läser om att tala sant om livet, förlåtelse, försoning och tillit. Jag tänker att det är bra att det finns riktlinjer. Policys och promemorior. Stödgrupper och kontaktpersoner att ringa till när livet går sönder. Det behöver ju för all del inte bara handla om sexuella övergrepp. Det kan handla om affärsmässiga övergrepp, eller om övergrepp inom vården, skolan eller rättsväsendet.
Men när alla kloka, väl genomtänka förhållningssätt har iakttagits, när handlingsplanen är avbockad och självhjälpsboken utläst, när vi förstått och tagit till oss all psykologi i ämnet och vi sitter i kyrkbänken och ber ”förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss…” – vad händer i oss då?
”Förlåtelse utan gräns” är helgens tema. Här behöver vi bena i begreppen. Vems förlåtelse? Är det den förlåtelse som Gud ger? Och i vilken relation står Guds förlåtelse till den förlåtelse som vi ger till andra människor? Ska allt förlåtas? Får jag förlåta det som expertisen säger inte ska förlåtas? Och hur känns det för mig att Gud förlåter den som gjort mig illa?
I helgens bibeltexter blir förlåtelsens frågor belysta. I Första Moseboken är det lyckliga slutet målbilden. Josef talar förlåtande, lugnande och uppmuntrande till sina bröder som gråtande ber om hans förlåtelse efter alla fula tricks de utsatt honom för.
I Andra Thessalonikerbrevet uppmuntras vi att be att ”förskonas från brottsliga och onda människor – alla har ju inte tron.” Troende människor är ju inte automatiskt laglydiga eller goda, så menas att en Gudstro kan göra det lättare att förhålla sig till människor med illvilliga avsikter? Jag är tveksam.
Jesus har handlingsplanen klar för sig: här sätts Guds förlåtelse samman med rättsprocessen. Tala först i enrum, ta sedan med vittnen om så behövs. Om han inte lyssnar, berätta för församlingen. Om han ändå inte lyssnar, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, det som ni binder på jorden ska vara bundet i himlen. Ett slags mediadrev á la Nya testamentet?
Att känna sig fylld av skam och skuld kan höra till sakens natur om man blivit utsatt för ondska. Målbilden ”förlåtelse utan gräns” kan bli ett ok som tynger, oavsett om det är Guds eller ens egna förlåtelseprocess som avses. Det finns en risk att det här förstärks i en kristen kontext, och bibelordet som skulle vara befriande blir istället bedövande. Därför är det så viktigt med enskild själavård, där man tillsammans kan vända och vrida på bibelorden och så låta dem få bäring på sitt eget liv. Inget bibelord är en generell lösning på alla komplicerade livsfrågor. Det du behöver höra är kanske något annat än Jesu ord om att ställa sin onde bror till svars i enrum. Du behöver kanske stava på sinnesrobönen. Gud, ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden. Eller be med andra jesusord: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” Eller försöka se det som Josef såg i situationen med sina bröder: ”Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott”.
Till sist återstår relationen mellan Gud och mig. Vågar jag leva i tilliten och tron att Gud bär det som är ofattbart i sina goda händer? Att Gud kan ta hand om det som är för komplicerat för mig att reda ut?
Så gott att det inte beror på mig eller min dagsform, utan på Guds löften. Hans sons ord ekar genom tid och rum och får gärna ta fäste också i mig: ”Sannerligen, redan idag ska du vara med mig i paradiset.”
Men när alla kloka, väl genomtänka förhållningssätt har iakttagits, när handlingsplanen är avbockad och självhjälpsboken utläst, när vi förstått och tagit till oss all psykologi i ämnet och vi sitter i kyrkbänken och ber ”förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss…” – vad händer i oss då?
”Förlåtelse utan gräns” är helgens tema. Här behöver vi bena i begreppen. Vems förlåtelse? Är det den förlåtelse som Gud ger? Och i vilken relation står Guds förlåtelse till den förlåtelse som vi ger till andra människor? Ska allt förlåtas? Får jag förlåta det som expertisen säger inte ska förlåtas? Och hur känns det för mig att Gud förlåter den som gjort mig illa?
I helgens bibeltexter blir förlåtelsens frågor belysta. I Första Moseboken är det lyckliga slutet målbilden. Josef talar förlåtande, lugnande och uppmuntrande till sina bröder som gråtande ber om hans förlåtelse efter alla fula tricks de utsatt honom för.
I Andra Thessalonikerbrevet uppmuntras vi att be att ”förskonas från brottsliga och onda människor – alla har ju inte tron.” Troende människor är ju inte automatiskt laglydiga eller goda, så menas att en Gudstro kan göra det lättare att förhålla sig till människor med illvilliga avsikter? Jag är tveksam.
Jesus har handlingsplanen klar för sig: här sätts Guds förlåtelse samman med rättsprocessen. Tala först i enrum, ta sedan med vittnen om så behövs. Om han inte lyssnar, berätta för församlingen. Om han ändå inte lyssnar, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, det som ni binder på jorden ska vara bundet i himlen. Ett slags mediadrev á la Nya testamentet?
Att känna sig fylld av skam och skuld kan höra till sakens natur om man blivit utsatt för ondska. Målbilden ”förlåtelse utan gräns” kan bli ett ok som tynger, oavsett om det är Guds eller ens egna förlåtelseprocess som avses. Det finns en risk att det här förstärks i en kristen kontext, och bibelordet som skulle vara befriande blir istället bedövande. Därför är det så viktigt med enskild själavård, där man tillsammans kan vända och vrida på bibelorden och så låta dem få bäring på sitt eget liv. Inget bibelord är en generell lösning på alla komplicerade livsfrågor. Det du behöver höra är kanske något annat än Jesu ord om att ställa sin onde bror till svars i enrum. Du behöver kanske stava på sinnesrobönen. Gud, ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden. Eller be med andra jesusord: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” Eller försöka se det som Josef såg i situationen med sina bröder: ”Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott”.
Till sist återstår relationen mellan Gud och mig. Vågar jag leva i tilliten och tron att Gud bär det som är ofattbart i sina goda händer? Att Gud kan ta hand om det som är för komplicerat för mig att reda ut?
Så gott att det inte beror på mig eller min dagsform, utan på Guds löften. Hans sons ord ekar genom tid och rum och får gärna ta fäste också i mig: ”Sannerligen, redan idag ska du vara med mig i paradiset.”
Talar hellre om änglar än om demoner. Krönika i Skövde Nyheter 6/11
”Ska det inte vara något till Halloween?” Expediten ler glatt och sveper handen över skräckfilmsinspirerat barnsmink, spindelnät med tillhörande kryp och häxnäsor. Eh, säger jag, vi är ju inte keltiskt troende och har inte tänkt fira någon Halloween i år heller. Men barnen vill gärna trick-or-treata grannarna och gå på Halloweenfest, och det kan man ju inte neka dem till även om vi försöker tala mer om Alla Helgons dag och ljuständningar. Är det kanske så här våra muslimska vänner känner sig inför jul – och påskfirande?
Och inte bara muslimer, eller buddhister eller mosaiska bekännare för den delen, utan den stora grupp som kanske skulle kunna beskrivas som kulturkristna? Jag tänker på dem som tagit till sig många av den kristna kulturens yttre kännetecken, exempelvis de kyrkoårsknutna traditionerna. Man kan ha ljusstakar och stjärnor i fönstren utan att automatiskt associera dem till de fyra adventssöndagarna och Betlehems stjärna. Och även om man inte är vara troende kristen kan man leva efter kristna värderingar, hur de värderingarna nu ser ut och vad som skiljer dem från sunt förnuft eller gällande lagstiftning.
Men jag vill ändå protestera lite grand mot all den här skräcken i samband med Halloween och Allhelgona. Som präst möter jag emellanåt människor i livets mest skräckfyllda situationer. Det räcker så. Varför behöver vi skräcken som underhållning dessutom? Naturligtvis finns det psykologiska förklaringar till det. Men jag vill ändå hellre tala om änglar än om demoner.
Och inte bara muslimer, eller buddhister eller mosaiska bekännare för den delen, utan den stora grupp som kanske skulle kunna beskrivas som kulturkristna? Jag tänker på dem som tagit till sig många av den kristna kulturens yttre kännetecken, exempelvis de kyrkoårsknutna traditionerna. Man kan ha ljusstakar och stjärnor i fönstren utan att automatiskt associera dem till de fyra adventssöndagarna och Betlehems stjärna. Och även om man inte är vara troende kristen kan man leva efter kristna värderingar, hur de värderingarna nu ser ut och vad som skiljer dem från sunt förnuft eller gällande lagstiftning.
Men jag vill ändå protestera lite grand mot all den här skräcken i samband med Halloween och Allhelgona. Som präst möter jag emellanåt människor i livets mest skräckfyllda situationer. Det räcker så. Varför behöver vi skräcken som underhållning dessutom? Naturligtvis finns det psykologiska förklaringar till det. Men jag vill ändå hellre tala om änglar än om demoner.
Predikan Alla helgons dag
Och det är väl gott så! Kyrkan är i världen, och allas vårt skapelsegivna ansvar är att forma samhället så att det gynnar livet, att ta vara på varandra och vara varandras medmänniskor. Musiken, som är en omistlig del av tillvaron för de flesta av oss, talar till oss på ett språk som förmår gå rakt in i hjärtat.
Men vad är det mer? Ideologin, eller teologin? Bibelberättelser kan läsas och höras på många sätt. Ett kulturhistoriskt arv. Spännande berättarteknik. Etiska spörsmål kommer i dagen och kan ge upphov till intressanta diskussioner.
Så har vi våra helgon. I luthersk tradition något nedtonade, som goda inspiratörer och förebilder. Men, är Maria, apostlarna, Johannes döparen, Den heliga Birgitta, S:t Ansgar, vår egen S:ta Elin, något mer för vår kyrka än vad Per-Albin Hansson var för socialdemokratin, Voltaire för liberalismen eller Henry Dunant för Röda korset?
På ett berg någonstans i Galiléen sitter en man med sina lärjungar omkring sig och berättar om salighet. För Jesus verkar det inte finnas någon skillnad mellan världsligt och himmelskt. Han talar om en värld, Guds rike av godhet, ljus, kärlek och rättvisa, som dels redan finns nu, men som fullt ut bryter igenom sen.
De som sörjer, hungrar och förföljs kan vara lyckliga – inte för att de är bättre som människor rent moraliskt, utan för att de särskilt utgör målgrupp för Guds omsorger, emellanåt kanaliserade genom kyrkans verksamheter, och genom andra organisationer som vill göra gott. En kopp kaffe serverad en frusen, trött människa är inte heligare för att den bryggts på en av kyrkans kaffebryggare. Gud verkar i hela samhället, genom dem som Gud vill. Och Bachs musik blir inte mer eller mindre andlig beroende på vilken kör som framför den. Ja, jag är helt övertygad om att Gud verkar också genom Svensktoppen och Mix Megapol.
Men så tillförs ytterligare en dimension i vår vanliga vardag. Den som handlar om evigheten. Livet efter detta, som i alla tider intresserat och berört människor. Ett ljus från evigheten, som emellanåt sipprar igenom vardagens alla bestyr och plikter, precis som ljuset tar sig igenom gobelängen här längst framme i S:ta Helena kyrka. Vi anar ett ljus, ett ljus från Gud. Så älskade Gud världen, att Gud gav oss sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.
Därmed ges programförklaringen för kyrkan. En kärleksfull Gud, en levande och närvarande Kristus, och en helig, livgivande ande. Diakonin är ett utflöde av detta. Det är inte en tillfällighet, tänker jag, att många av dem som i den katolska kyrkans tradition blivit helgon – eller saligförklarade, har blivit det i kraft av att deras gudstro kommit till uttryck i medmänskliga gärningar. Moder Teresa, för att ta ett exempel.
Så låt oss hämta kraft i tron! Hur din tro ser ut, det vet du och Gud. Tron som tillit, som relation, som trygghet, eller..? Tron som en tanke om livets innersida, om att det finns något i oss som fortsätter också efter att våra hjärtan slutat slå. Också efter att effekterna av timmars slit på Friskis och Svettis för länge sedan klingat ut, och efter att kunskaperna från allsköns studiecirklar fallit i glömska. Det finns något i oss som inte kan dödförklaras. Vår själ har inget bäst före-datum.
Jag funderar på trons kraft när jag ser människor tända ljus på våra kyrkogårdar. Vad finns att hålla fast vid, när tillvaron rämnat? När tvivlet rinner över en som ovälkommet höstregn, och när ensamheten kryper tätt intill som den ruggigaste av novemberdimma. Anar de att Gud finns där? Att Gud ropar hallåå – jag älskar dig! – genom kyrkklockans välkända klang, genom vänliga människors blickar, genom sjuksköterskan som håller en ensam människa i handen, genom bibeltexternas ibland snåriga passager, genom dop och nattvard och genom just… dig.
Evangelium innebär hopp. Hopp om livet, livet här och livet sen.
Är det svårt nu, så kommer det att bli bättre. Gud vänder motgång till medgång. Saliga ni som är fattiga i anden, er tillhör himmelriket, säger Jesus.
Ja, Visa mig, Herre, din väg, och gör mig villig att gå den. Så bad den heliga Birgitta, och många efter henne. Kanske handlar det om att vi måste se vår väg och vårt liv i ljuset från Gud. Att våra liv är omslutna i Guds kärlek, och att Gud inte överger oss.
Så tror jag att det är bra att göra som Jesus: lyfta blicken. Det finns något bortom det vi inte ser nu. I målet finns en himmel. Om vi nu ännu ser allt som i en gåtfull spegelbild, kommer vi en gång att få se klart.
Amen!
Guy Lofalk i farten?
Valet av bilmärke är ju frapperande. Är det kanske Guy Lofalk som varit i farten?
A propos kungabilden. Krönika i SN 11 oktober 2012
Ni tar väl inte in den där kungabilden i kyrkan? En vass röst möter mig i telefonluren. Jag försäkrar vederbörande att det inte är det minsta aktuellt, och fortsätter diskutera konstverk och samhällsdebatt.
Det är förstås Elisabeth Ohlson Wallins senaste kreation som upprör. Artisten Camilla Henemark poserar under pizzabitar omgiven av kungen och hans vänner. Under bordet sitter drottningen på knä och skrubbar på ett hakkors.
Människor som i vanliga fall brukar försvara hennes skapelser skakar på huvudet och menar att hon gått för långt. Hur långt får man gå för att skapa debatt? Var går gränsen mellan smårolig satir och plump vuxenmobbning? Och kan man förresten mobba kungahuset?
Elisabeth Ohlson Wallin har profilerat sig i hbtq-frågor och det är väl knappast någon som missat hennes konst med kopplingen religion och hbtq.
Att framställa kända människor i generande situationer blir något annat. Statsministern i blöja väcker inte mer känslor hos mig än ett höjt ögonbryn, och kungaparet runt Camilla Henemarks kropp ändrar inte min inställning till rojalism, eventuell otrohet eller gamla synder ifråga om nationalsocialism. Men jag retar mig på sättet att leka med mat mitt under Världens barn-kampanjen. Det finns så mycket vackert i världen, och så mycket elände. Var och med vilka metoder gör vi mest nytta?
Det är förstås Elisabeth Ohlson Wallins senaste kreation som upprör. Artisten Camilla Henemark poserar under pizzabitar omgiven av kungen och hans vänner. Under bordet sitter drottningen på knä och skrubbar på ett hakkors.
Människor som i vanliga fall brukar försvara hennes skapelser skakar på huvudet och menar att hon gått för långt. Hur långt får man gå för att skapa debatt? Var går gränsen mellan smårolig satir och plump vuxenmobbning? Och kan man förresten mobba kungahuset?
Elisabeth Ohlson Wallin har profilerat sig i hbtq-frågor och det är väl knappast någon som missat hennes konst med kopplingen religion och hbtq.
Att framställa kända människor i generande situationer blir något annat. Statsministern i blöja väcker inte mer känslor hos mig än ett höjt ögonbryn, och kungaparet runt Camilla Henemarks kropp ändrar inte min inställning till rojalism, eventuell otrohet eller gamla synder ifråga om nationalsocialism. Men jag retar mig på sättet att leka med mat mitt under Världens barn-kampanjen. Det finns så mycket vackert i världen, och så mycket elände. Var och med vilka metoder gör vi mest nytta?
Motion om jourhavande präst på nätet uppmärksammad i Dagen
Idag berättar tidningen Dagen om att Vivianne Wetterlings och min motion till Kyrkomötet om jourhavande präst på nätet nu kan bli verklighet.
"Redan 2009 föreslog Karin Långström Vinge och Vivianne Wetterling, båda folkpartister i Svenska kyrkan, till Kyrkomötet att ”jourhavande präst” också borde finnas på nätet.
”Det borde inte vara så svårt. Det som är smidigt med nätet är att det behöver ju inte vara något speciellt upptagningsområde. Någon i Borås kan ju chatta med någon i Kiruna och tvärt om. Och precis som på 112-tjänsten kan prästen som du chattar med vara anonym. Det gäller bara att våga och se möjligheten”, förklarade prästen och kyrkopolitikern Karin Långström Vinge till Dagen då. I dag är hon nöjd med att deras förslag ser ut att bli verklighet.
– Det är jättebra att det sätts fart! Det är ju inte de sociala medierna som är ändamålet i sig, men det är det bästa verktyget att nå unga människor i dag."
Kyrkopolitisk protest i Karlsborgs pastorat
Tre saker finns att kommentera.
1. I lokaltidningen SLA avbildas Anna Danielsbacka i dörren till S:ta Helena kyrka i Skövde. Jag förstår att intervjun gjordes i Skövde och att fotografen ville ha en kyrka med på bilden. Men det blir journalistiskt missvisande att ta med en välkänd skövdemiljö i ett reportage som rör Karlsborg.
2. På Radio Skaraborgs hemsida har man samma formulering om hennes övriga uppdrag som i tidningen:
"Hon fortsätter däremot med övriga kommunpolitiska uppdrag."Det blir missvisande att använda ordet "övriga" här, därför att kyrkopolitiska uppdrag inte är kommunpolitiska uppdrag. För snart tretton år sedan förändrades relationen mellan Svenska kyrkan och staten, men kommunal har Svenska kyrkan aldrig varit. Det kan konstateras att det är en risk att missförstånd i den här klassen uppstår så länge vi har nomineringsgrupper med samma beteckning som riksdagspartierna, men det är tveksamt om det är nomineringsgruppernas fel. Grundläggande kunskaper i samhällkunskap bör man kunna avkräva medier som Skaraborgs Läns Tidning och Radio Skaraborg.
3. Kyrkopolitikern menar att Svenska kyrkan inte ska ta ställning i politiska frågor, utan hålla sig till de kyrkliga. Om miljöfrågorna är politiska eller kyrkliga eller både ock råder delade meningar om. Jag håller dock med om att det blir knepigt när det uppfattas som att Svenska kyrkan tar partipolitisk ställning. Själv hade jag svårt att förhålla mig till Svenska kyrkans aktioner mot sjukförsäkringssystemet, eftersom jag själv tycker att det i mångt och mycket är bra.
Jag drar mig till minnes vad statsrådet Stefan Attefall sa i sitt tal vid Kyrkomötets öppnande nyss:
"Staten ska vara sekulär, men inte samhället. Det ska sjuda av religiös aktivitet."Just det. Vad innebär det för Svenska kyrkan och hennes röst i samhället? Att vi både ska kunna fira gudstjänst med tema skapelseansvar och därmed ringa i kyrkklockor samtidigt som det manifesteras mot skjutningar, OCH lägga resurser på kyrklig närvaro på regementen och i stridsförband utomlands?
Saxat från kommentarsfältet under artikeln på Radio Skaraborg:
"Ska inte kyrkan stå på de svaga och försvarslösas sida? Vem skyddar naturen mot övergrepp? Naturen kan inte försvara sig själv. Tycker det är rimligt att kyrkan ställer upp för att stötta naturen!" Ellen
"Anna Danielsbacka motiverar sitt beslut med att "miljöförstöring är en politisk fråga". Men om politikerna inte agerar och ännu inte har lyckats stoppa Försvarets planer - de har fått lämna in ansökan trots Vätterns alla skydd och Natura 2000-status - då måste andra ideella organisationer och civilsamhället rycka in! Det är fantastiskt att se att demokratin fungerar!
För övrigt är det en märklig inställning till demokratin att lämna alla uppdrag så fort man inte tillhör majoriteten och får sin vilja i genom. Men förhoppningsvis öppnar detta inför en ersättare med större vidsynthet på vad kyrkans uppdrag är och som vill värna skapelsen.
Jag har under mitt liv deltagit i åtskilliga kampanjer och insamlingar i kyrkan för att värna rent vatten och människors livsmiljö runt om i världen, inte minst under fastetidens insamlingar. Jag tycker det är fantastiskt att Svenska Kyrkan även agerar på hemmaplan. Hoppas de fortsätter med det!" Ann-Sofie Andersson
"Det är inte en politisk fråga utan ett samlat folkuppror mot en övermakt (Försvaret) som försöker tvinga på oss något som vi inte vill ha och heller inte behöver. Det finns inga militära hot mot Sverige. Hotet är istället klimatet, vattenbrist och livsmedelsbrist om världen inte snarast ställer om till ett oljefritt och hållbart samhälle. Alltså en miljöfråga." Elisabeth Lennartsson
Uppdatering kl 15:30: Webbredaktören på P4 Skaraborg svarar:
"På P4 Skaraborg är vi mycket väl medvetna om att svenska kyrkan är avskild från staten. Vi vet att ett kyrkligt uppdrag inte är detsamma som ett politiskt förtroendeuppdrag. Vi har nu ändrat i formuleringen och hoppas inte att texten i övrigt ska vara missvisande längre.
Mvh
Erik Grönlund, webbredaktör P4 Skaraborg"
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=5295643
Karin svarar: Jag tackar och bockar!
Prioriterat
Världen ger ut 100 dollar om året för att lära ett barn läsaUnesco
och senare 7800 dollar om året för att lära honom skjuta.
Vem går i kyrkan?
"Att tro att alla som går i kyrkan är kristna, är lika dumt som att tro att alla som sover i garaget är bilar..."Tommy Körberg på Se människan, Svenska kyrkan på Bokmässan
Surfa ut och gör alla folk till lärjungar
Annika Östberg till Skövde
"Få människor tvingas konfrontera, i ett bländande, skrikande ljus, konsekvenserna av sina handlingar, men jag har levt med en unik grupp av kvinnor som tvingats till just detta. De har inte bara konfronterats med sig själva utan också rannsakat sig, letat efter orsaker och arbetat för att skapa en förändring i både stort och smått. Tillsammans med dessa kvinnor har jag funnit en styrka som tagit mig igenom den resa jag var tvungen att göra, resan i mig själv. Jag hade inte klarat det ensam."
(Ur Annika Östbergs förord till boken "Ögonblick som förändrar livet")
S:ta Helena kyrka kl 18.00. Fri entré. Föreläsningen anordnas i samarbete med S:t Lukas Skaraborg och Sensus studieförbund.
Föreläsningen anordnas i samarbete med S:t Lukas Skaraborg.
Läxor på dagtid - hundratio miljoner till fritids?
Idag skriver socialdemokraterna Ibrahim Baylan och Mikael Damberg i DN om sitt förslag om läxhjälp för alla barn. Hundratio miljoner kronor ska läggas på detta.
Det är inte dumt alls. Idag är det i mångt och mycket frivilligorganisationer som Röda Korset och Svenska kyrkan (i Skövde erbjuder Svenska kyrkan läxhjälp i S:t Markus kyrka och S:t Matteus kyrka) som hjälper barn som behöver stöd. Ibland går de ifrån fritidsverksamheten för att vara med på detta.
Men jag tycker att fritidseftermiddagen borde rymma tid för läxläsning. Visst består fritids av pedagogisk verksamhet, men det borde inte vara så krånglig att ägna någon halvtimma här och där åt läxböckerna. De barn som inte går på fritids, skulle kunna beviljas att vara där någon timma i veckan för att få hjälp med läxorna, också de under överinseende av kunnig pedagog.
Men det förutsätter förstås att fritidsverksamheten på våra skolor är hyfsat bemannade. Det är kanske där man ska lägga de hundratio miljonerna?
Dagens Nyheter
Martin Moberg
Johan Westerholm
Thomas Böhlmark
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, skolan.
Det är inte dumt alls. Idag är det i mångt och mycket frivilligorganisationer som Röda Korset och Svenska kyrkan (i Skövde erbjuder Svenska kyrkan läxhjälp i S:t Markus kyrka och S:t Matteus kyrka) som hjälper barn som behöver stöd. Ibland går de ifrån fritidsverksamheten för att vara med på detta.
Men jag tycker att fritidseftermiddagen borde rymma tid för läxläsning. Visst består fritids av pedagogisk verksamhet, men det borde inte vara så krånglig att ägna någon halvtimma här och där åt läxböckerna. De barn som inte går på fritids, skulle kunna beviljas att vara där någon timma i veckan för att få hjälp med läxorna, också de under överinseende av kunnig pedagog.
Men det förutsätter förstås att fritidsverksamheten på våra skolor är hyfsat bemannade. Det är kanske där man ska lägga de hundratio miljonerna?
Dagens Nyheter
Martin Moberg
Johan Westerholm
Thomas Böhlmark
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, skolan.
Ny kultur?
Skrivet i mitt kommentarsfält a propos betänkandet om strukturfrågor och förslaget att införa indirekta val till församlingsrådet:
Grönt ljus för nya strukturer
Marta Axner bloggar bra
Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, kyrkomötet.
"Problemet är inte minst att många kyrkofullmäktige nog anser att det är viktigare att personerna i församlingsråden representerar sin nomineringsgrupp än sin sin församling. Får t.ex. lista A 40% i valet på pastoratsvivå så anser vissa att de ska ha 40% i alla församlingsråd oavsett om de har folk därifrån eller inte."Visst finns det risk att det blir så. Men vad fantastiskt det vore om det kunde utvecklas en ny kultur - att kyrkopolitiska nördar och folk utanför listorna men engagerade ändå kunde jobba tillsammans i församlingsråden. Vilken bra valfråga! Vi är villiga att släppa ifrån oss platser till engagerade församlings - och pastoratsbor - även om de inte står med på "våra listor"!
Grönt ljus för nya strukturer
Marta Axner bloggar bra
Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, kyrkomötet.
Eftertanke i Kyrkans tidning: Mikaelidagen
Samma känsla som det utlämnade barnets möter jag emellanåt i samtal med människor som finner sig totalt utlämnade inför världens ondska. Man stirrar sig blind på tidningarnas dystra utsagor om människosläktet, och finner djävulskheter i såväl politiska beslut som i ungdomars uppförande. Smått blir stort, och stort blir smått.
Att livet innebär en kamp mellan ont och gott är väl helt klart. Men i helgens evangelietext verkar Jesus inte lägga fokus på kampen, utan på tryggheten och tilliten. Jesus blir inte alls imponerad över de sjuttiotvås andliga prestationer.
Det som vi ska vara glada för, säger Jesus, är inte om demonerna eventuellt lyder oss, om vi eventuellt orkar stå emot det onda, utan det vi ska vara glada för är att våra namn är upptecknade i himlen.
En del människor tycker att det är obehagligt att prata om djävulen och demoner. Men oavsett om vi tror att de fysiskt sett finns, eller om de är bilder för oförklarlig ondska eller vardagsbekymmer, sorger och elände, så ser vi ondska och bekymmer omkring oss.
Hur din orm ser ut, det vet Gud. Hur din skorpion beter sig mot dig, det vet Gud.
Men ditt namn är upptecknat i himlen, och det kan ingen ändra på. I allt det som är gott, lugnt, rätt sant, är också du och jag inneslutna. Det är det vi bör fokusera på.
Ibland måste vi leta efter de här tecknen. De dagar då vi bildligt sett ser Satan slungas runt som blixtar över vår förtvivlade värld. De dagar vi trampar på ormar och dom hugger oss i hälarna och vill krama ur det sista av vår livskraft. De dagar då ångestskorpioner omger oss och vi förstelnas av skräck.
Då behöver vi påminna oss om Guds löften. Lita på att Gud tar med oss dit vi ska. Släppa taget. Låta oss bäras i tillit till andra människor, och till hoppet att kärleken är större än hatet, att ljuset lyser i mörkret och att mörkret aldrig någonsin kan övervinna det.
Världen är fylld av änglar. Jag tror på skyddsänglar. Men människor kan också vara som änglar. Din verklighet är fylld med änglar. Om vi är uppmärksamma ser vi inte bara det som är ont och dåligt, utan också det bra och positiva.
Och du vet vad Paulus skriver:
Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.
Kommentar till motion nr 38: Redovisning av präster som avsagt sig vigselrätten
Idag fick jag anledning att yttra mig över följande motion:
Jag undrar över varför en sådan här rapport skulle vara nödvändig. Vi vet vilka de 9 prästerna är. De utför inte en sådan stor grupp, så att Svenska kyrkans vigslar skulle vara i fara. Jag tänker att vi ¨nu måste lämna vigselfrågan därhän, och inte ytterligare späda på salt i såren. Det är svårt nog för många - och jag tänker att det ändå är en Guds nåd att många av dessa präster som var och är tveksamma till vigselbeslutet ändå finner i sina hjärtan att de ska stanna kvar och tjäna församlingarna.
Vi är många andra som kan ta hand om vigslarna. Låt oss inte stigmatisera de som avviker från majoriteten. Låt oss vara aningens generösa, och varför inte lysa frid över den här frågan, så långt som det på oss - i majoriteten - ankommer?
Däremot kommer jag inte att tiga när någon hbtq-person far illa på grund av den avvikande uppfattningen (i Svenska kyrkans sammanhang). Men det är en helt annan sak än att backa tillbaka och säga godnatt till vigselrätten, och att passa över till någon kollega.
Ska det nu redovisas uppgifter, vore det mer fruktbart att redovisa till exempel hur många av kyrkogårdarna som miljöcertifierats under det gångna året. Det tycker jag är mer positivt.
Kyrkomötet
Motion 2012:38
av Sven Kragh
Redovisning av präster som avsagt sig vigselrätten
Förslag till kyrkomötesbeslut
1. Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att återkomma med rapport till kyrkomötena 2013 och 2015 och redovisa hur många av Svenska kyrkans präster (i tjänst, både i Svenska kyrkan och hos fristående organisationer och pensionärer), som avsagt sig uppdraget att vara vigselförrättare hos Kammarkollegiet.
2. Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att redovisa från vilka stift dessa präster kommer.
Motivering
Kyrkomötet uppdrog till styrelsen att återkomma till kyrkomötet med förslag att lämna förslag till ändringar i kyrkoordningen för att säkerställa att prästerna har vigselrätt. Kyrkostyrelsen återkommer nu till kyrkomötet med skrivelsen Årsredovisning för Svenska kyrkans nationella nivå år 2011. På sid 44 ff. redovisar styrelsen sin handläggning av kyrkomötets skrivelse 2011:13 med TU 2011:6 Förordnande som vigselförrättare m.m.
Man redovisar att en majoritet av remissinstanserna anser att nuvarande reglering är tillräcklig och att information och administrativt stöd är en väg att gå. Styrelsen avser att inleda informations- och utbildningsinsatser i samråd med biskopsmötet i frågan. Jag anser dock att detta bör kombineras med en
återkoppling till kyrkomötet. Därför föreslår jag enligt ovan.
Karlstad den 20 juli 2012
Sven Kragh (C)
Jag undrar över varför en sådan här rapport skulle vara nödvändig. Vi vet vilka de 9 prästerna är. De utför inte en sådan stor grupp, så att Svenska kyrkans vigslar skulle vara i fara. Jag tänker att vi ¨nu måste lämna vigselfrågan därhän, och inte ytterligare späda på salt i såren. Det är svårt nog för många - och jag tänker att det ändå är en Guds nåd att många av dessa präster som var och är tveksamma till vigselbeslutet ändå finner i sina hjärtan att de ska stanna kvar och tjäna församlingarna.
Vi är många andra som kan ta hand om vigslarna. Låt oss inte stigmatisera de som avviker från majoriteten. Låt oss vara aningens generösa, och varför inte lysa frid över den här frågan, så långt som det på oss - i majoriteten - ankommer?
Däremot kommer jag inte att tiga när någon hbtq-person far illa på grund av den avvikande uppfattningen (i Svenska kyrkans sammanhang). Men det är en helt annan sak än att backa tillbaka och säga godnatt till vigselrätten, och att passa över till någon kollega.
Ska det nu redovisas uppgifter, vore det mer fruktbart att redovisa till exempel hur många av kyrkogårdarna som miljöcertifierats under det gångna året. Det tycker jag är mer positivt.
Fördelar med strukturförslaget
Det finns en del som höjt ett varningens finger när det gäller församlingsråden, och som menar att församlingen nu urholkas. Jag tror att det är precis tvärtom.
Det fiffiga med att det inte är direktval till församlingsrådet, är bland annat att man inte behöver stå på någon lista för att vara med i församlingsrådet. Det innebär en större närhet, eftersom man inte behöver gå den "långa" vägen som kyrkopolitiker. Istället utses församlingsrådet av kyrkofullmäktige, som (förhoppningsvis) har ett gäng entusiastiska, engagerade människor som vill ta ansvar. Dessa ser man dessutom på nomineringsstämman som föregår beslutet vilka som ska sitta i församlingsrådet.
Det som idag tyvärr ofta är fallet i våra församlingar, är att listorna "tagit slut" efter att folk hoppat av. Det ger ingen bra demokrati eller närhet. För den som önskar mindre politisering och enklare valprocedur är det bara att stillsamt jubla över förslaget.
Anledningen till att det i förslaget anges en "minstanivå" när det gäller församlingsrådens uppgifter (som till exempel att utse kyrkvärdar) är att modellen ska passa alla slags församlingar. Det ska funka i såväl storstad som glesbygd. Har man goda förutsättningar för ett ansvarstagande församlingsråd, finns det ju ingen anledning att kyrkofullmäktige inte skulle delegera fler och fler uppgifter till församlingsrådet. En gnutta tillit behövs.
Det behöver inte alls bli någon stordrift, i den meningen att alla församlingsbor föses ihop som kor i en gigantisk lagård. Istället är det så att stödfunktionerna kan centraliseras, så att resurser kan frigöras för den grundläggande uppgiften. I ljuset av detta är GIP, GAS och GTP helt rätta steg på vägen.
Samma sak när det gäller gudstjänsterna. I förslaget anges minstanivån en huvudgudstjänst/söndag/pastorat. Men detta är naturligtvis minstanivån! Det finns inget som säger att man inte kan ha fler. Om någon församling endast vill ha stavgång med sopplunch på torsdagar istället för gudstjänst, är detta naturligtvis en sak för tillsynsfunktionen.
Församlingsinstruktionen är ett viktigt instrument för tillsynen, och bör vara ett styrdokument i större utsträckning än idag, då den kan tendera att vara en flaschig informationsbroschyr om församlingens verksamhet.
Organisationsutskottet säger ja/Kyrkans tidning
Pressmeddelande från Svenska kyrkan
Dagen
Det fiffiga med att det inte är direktval till församlingsrådet, är bland annat att man inte behöver stå på någon lista för att vara med i församlingsrådet. Det innebär en större närhet, eftersom man inte behöver gå den "långa" vägen som kyrkopolitiker. Istället utses församlingsrådet av kyrkofullmäktige, som (förhoppningsvis) har ett gäng entusiastiska, engagerade människor som vill ta ansvar. Dessa ser man dessutom på nomineringsstämman som föregår beslutet vilka som ska sitta i församlingsrådet.
Det som idag tyvärr ofta är fallet i våra församlingar, är att listorna "tagit slut" efter att folk hoppat av. Det ger ingen bra demokrati eller närhet. För den som önskar mindre politisering och enklare valprocedur är det bara att stillsamt jubla över förslaget.
Anledningen till att det i förslaget anges en "minstanivå" när det gäller församlingsrådens uppgifter (som till exempel att utse kyrkvärdar) är att modellen ska passa alla slags församlingar. Det ska funka i såväl storstad som glesbygd. Har man goda förutsättningar för ett ansvarstagande församlingsråd, finns det ju ingen anledning att kyrkofullmäktige inte skulle delegera fler och fler uppgifter till församlingsrådet. En gnutta tillit behövs.
Det behöver inte alls bli någon stordrift, i den meningen att alla församlingsbor föses ihop som kor i en gigantisk lagård. Istället är det så att stödfunktionerna kan centraliseras, så att resurser kan frigöras för den grundläggande uppgiften. I ljuset av detta är GIP, GAS och GTP helt rätta steg på vägen.
Samma sak när det gäller gudstjänsterna. I förslaget anges minstanivån en huvudgudstjänst/söndag/pastorat. Men detta är naturligtvis minstanivån! Det finns inget som säger att man inte kan ha fler. Om någon församling endast vill ha stavgång med sopplunch på torsdagar istället för gudstjänst, är detta naturligtvis en sak för tillsynsfunktionen.
Församlingsinstruktionen är ett viktigt instrument för tillsynen, och bör vara ett styrdokument i större utsträckning än idag, då den kan tendera att vara en flaschig informationsbroschyr om församlingens verksamhet.
Organisationsutskottet säger ja/Kyrkans tidning
Pressmeddelande från Svenska kyrkan
Dagen
Högtidlig invigning
Efter en fin mässa i domkyrkan med bra predikan av Martin Modeus är det dags för programmet i universitetshusets aula.
Skarabänken är laddad som vanligt och på bilden syns vår nya hänförare Åke Bonnier. I eftermiddag börjar utskottssammanträdena.
Strukturfrågor
Kyrkostyrelsens skrivelse 2012:5 väcker känslor. Bland det som är känsligt är frågan om församlingsråden, vars ledamöter föreslås utses av kyrkofullmäktige och inte genom direkta val. Somliga förstår detta som att församlingarna kommer att få mindre inflytande, eftersom de inte får bestämma vilka som ska sitta i församlingens styrelse.
Låt oss då för en stund göra en liten reality check. Problemet i många församlingar idag, är att det faktiskt inte finns folk till alla listor. På sina håll är listorna slut, sedan ledamöter droppat av både fullmäktige och råd.
Andelen människor som har tid att engagera sig i ett mandatperiodlångt politiskt åtagande minskar. Svenska kyrkan måste ha kompetenta styrelser, och är det så att det krävs större enheter för att trygga kvaliteten - må så vara. Men man skulle ju kunna göra tvärtom också - att det direkta valet sker till församlingsråden, som i sin tur utser fullmäktige. Det förslaget kommer nog att komma upp i organisationsutskottets betänkande.
Sen tror jag på att skapa gemenskaper kring gudstjänsten i varje kyrka. I Skövde kallar vi det "Kyrkforum". Här får man plats även om man inte är kyrkopolitiker. Man är ideell, anställd eller förtroendevald. Vi måste anpassa oss till hur folk vill engagera sig. Och varför skulle kyrkofullmäktige inte utse de lämpliga kandidater som vill utgöra styrelse i en viss församling? Det lär ju inte bli så att de utser folk lite hipp som happ.
Den spännande kvartetten Lars B Stenström, Kjell Kallenberg, Annika Borg och Yngve Kallin, diskuterar i Svenska Dagbladet samfälligheternas avskaffande och vad det gör med demokratin. Också de varnar för stordrift och menar att beslut ska tas på lägsta möjliga nivå. I den bästa av världar vore det så. Men nu är vi inte på 1800-talet med välfyllda landsbygdskyrkor längre. Vi måste skapa strukturer som är flexibla nog att fungera både i storstad (nej, man behöver inte tolka skrivelsen så att man måste ha ett pastorat per stad), och på landsbygden.
Kruxet är att det är smart att ha en huvudman för begravningsväsendet i samma stad, men det skulle kunna lösas genom FISK-förslaget om partiella samfälligheter. Det skriver också Borg med flera, som också föreslår modeller för att hjälpa pastoraten med juridik och ekonomi. Just det utarbetas nu - genom Gemensam IT-plattform (GIP), Gemensam Telefonplattform (GTP) och Gemensam Administrativ samverkan (GAS).
(Intressant nog verkar det vara de större pastoraten som har intresserat sig för GIP, inte de små som det var tänkt att gynna.)
Diskussionerna lär fortsätta.
Läs skrivelsen
Ytterligare bloggat: Judith Fagrell, Frimodig kyrka, POSK, Rimborg/Ransgård/Nordblom, m fl...
Göteborgaren Anders Bexell debatterar i Kyrkans tidning
Pressmeddelande från Svenska kyrkan
Organisationsutskottet sa ja/Kyrkans tidning
Dagen
Läs också: Fördelar med strukturförslaget
Låt oss då för en stund göra en liten reality check. Problemet i många församlingar idag, är att det faktiskt inte finns folk till alla listor. På sina håll är listorna slut, sedan ledamöter droppat av både fullmäktige och råd.
Andelen människor som har tid att engagera sig i ett mandatperiodlångt politiskt åtagande minskar. Svenska kyrkan måste ha kompetenta styrelser, och är det så att det krävs större enheter för att trygga kvaliteten - må så vara. Men man skulle ju kunna göra tvärtom också - att det direkta valet sker till församlingsråden, som i sin tur utser fullmäktige. Det förslaget kommer nog att komma upp i organisationsutskottets betänkande.
Sen tror jag på att skapa gemenskaper kring gudstjänsten i varje kyrka. I Skövde kallar vi det "Kyrkforum". Här får man plats även om man inte är kyrkopolitiker. Man är ideell, anställd eller förtroendevald. Vi måste anpassa oss till hur folk vill engagera sig. Och varför skulle kyrkofullmäktige inte utse de lämpliga kandidater som vill utgöra styrelse i en viss församling? Det lär ju inte bli så att de utser folk lite hipp som happ.
Den spännande kvartetten Lars B Stenström, Kjell Kallenberg, Annika Borg och Yngve Kallin, diskuterar i Svenska Dagbladet samfälligheternas avskaffande och vad det gör med demokratin. Också de varnar för stordrift och menar att beslut ska tas på lägsta möjliga nivå. I den bästa av världar vore det så. Men nu är vi inte på 1800-talet med välfyllda landsbygdskyrkor längre. Vi måste skapa strukturer som är flexibla nog att fungera både i storstad (nej, man behöver inte tolka skrivelsen så att man måste ha ett pastorat per stad), och på landsbygden.
Kruxet är att det är smart att ha en huvudman för begravningsväsendet i samma stad, men det skulle kunna lösas genom FISK-förslaget om partiella samfälligheter. Det skriver också Borg med flera, som också föreslår modeller för att hjälpa pastoraten med juridik och ekonomi. Just det utarbetas nu - genom Gemensam IT-plattform (GIP), Gemensam Telefonplattform (GTP) och Gemensam Administrativ samverkan (GAS).
(Intressant nog verkar det vara de större pastoraten som har intresserat sig för GIP, inte de små som det var tänkt att gynna.)
Diskussionerna lär fortsätta.
Läs skrivelsen
Ytterligare bloggat: Judith Fagrell, Frimodig kyrka, POSK, Rimborg/Ransgård/Nordblom, m fl...
Göteborgaren Anders Bexell debatterar i Kyrkans tidning
Pressmeddelande från Svenska kyrkan
Organisationsutskottet sa ja/Kyrkans tidning
Dagen
Läs också: Fördelar med strukturförslaget
Kyrkomötesvecka igen
Åter dags för kyrkomötet. I år ska vi bland annat fundera på smartare strukturer i Svenska kyrkan och som vanligt blir det klassiska grundfrågorna som kommer i fokus: vad är en församling? Vad är kyrkan till för? Hur skapar vi så goda förutsättningar som möjligt för medarbetarna, de ideella, församlingsborna? Hur är vi bäst kyrka i vår tid?
Den här veckan är det utskottsarbete, och hur resonemangen går där brukar vi inte redovisa i bloggarna. Men jag kommer som vanligt skriva vad jag tänker.
Men idag blir det överläggningar i nomineringsgrupperna.
- Posted using BlogPress from my iPad
Den här veckan är det utskottsarbete, och hur resonemangen går där brukar vi inte redovisa i bloggarna. Men jag kommer som vanligt skriva vad jag tänker.
Men idag blir det överläggningar i nomineringsgrupperna.
- Posted using BlogPress from my iPad
Jesus och relationerna
Det är möjligt att Jesus var gift. Eller frivilligt barnlös. Eller ställde sig utanför heteronormativa krav och förväntningar.
Det spelar ingen roll, faktiskt. Att kvinnor är lärjungar, eller att präster kan bilda familj kan den lutherska traditonen argumentera för även utan gnostiska papperslappar.
Det skrivna ordet är en sak. Den skapelsegivna hjärnan en annan. Ibland sammanfaller dessa två. Och bakom, framför, över allting vilar Guds goda vilja.
Det riktiga bekymret, vänner, är när somliga lägger beslag på den och påstår saker i dess namn. Ännu ser vi som i en gåtfull spegelbild... Däremot inte sagt att vi inte ska försöka finna den.
Svenska Dagbladet
Det spelar ingen roll, faktiskt. Att kvinnor är lärjungar, eller att präster kan bilda familj kan den lutherska traditonen argumentera för även utan gnostiska papperslappar.
Det skrivna ordet är en sak. Den skapelsegivna hjärnan en annan. Ibland sammanfaller dessa två. Och bakom, framför, över allting vilar Guds goda vilja.
Det riktiga bekymret, vänner, är när somliga lägger beslag på den och påstår saker i dess namn. Ännu ser vi som i en gåtfull spegelbild... Däremot inte sagt att vi inte ska försöka finna den.
Svenska Dagbladet
Raoul Wallenbergskolan till Skövde?
Ikväll var två andra föräldrar och jag på ett första informationsmöte med företrädare för Raoul Wallenbergskolan. I förskolans inspirerande lokaler på Stenkilsgatan 8 träffade vi Per Egon Johansson, vd, Maria Ljungkvist. verksamhetschef, och Jessica Åberg, förskolechef.
På hemsidan kan man läsa om värdegrund och skolidé. Skolan startades av Per Egon som drivs av sin vision om en skola där barnen får redskap till att bli människor som gör skillnad. Raoul Wallenberg var just en sån person som är ett föredöme för många.
 |
| Maria Ljungkvist |
"Bara för att två barn är födda samma år och på samma plats betyder det inte att de har samma drömmar, intressen och förutsättningar. Det är något vi på Raoul Wallenbergskolan tar på största allvar och vi ser som vår mission att ”ingen enskild elev ska hållas tillbaka och ingen ska lämnas efter”. Det ställer höga krav på oss, men det är samtidigt det som driver oss att ständigt förbättras. Och sträva efter att hitta den organisation och de undervisningsformer som ger varje elev förutsättningar att utvecklas så långt som möjligt mot sin egen fulla potential."
 |
| Per Egon Johansson |
Pedagogiska metoder är inte mål i sig, utan medel för att nå målen. Visst använder sig RWS av såväl reggio emilia - som montessoripedagogik, men ju fler verktyg en pedagog behärskar, desto bättre möter de eleverna.
Något som tilltalar mig är synen på föräldrar och vårdnadshavare. Att kommunicera med dem är inget som läraren själv kan bestämma över, utan det är en del av pedagogiken.
"Vår grundläggande inställning är att skola och förskola aldrig finns till för sin egen skull och inte får vara en skyddad verkstad. Därför är ett uppriktigt samarbete med såväl vårdnadshavare som närsamhälle en förutsättning för att vi ska lyckas fullt ut med vårt uppdrag."Viktigast för de flesta föräldrar är att barnen lär sig något och att de är trygga. I dessa frågor måste föräldrarna få insyn. Därför kan de följa vardagen i skolan genom ett webbverktyg, där de enkelt får information och kan kommunicera med samtliga pedagoger.
 |
| Jenny Åberg |
För att en etablering i Skövde ska kunna bli möjlig, krävs ytterligare ett beslut från Skolinspektionen. En lokal behövs, och Fjärilskolan är en möjlig sådan. Om kommunen vill hyra ut lokalerna till RWS, är de positiva till en etablering just där.
Om du är intresserad, surfa gärna runt på hemsidan och kontakta gärna företrädarna. De svarar gärna på alla frågor!
(Vi har startat en fb-grupp för intresserade. Adda och inboxa mig så lägger jag till dig!)
Länkar:
Bloggat om RWS: Byanki.
Så här jobbar man med skoltidning år 2012... RWS News.
Richard, Richard...krönika i SN 12/9 2012
Mina fötter följer stigen längs sjön och jag låter alla sinnen fyllas av ljud, ljus, färg och form. Dimman som ligger som en slöja över vattnet, fåglarna som ännu delar sin sångskatt med resten av världen, brännässlorna som sakta förmultnande doftar av jord och höst. Jag går ner till bryggan och träffar på två änder som dröjt sig kvar och tar tillfället i akt att prata lite med dem om Richard Dawkins besök hos Skavlan i SVT kvällen innan.
Richard Dawkins är evolutionsbiologist och menar att Gud är en illusion. Gud kan inte bevisas, och de som tror på Gud har helt enkelt grava kunskapsluckor ifråga om naturvetenskap.
Jag vet inte, sa jag till andparet, men jag vet inte om jag har så stort behov av Gudsbevis. Jag anar glimtar då och då. Om Gud kunde bevisas, vore Gud inte Gud utan en mänsklig tankekonstruktion. Det vet alla som läst sin KG Hammar ordentligt.
Änderna intresserar sig kanske inte för teologi. De koncentrerar sig på att få livet att gå ihop, men det är just det som är teologi, tänker jag. Färger och former blir meningsfulla system. Skalbaggen på cykelvägen har ett värde i sig, inte endast som biologisk varelse med givet uppdrag i näringskedjan.
Jag medger dock att jag är pinsamt dålig i naturvetenskapliga frågor. Jag förstår mig mycket lite på fotosyntesen. Men jag dristar mig att tro att även biologi ingår i skapelsen och att det är helt i linje med Kunskapens träd i Edens lustgård att vi numera vet att jorden skapades på fler än sju dagar.
Bibeln är ingen uppslagsbok, säger jag till änderna innan de simmar vidare. Lev och låt leva. Tro och låt tro. Gud skapade människor med hjärnor, förmodligen för att vi ska använda dem. Det behöver inte vara konstigare än så.
(Läs mer: Ledare i SvD och artikel i Kyrkans tidning.)
Richard Dawkins är evolutionsbiologist och menar att Gud är en illusion. Gud kan inte bevisas, och de som tror på Gud har helt enkelt grava kunskapsluckor ifråga om naturvetenskap.
Jag vet inte, sa jag till andparet, men jag vet inte om jag har så stort behov av Gudsbevis. Jag anar glimtar då och då. Om Gud kunde bevisas, vore Gud inte Gud utan en mänsklig tankekonstruktion. Det vet alla som läst sin KG Hammar ordentligt.
Änderna intresserar sig kanske inte för teologi. De koncentrerar sig på att få livet att gå ihop, men det är just det som är teologi, tänker jag. Färger och former blir meningsfulla system. Skalbaggen på cykelvägen har ett värde i sig, inte endast som biologisk varelse med givet uppdrag i näringskedjan.
Jag medger dock att jag är pinsamt dålig i naturvetenskapliga frågor. Jag förstår mig mycket lite på fotosyntesen. Men jag dristar mig att tro att även biologi ingår i skapelsen och att det är helt i linje med Kunskapens träd i Edens lustgård att vi numera vet att jorden skapades på fler än sju dagar.
Bibeln är ingen uppslagsbok, säger jag till änderna innan de simmar vidare. Lev och låt leva. Tro och låt tro. Gud skapade människor med hjärnor, förmodligen för att vi ska använda dem. Det behöver inte vara konstigare än så.
(Läs mer: Ledare i SvD och artikel i Kyrkans tidning.)
Goda nyheter från Nyamko Sabuni (FP)
"En av de viktigaste reformerna för kvinnors möjlighet att arbeta har varit utbyggnaden av svenska förskolan. Från ett jämställdhetsperspektiv är det därför centralt att fortsätta förbättra tillgången till omsorg, inte minst om man arbetar på så kallade obekväma tider.
I ett modernt samhälle ska det gå att förena föräldraskap och förvärvsarbete. Möjlighet till omsorg för barn under obekväm arbetstid är särskilt viktigt för ensamstående föräldrar. I dag får ca 4 550 barn omsorg på kvällar, nätter och helger.
I den nya skollagen som började gälla 2011 förtydligas att kommuner ska sträva efter att erbjuda omsorg på obekväm arbetstid. Sedan dess har antalet kommuner som erbjuder omsorg på obekväm arbetstid ökat något och även antalet inskrivna barn. Detta är en positiv utveckling som regeringen nu vill uppmuntra.
Regeringen föreslår därför satsningar på sammanlagt 108,5 miljoner kronor under åren 2013-2016 för att öka tillgången till omsorg på obekväm arbetstid.
Arbetslinjen rör inte bara de som jobbar nio till fem. Vi vill underlätta för fler att kunna kombinera arbete med familjeliv. "
Nyamko Sabunis nyhetsbrev 2012-09-10
I ett modernt samhälle ska det gå att förena föräldraskap och förvärvsarbete. Möjlighet till omsorg för barn under obekväm arbetstid är särskilt viktigt för ensamstående föräldrar. I dag får ca 4 550 barn omsorg på kvällar, nätter och helger.
I den nya skollagen som började gälla 2011 förtydligas att kommuner ska sträva efter att erbjuda omsorg på obekväm arbetstid. Sedan dess har antalet kommuner som erbjuder omsorg på obekväm arbetstid ökat något och även antalet inskrivna barn. Detta är en positiv utveckling som regeringen nu vill uppmuntra.
Regeringen föreslår därför satsningar på sammanlagt 108,5 miljoner kronor under åren 2013-2016 för att öka tillgången till omsorg på obekväm arbetstid.
Arbetslinjen rör inte bara de som jobbar nio till fem. Vi vill underlätta för fler att kunna kombinera arbete med familjeliv. "
Nyamko Sabunis nyhetsbrev 2012-09-10
Starkt i Växjö
Läs artikeln om Åke/Ann-Christine i dagens SvD Kultur.
Andra bloggare: Håkan Sunnliden
Jag läser och begrundar, och fajtas på twitter. Och undrar om vi behöver såna här kommaut-reportage om tio år. Jag hoppas inte det. Då är det så normaliserat att inte någon höjer på ögonbrynen.
”… Det låter så flott att ”vara den man är, att få vara sig själv”, men om det betyder att man inte längre har någon att dela sig själv med, vad har man då vunnit? Och ändå har man inget val. När man kliver ut slår dörren igen bakom en och man inser, för att låna en titel av Peter Halldorf, att hädanefter blir vägen väglös. Men man har inget annat val än att gå.
Jag tar mig in som Ann-Christine i det ena sammanhanget efter det andra. Det tycks inte väcka någon större uppståndelse, framförallt inte aktivt motstånd. Mest tystnad. Det ligger liksom i luften en outtalad mening: Måste han komma så där? Just nu? Just här? Kanske det bara är jag som har felinställda känselspröt, men det tar energi. Men, som sagt, ingen säger något elakt. Fortfarande är det en öppen fråga om det är möjligt för en transperson att kunna verka som präst i Svenska kyrkan …”
Andra bloggare: Håkan Sunnliden
Nu är den här! Livet och Bibeln: Bibelsamtal om relationer
Bibeln bjuder på många livsskildringar och personporträtt i en historisk tid. Och Bibelns människor brottades med samma frågor om livet som vi. De ställde samma frågor om livets mening, om varför vi finns, vart vi är på väg och hur vi ska kunna leva ett gott liv. Livet och Bibeln – bibelsamtal om relationer lyfter fram familjebegreppet, vänskap och lojalitet, sexualitet, brustna relationer, relationen mellan människor och djur samt relationen till livet i stort och till Gud.
Boken är ett samtalsmaterial som i första hand riktar sig till studiegrupper av olika slag. Använd den i församlingens samtalsgrupper kring angelägna teman, eller i bibelstudiegruppen!
Livet och Bibeln-serien är ett samarbete mellan Verbum Förlag och Sensus. Den första delen, Bibelsamtal om mångfald, utkom i mars 2012.
ISBN/Art.nr.: 978-91-5263536096 sidor.Mjukband.Finns ej i lager, utkommer v 37/12.Webbpris: 149.00 kr
Till Verbums webbutik
Tackar för mig i kommunpolitiken
Efter noga övervägande har jag beslutat att få bli entledigad från mina kommunalpolitiska uppdrag. Dygnets timmar räcker inte till, och jag vill lägga min kraft på familjen, mitt arbete som präst och chef i Svenska kyrkan i Skövde, samt mina skribentuppdrag.
Jag är dock tacksam över förtroendet att ha blivit vald, för allt jag har lärt mig om kommunal förvaltning och för många nya vänner.
Självklart är jag fortfarande liberal, Folkpartist och tycker att alla ska rösta på Alliansen!
Jag är dock tacksam över förtroendet att ha blivit vald, för allt jag har lärt mig om kommunal förvaltning och för många nya vänner.
Självklart är jag fortfarande liberal, Folkpartist och tycker att alla ska rösta på Alliansen!
Predikan 11 söndagen efter trefaldighet
Det handlar idag om människosyn. Hur vi ser på våra medmänniskor och möter dem, men också om hur Gud ser på oss.
Det är allvarsamma ord som Jesaja, Paulus och Jesus ger oss idag, men i dem ser jag ett ljus som vill leda oss framåt, som visar på hopp och möjligheter. Hur blir tron liv?
I Jesu liknelse ser vi två människor. Den ene tackar Gud för hur bra han är. Den andre visste inte ens om han var värd att vara i templet. Vi ser naturligtvis två ytterligheter, och det bästa vore väl om vi hamnade någonstans i mitten, att vi ska kunna vara glada över de vi är, och det vi har lyckats åstadkomma, MEN utan den här jämförelsens förbannelse: tack Gud för att jag inte är som andra människor: tjuvar och bedragare eller som han där borta.
Medkänslan här verkar vara helt borta. Och liksom på Jesu tid finns också idag tendenser att lägga bördor på andra människor, och den kristna tron blir ett beteende och ett förhållningssätt som går ut på att särskilja sig från andra som inte uppfyller ens egna, höga, krav.
I den kyrkotradition på västkusten som jag kommer ifrån, var det ett svårt brott att lita på att man själv är rättfärdig. Man skulle leva i ”salig ovisshet”, alltså inte vara viss om att få vara i Guds närhet den dag man går in i evigheten.
Jag tror inte att det är det som Jesus menar. Vi kan inte lita på rättfärdigheten i oss själva. Vi kommer inte till himlen, för att uttrycka det så, genom våra goda gärningar. Nej, rättfärdigheten består i att vi kan stå rena för Jesu skull, med hans kors tecknade i våra hjärtan. Inte beroende på vad VI gör, utan beroende på vad Jesus gjort för oss.
Farisén i texten kryddar sin egenrättfärdighet med att se ner på den andre. Ett känt mänskligt fenomen: är man i grunden osäker på sin egen betydelse och sitt eget värde, kan den klena självkänslan lätt plåstras om med vissheten om att jag minsann är bättre än dom där borta. Tragiskt, men så uppstår varje dag vi och dom-tänkande, rasism och diskriminering.
Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om farisén i liknelsen ändå. Han sköter sig klanderfritt. Men är han lycklig? Präglas hans tro av varm glädje, medmänsklighet, och hur är hans relation till Gud?
Tullindrivaren, däremot, vågar inte lyfta sin blick mot himlen. Han ber om nåd och kärlek. Och han blir bönhörd.
Båda två behöver växa i tro, precis som alla vi andra. Farisén behöver om ifråga om sin människosyn. Lära sig ödmjukhet, och att inte se ner på andra.
Tullindrivaren behöver öva sig i att tro att Guds kärlek även gäller honom. Tro, hopp och kärlek. Det går att förändras.
Jesus säger: Kom alla ni som är tyngda av bördor. Jag ska ge er vila.
Farisén får i Jesu famn vila från sig själv, sin kyla och sina stela anletsdrag. Tullindrivaren får luta sitt huvud mot Jesus och vila sina skuldtyngda axlar och sitt dåliga samvete.
Vi får alla vila för att kunna växa, utan andra som drar och sliter i oss, utan andras granskande och värderande blickar, för att kunna finna oss själva, växa i tro i vår egen takt.
Mahatma Gandhi har någonstans skrivit om vikten att se andra genom förstorande förstoringsglas. Att inte se ner på medmänniskan eller göra henne mindre, utan större.
Och har man genom livets omständigheter fått en alltför negativ självbild, bör man vända på förstoringsglaset och uppförstora sig själv flera gånger om.
Lägg märke till att Jesus inte säger att farisén INTE är rättfärdig. Det verkar vara självklart. Det som verkar vara förvånande för Jesu åhörare är att tullindrivaren också är det. ”Jag säger er, det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre.”
Och det är just smärtan för den elitistiske: insikten om att det inte bara är jag som är bra, utan även andra. Jag bestämmer inte vilka som hör hemma i Guds rike. ”Ty den som upphöjer sig ska bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.”
Jag tror Jesus vill att vi ska se varandra som tillgångar, som lika värda Guds barn. Vi behöver inte känna oss hotade av varandra. Du är du, och jag är jag. Tillsammans tecknar vi Guds ansikte. Tillsammans leker vi i Guds rike, och resande genom livet växer vi. Vår längtan kanske är större än vår förmåga, vårt tvivel är ibland större än vår tro.
Men Gud ser vår längtan, och ingenting kan skilja oss från Guds kärlek, ingenting.
Amen.
Dagens texter
Det är allvarsamma ord som Jesaja, Paulus och Jesus ger oss idag, men i dem ser jag ett ljus som vill leda oss framåt, som visar på hopp och möjligheter. Hur blir tron liv?
I Jesu liknelse ser vi två människor. Den ene tackar Gud för hur bra han är. Den andre visste inte ens om han var värd att vara i templet. Vi ser naturligtvis två ytterligheter, och det bästa vore väl om vi hamnade någonstans i mitten, att vi ska kunna vara glada över de vi är, och det vi har lyckats åstadkomma, MEN utan den här jämförelsens förbannelse: tack Gud för att jag inte är som andra människor: tjuvar och bedragare eller som han där borta.
Medkänslan här verkar vara helt borta. Och liksom på Jesu tid finns också idag tendenser att lägga bördor på andra människor, och den kristna tron blir ett beteende och ett förhållningssätt som går ut på att särskilja sig från andra som inte uppfyller ens egna, höga, krav.
I den kyrkotradition på västkusten som jag kommer ifrån, var det ett svårt brott att lita på att man själv är rättfärdig. Man skulle leva i ”salig ovisshet”, alltså inte vara viss om att få vara i Guds närhet den dag man går in i evigheten.
Jag tror inte att det är det som Jesus menar. Vi kan inte lita på rättfärdigheten i oss själva. Vi kommer inte till himlen, för att uttrycka det så, genom våra goda gärningar. Nej, rättfärdigheten består i att vi kan stå rena för Jesu skull, med hans kors tecknade i våra hjärtan. Inte beroende på vad VI gör, utan beroende på vad Jesus gjort för oss.
Farisén i texten kryddar sin egenrättfärdighet med att se ner på den andre. Ett känt mänskligt fenomen: är man i grunden osäker på sin egen betydelse och sitt eget värde, kan den klena självkänslan lätt plåstras om med vissheten om att jag minsann är bättre än dom där borta. Tragiskt, men så uppstår varje dag vi och dom-tänkande, rasism och diskriminering.
Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om farisén i liknelsen ändå. Han sköter sig klanderfritt. Men är han lycklig? Präglas hans tro av varm glädje, medmänsklighet, och hur är hans relation till Gud?
Tullindrivaren, däremot, vågar inte lyfta sin blick mot himlen. Han ber om nåd och kärlek. Och han blir bönhörd.
Båda två behöver växa i tro, precis som alla vi andra. Farisén behöver om ifråga om sin människosyn. Lära sig ödmjukhet, och att inte se ner på andra.
Tullindrivaren behöver öva sig i att tro att Guds kärlek även gäller honom. Tro, hopp och kärlek. Det går att förändras.
Jesus säger: Kom alla ni som är tyngda av bördor. Jag ska ge er vila.
Farisén får i Jesu famn vila från sig själv, sin kyla och sina stela anletsdrag. Tullindrivaren får luta sitt huvud mot Jesus och vila sina skuldtyngda axlar och sitt dåliga samvete.
Vi får alla vila för att kunna växa, utan andra som drar och sliter i oss, utan andras granskande och värderande blickar, för att kunna finna oss själva, växa i tro i vår egen takt.
Mahatma Gandhi har någonstans skrivit om vikten att se andra genom förstorande förstoringsglas. Att inte se ner på medmänniskan eller göra henne mindre, utan större.
Och har man genom livets omständigheter fått en alltför negativ självbild, bör man vända på förstoringsglaset och uppförstora sig själv flera gånger om.
Lägg märke till att Jesus inte säger att farisén INTE är rättfärdig. Det verkar vara självklart. Det som verkar vara förvånande för Jesu åhörare är att tullindrivaren också är det. ”Jag säger er, det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre.”
Och det är just smärtan för den elitistiske: insikten om att det inte bara är jag som är bra, utan även andra. Jag bestämmer inte vilka som hör hemma i Guds rike. ”Ty den som upphöjer sig ska bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.”
Jag tror Jesus vill att vi ska se varandra som tillgångar, som lika värda Guds barn. Vi behöver inte känna oss hotade av varandra. Du är du, och jag är jag. Tillsammans tecknar vi Guds ansikte. Tillsammans leker vi i Guds rike, och resande genom livet växer vi. Vår längtan kanske är större än vår förmåga, vårt tvivel är ibland större än vår tro.
Men Gud ser vår längtan, och ingenting kan skilja oss från Guds kärlek, ingenting.
Amen.
Dagens texter
Vill hbt-personer gifta sig i kyrkan?
Det har gått tre år sen den könsneutrala äktenskapslagstiftningen trädde i kraft, men få homosexuella har hittills valt att gifta sig i kyrkan.
Hör samtalet mellan Rune Hjelm och mig i Radio Skaraborg.
Motion till Kyrkomötet 2012: Lokalisering av kyrkliga utbildningar
Lokalisering av kyrkliga utbildningar
Motion till kyrkomötet
Förslag till beslut
att kyrkomötet beslutar uppdra åt kyrkostyrelsen att säkerställa
behoven av att såväl grundutbildning som påbyggnadsutbildning när det gäller de
kyrkliga utbildningarna även lokaliseras i den del av Sverige som ligger utanför
Mälardalsregionen.
Bakgrund
I en bilaga till KsSkr 2012:2, Årsredovisning för svenska
kyrkans nationella nivå har Nämnden för forskning, utbildning och kultur
redovisat det förtjänstfulla arbete man hittills genomfört när det gäller de
kyrkliga utbildningarna. Av bilagan framgår också att man tänker sig ett
utbildningsinstitut i egen regi som ska lokaliseras till Uppsala. Det finns
många goda skäl för att inrätta ett ”förvaltningsbolag” som handhar de kyrkliga
utbildningarna, däremot delar vi inte uppfattningen att det är nödvändigt att
utbildningarna lokaliseras till en plats i landet.
Nämnden har också uttalat att man kan ha externa
utbildningsanordnare. Samtidigt har det framkommit att man exempelvis anser att
prästutbildningen i Lund ska upphöra och man har också redan strypt anslagen
till den populära halvfartsutbildningen för diakoner på Vårsta diakonigård. Det
tycks därför som om man trots tankarna på externa utbildningsanordnare ändå
avser att styra lokaliseringen av utbildning och påbyggnadsutbildning till
Mälardalsregionen.
Vi anser att det är oerhört väsentligt för rekrytering av
framtida kyrkoarbetare att det finns möjlighet för människor som är bosatta i
den del av Sverige som ligger utanför Mälardalsregionen att ta del av
utbildningar i någorlunda närhet till sin hemort. Allt fler påbörjar
utbildningar för Svenska kyrkan när man redan måste ta hänsyn till
familjeförhållanden och bostadsort, det gäller i synnerhet musiker och diakoner
men också präster och pedagoger.
I den handlingsplan som nämnden fastställt anges att man ska
tillsätta en utredning för påbyggnadsutbildning som avses innefatta
överläggningar med kyrkostyrelsen och man ska också tillsätta ett projekt för
framtagande av det tänkta utbildningsinstitutet. Inför detta ska en projektgrupp
tillsättas. Både när det gäller utredningen om påbyggnadsutbildning, som
hittills handhafts av stiften, men också när det gäller projektet avseende
utbildningsinstitut, ska direktiv fastställas. Kyrkomötet bör uppdra åt
Kyrkostyrelsen att i samråd med nämnden söka tillgodose behoven av att såväl
fortbildning som viss grundutbildning bör kunna ske på flera platser i landet än
i Mälardalsregionen. Svenska kyrkan som folkkyrka och med det ansvar som finns i
Lagen om Svenska kyrkan att ha en rikstäckande verksamhet är skyldig att
tillgodose församlingarnas behov av goda medarbetare över hela vårt avlånga
land. Detta kan inte bli möjligt om man koncentrerar alla utbildningsmöjligheter
till en liten del av landet. Det är därför viktigt att man i det fortsatta
arbetet tar hänsyn till de olika regionala förutsättningar som föreligger så att
rekrytering också kan ske till församlingar och pastorat utanför de mest
tättbefolkade områdena.
Britt Louise Agrell
Vivianne Wetterling
Karin Långström
Vinge
Rune Wallmyr
Anna Ekström
Motion till Kyrkomötet 2012: Samverkansform för begravningsverksamheten
Samverkansform för begravningsverksamheten.
Motion till kyrkomötet
Förslag till beslut
Att kyrkomötet beslutar att det ska vara möjligt att även
fortsättningsvis ha en samverkansform mellan flera pastorat när det gäller
handhavande av begravningsverksamheten, exempelvis i form av en partiell
samfällighet.
Bakgrund
I kyrkostyrelsens skrivelse KsSkr 2012:5 3:5 anges att det inte
ska finnas andra samverkansformer på lokal nivå än samverkan mellan församlingar
i ett pastorat. Kyrkostyrelsen har samtidigt föreslagit att en utredning om
särskilda former för samverkan när det gäller begravningsverksamheten ska
tillsättas och rapporteras
till kyrkomötet 2013.
Vi anser att det inte räcker med ett så öppet mandat utan krav
på resultat som kyrkostyrelsen föreslår. Många församlingar och pastorat som nu
samverkar i en samfällighet där man också har hand om begravningsverksamheten
behöver veta redan under hösten 2012 att det finns möjlighet att samverka i
särskild form när det gäller begravningsverksamheten. Om ett sådant beslut inte
fattas blir ansvaret för begravningsverksamheten bestämmande för den struktur
som församlingar och pastorat har möjlighet att välja. En sådan utveckling
strider mot den uppfattning som svenska kyrkan på nationell nivå redovisat till
staten i sina remissvar på begravningsutredningen och finansdepartementets
senaste promemoria. I båda dessa fall har Svenska kyrkan motsatt sig att
ansvaret för begravningsverksamheten ska vara styrande för Svenska kyrkans
struktur.
Med hänsyn till att ett stort antal remissinstanser påpekat
behovet av en särskild samverkansform för begravningsverksamheten och att det är
viktigt att man får ett bindande besked om att detta är möjligt innan man tar
ställning till hur de fortsatta strukturerna ska se ut, bör beslut fattas i
enlighet med förslaget till beslut i denna motion.
Britt Louise Agrell
Karin Långström Vinge
Vivianne
Wetterling
Georg Lagerberg
Rune Wallmyr
Anna Ekström
Christina Holmgren
Eftertanke inför Kristi Förklarings Dag. Kyrkans Tidning nr 29/30
För ett tag sen kom jag att samtala med en äldre kvinna. Hon var akademiskt sinnad och längtade efter att få testa sina färdigheter i logik och argumentation på mig. Vi började tala om tro och om Gud, och ju längre tiden gick blev det mer och mer tydligt att vi faktiskt talade olika språk.
Där hon talade om logiska slutledningar och konsekventa sammanhang, ville jag tala om tillit och gudomlig erfarenhet. Där hon ville tala om naturlagar, talade jag om frihet från desamma.
Jag vill inte påstå att jag vet vem som har rätt. Men Gud går aldrig att fånga i exakta termer och decimaler. Gud kan beskrivas, men det finns alltid en del av Gud som vi inte kan beskriva. Om så vore, vore Gud inte Gud utan en mänsklig tankekonstruktion. Gud är alltid större, säger några. Jag vill säga: Gud är alltid MER. Mer än.
Inte underligt att våra bibliska texter kryllar av händelser som vid läsning med naturvetenskapliga glasögon på skulle avfärdas som litterära finesser eller religionshistoriska myter. För min del går det bra vilket som. För min del står inte tron och faller med huruvida Jesus kom till världen utan manlig medverkan, om han faktiskt kunde gå på vatten, om han kunde uppväcka människor från döden - även om jag tror det. Ingenting som har med Gud att göra förvånar mig ett skvatt.
Trots allt är det spännande att berättelsen om när Jesus mötte Mose och Elia landar under evangelieboksrubriken ”Kristi Förklarings Dag”. Lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes, som kastade sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck, hade nog gärna velat ha en förklaring på hur de sedan länge avlidna hjältarna Mose och Elia plötsligt kunde dyka upp på sammanträde med Mästaren.
Men märk väl! Det är inte åsynen av Mose och Elia som får lärjungarna att tappa greppet. Tvärtom. Jag tycker om Petrus utrop i 1917 års översättning av kalon estin – här är oss gott att vara! Som blivande verksamhetsutvecklare i Kristi kyrka gör han snabbt upp planer: om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia. Olov Hartman förklarar i psalmen: hyddor vi ville här åt himlen bygga, fasthålla synen, ägande och trygga. Det där förvaltar vi än. Vi bygger kyrkor, församlingsinstruktioner, strukturer, webbplatser – allt för att ge det gudomliga fäste i tid och rum.
Det är när rösten från molnet kommer, den som talar om Jesus som älskad son och utvald med uppmaningen att lyssna till honom, som lärjungarna blir rädda.
Jag funderar en stund över debatten om religion som pågår i samhället. Teveprogram om spöken och gengångare visas på bästa sändningstid, men skolbarnen förväntas bli kränkta om de får höra välsignelsen på skolavslutningen. Så länge religionen får vara på ytan, går det bra. Om det gäller någon annan, är Petrus med på banan. Men när han blir personligt berörd av det gudomliga, då gäller inga strategier eller omständigheter. Livet själv drabbar. Nu måste du lyssna till något eller någon du fullt ut inte kan greppa eller bygga in i tankekonstruktioner. Gud ryms inte i en hydda. Inte i tempel byggda av människohand. Men här är Gud, inte långt borta från någon enda av oss. Precis som så många gånger förr och i framtiden går Jesus fram och rör vid lärjungarna. Stig upp och var inte rädda! Har du också känt det? Hört det? Från Gud själv, eller från någon av Guds lärjungar? Vilka har du i din närhet som rör dig, lyfter dig, bär dig? På vems uppdrag? Kan den gudomliga kärleken vara källan?
Lärjungarna lyfter blicken och ser ingen utom Jesus. Det är gott så. Jag väljer att göra detsamma, och tackar Gud för den friheten.
Skövdefolk i Almedalen. Krönika i Skövde Nyheter 19/7
Almedalsveckan är över. I twitterflödet tonar politikersnacket sakta ut och övergår i årstidens traditionella meddelanden om slappardagar, rosévin på altanen, shoppingturer till IKEA och samvetslättande förrådsröjningar.
A propos Almedalsveckan, då den största nyheten i media inte var något politiskt utspel utan upptäckten av Higgspartikeln, har en märklig debatt förts i Skövde, inte minst på ledarplats i en av stadens tidningar. Man kritiserar Skövde kommuns satsning på närvaro i Almedalen, och menar att det investeras för mycket tid och pengar på att våra ledande politiker och tjänstemän deltar.
Mycket märkligt. Almedalsveckan är, som kommunalråden också påpekar, en oerhört viktig samlingsplats för samhällsintresserade människor från vitt skilda områden. Det gäller att hänga med, lära känna organisationer och företag, och låta omvärlden lära känna Skövde. Eftersom samma tidning kritiserar destinationsbolaget Next Skövdes strategier, blir det än mer konstigt att kommunala företrädare kritiseras för att röra sig utanför kommunens gränser i syfte att kompetensutvecklas och marknadsföra.
Higgs partikel är en komponent som gör att partiklar har massa, det vill säga existens. En extraordinär upptäckt alltså, som sammanfattar vad vi hittills känt till om skapelsens beståndsdelar. Frågan vad vi ska ha världen till återstår. Jag lämnar gärna fascinationen för fysiken till fysikerna, men deltar mer än gärna i strategier för ett bättre samhälle.
Till sökandet efter svaren hör fascinationen för att formulera frågorna. Och liksom partikelfysiken kräver ett perspektiv utöver det som närmast är tillhanda, är det nödvändigt att samhällsstrategerna får andra intryck. Visst går det att utveckla ett samhälle från konferenslokalerna i stadshuset, men låt våra makthavare testa sina vingar och lyfta blicken från Hertig Johans torg, västtrafiks busslinjekartor och kommunala kvartalsrapporter. Var lite generösa. Låt dem mingla runt och träffa intressanta människor. Fysiker vet vad fysiker behöver, och det litar jag på. Jag är också övertygad om att våra kommunalråd och topptjänstemän inom kommunen vet vad som gynnar oss skövdebor.
(I papperstidningen är krönikan något förkortad.)
A propos Almedalsveckan, då den största nyheten i media inte var något politiskt utspel utan upptäckten av Higgspartikeln, har en märklig debatt förts i Skövde, inte minst på ledarplats i en av stadens tidningar. Man kritiserar Skövde kommuns satsning på närvaro i Almedalen, och menar att det investeras för mycket tid och pengar på att våra ledande politiker och tjänstemän deltar.
Mycket märkligt. Almedalsveckan är, som kommunalråden också påpekar, en oerhört viktig samlingsplats för samhällsintresserade människor från vitt skilda områden. Det gäller att hänga med, lära känna organisationer och företag, och låta omvärlden lära känna Skövde. Eftersom samma tidning kritiserar destinationsbolaget Next Skövdes strategier, blir det än mer konstigt att kommunala företrädare kritiseras för att röra sig utanför kommunens gränser i syfte att kompetensutvecklas och marknadsföra.
Higgs partikel är en komponent som gör att partiklar har massa, det vill säga existens. En extraordinär upptäckt alltså, som sammanfattar vad vi hittills känt till om skapelsens beståndsdelar. Frågan vad vi ska ha världen till återstår. Jag lämnar gärna fascinationen för fysiken till fysikerna, men deltar mer än gärna i strategier för ett bättre samhälle.
Till sökandet efter svaren hör fascinationen för att formulera frågorna. Och liksom partikelfysiken kräver ett perspektiv utöver det som närmast är tillhanda, är det nödvändigt att samhällsstrategerna får andra intryck. Visst går det att utveckla ett samhälle från konferenslokalerna i stadshuset, men låt våra makthavare testa sina vingar och lyfta blicken från Hertig Johans torg, västtrafiks busslinjekartor och kommunala kvartalsrapporter. Var lite generösa. Låt dem mingla runt och träffa intressanta människor. Fysiker vet vad fysiker behöver, och det litar jag på. Jag är också övertygad om att våra kommunalråd och topptjänstemän inom kommunen vet vad som gynnar oss skövdebor.
(I papperstidningen är krönikan något förkortad.)
Nu ska det barnkonsekvensanalyseras!
"Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att utreda och återkomma till Kyrkomötet med förslag på en paragraf om barnkonsekvensanalys att införas i kyrkoordningen."
Nu återkommer alltså Kyrkostyrelsen med sitt förslag. I skrivelsen 2012:3 (Ändringar i kyrkoordningen m.m) föreslås att "det införs krav på att barnkonsekvensanalyser ska göras i beredningsskedet av ärenden inför beslut, i såväl församlingar, stift som på nationell nivå. Vidare föreslås en bestämmelse om att barnens perspektiv utifrån en barnkonsekvensanalys ska beaktas i församlingsinstruktionens pastorala program."
Mycket bra. Jag läser remissinstansernas yttranden och konstaterar att några tycker det är onödigt, andra vill ha mer. Det jag tycker är viktigast är Svenska kyrkans Ungas synpunkter. De tror att det är en riktig slutsats att arbetet med barnkonventionen måste byggas in i grundläggande styrdokument.
Några undrar hur detta rent praktiskt ska gå till. Kyrkostyrelsen har under våren 2012 tagit fram en Handbok för barnkonsekvensanalys i Svenska kyrkan, och den innehåller flera analysmodeller som kan användas. Analyserna ska genomföras med hög kvalitet, och kan till exempel vara att använda en checklista, organisera hearings eller att föra strukturerade samtal i grupp. Här tänker jag Svenska kyrkans Unga som en självklar resurs för kyrkoråd och ledningsgrupper!
Beslut fattas i november.
Läs hela motionen 2009:55
Läs hela skrivelsen KsSkr 2012:3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)