Bygga skola och samhälle

Hektiskt just nu! Många roliga projekt på gång i Svenska kyrkan i Skövde, och arbetet i Skolnämnden intensifieras.

I onsdags fattade vi två viktiga beslut. Det ena om "en-till-en-datorerna" till högstadieelever och pedagogisk personal på högstadiet. Det var ett av Folkpartiet Skövdes vallöften, och det känns helt riktigt att eleverna ska kunna få tillgång till bra arbetsredskap. För mig som socialliberal är det en víktig poäng att skolan erbjuder bra lånedatorer, eftersom vi inte kan räkna med att alla familjer har råd med egen dator till barnen. Datorprojektet är ifrågasatt av en del lärare, men det är en jämlikhets - och solidaritetsreform såväl som pedagogisk! Nu har vi antagit ett anbud, men allt är naturligtvis sekretessbelagt än. Lagen om offentlig upphandling kräver att allt sker enligt regelboken.

Skolnämnden vill ha pengar till att bygga om en del av Sörbacka i Värsås till förskola. Kommunen växer och vi behöver bra platser och god tillgänglighet. Som småbarnsförälder vet jag hur viktigt det är att det funkar med ansökan, tilldelning av plats osv till förskolan. Det är dessutom första mötet med skolförvaltningen, och bemötandet ska vara i toppklass!

Billingskolan är utdömd, och vi tycker att det bör byggas en ny. Också här behöver kommunstyrelsen bevilja medel.

I onsdags kväll hade lärarfacken inbjudit till en diskussionskväll. I panelen satt Anders G Johansson (m), Gunvor Kvick (c), Roger Almgren (mp), Johan Ask (s) och jag (fp) och mötte ungefär sextio lärare. Det var många tankar och vittnesbörd från lärarnas del, och jag förstår situationen. Jag möter den som förälder varje dag. I nämnden sitter jag som allmänhetens representant och är inte sakkunnig, och jag förstod att en del av lärarna tycker att det är konstigt att så få i nämnden faktiskt arbetar i skolan.

Många av frågorna handlade om lärarnas arbetssituation, och jag bad dem fundera på relationen mellan nämnden och skolförvaltningen. Nämnden sysslar med "vad"-frågor. Tjänstemännen med "hur"- frågor. Vi ska inte in och arbetsleda. Vi tänker på de långsiktiga målen och ansvarar för budget. Alla nämnder i Skövde önskar mer pengar och mer personal. Inte konstigt alls, och frågan är hur vi använder de resurser vi har på ett så bra sätt som möjligt.

Det som förvånade mig var lärarnas förvåning över att inte ha träffat skolnämnden tidigare. Jag ser det som självklart att dela så många erfarenheter som möjligt. Några förser mig redan med länkar, material och tankar via mail och facebook, och jag önskar fler!
Inte minst högstadieelevers synpunkter får jag varje vecka, när de kommer till kyrkan i egenskap av konfirmander.

Nåväl. Från det ena till det andra - jag tycker att Lena Andersson har uppfriskande inlägg i Dagens Nyheter. Idag dräper hon Svenska kyrkan, och när man skalar bort surskiktet är det intressanta tankar hon bidrar med. Men Lena Andersson har inte läst sin KG Hammar, minsann. När vi talar om Gud, talar vi i själva verket om en Gudsbild. När man i en kampanj skriver " Vi tror på en Gud som..." så betyder det inte att vi uppmuntrar polyteism utan att vi bekänner oss till den bilden av Gud som.... Man kan beskriva Gud på en mängd olika sätt. Men vissa beskrivningar av Gud som vi läser i Bibeln eller i nutida vittnesbörd kanske vill säga oss något annat? Vill visa oss på att här är något man behöver ta avstånd ifrån?

Svenska kyrkan tar ställning. Det är därför vi kan säga att vi tror på en Gud som inte gör skillnad mellan människor. Just för att vi tar ställning mot rasism och sexism. Det är fullt normalt att ha bekymmer med tankarna om Guds allmakt kontra människans fria vilja. Lena Andersson menar att det är ett kunskapsteoretiskt haveri. Men till teologin är faktorerna urval och tolkning oerhört väsentliga. Annars blir det fundamentalism, Gud bevare oss.

Eller ja. Jag tror på en Gud som bevarar oss.

Åke Bonniers blogg
Stiftsprosten Bo Larsson svarar på Seglora smedja

Läst: Levande teologi av Cristina Grenholm

Är teologi tråkigt? O nej. Teologi kan vara lustfyllt, utforskande och djärvt. Gud tål teologiska experiment, och allas erfarenheter och tankar om Gud och livet är viktiga.

Cristina Grenholm är direktor för Sekretariatet för teologi och ekumenik vid Kyrkokansliet i Uppsala, ibland kallad chefsteolog. På ett enkelt men inte förenklande sätt går hon igenom hur teologiska tankar kan formuleras och vilka frågeställningar som är aktuella. Hon resonerar och öppnar dörrar, samtidigt som hon klart stänger dörren för fundamentalism och kärlekslöshet.

Jag tycker om hennes sätt att bemyndiga människor. Det allmänna prästadömet brukar betonas i luthersk kristendom. Det handlade (naturligtvis?) om de troendes prästadöme, men vem som är troende idag är något som kyrkan eller kyrkans elit inte kan definiera. Huvudsaken är att ingen behöver någon mellanhand för att nå Gud, förutom Jesus.

Jag fäster mig särskilt vid Grenholms tanke om treenigheten. Gud är den som skapat vägen och den som kommer oss till mötes på den, dessutom vandrar Gud på den. Jag gillar att tänka treenigheten relationellt (för att tala med Martin Modéus) snarare än kemiskt (vatten-is-ånga-varianten).

Talet om Gud i Levande teologi är hoppfullt och nytänkande. Hon beskriver hur man resonerat teologisk i de två kanske största debatterna i kyrkans senaste hundra års historia, nämligen ämbetsfrågan och vigselfrågan. Där talar hon just om nytänkande och gränssprängande. Tyvärr använder hon inte den metoden när hon tar upp förra årets kyrkomötes diskussion om de odöptas plats vid nattvarden. Där tycker hon att "kyrkan behöver förändra sin attityd och sitt arbetssätt snarare än att skapa ny teologi kring dop och nattvard". Det resonemanget hördes föralldel även i vigselfrågan, men där valde en stor majoritet i kyrkomötet en annan väg.

Hur är det då med den ärvda bekännelsen? Grenholm tillstår att kyrkans teologi ibland motsäger bekännelsen, som i dopritualet. I andra frågor måste vi ta avstånd från bekännelseskrifterna, som i synen på judar och på islam.

Boken rekommenderas att läsas i samtalsgrupper, och det tror jag är en bra idé. Organisationsfrågorna tar ofta överhanden, och även om de i och för sig rymmer teologiskt tankematerial skulle fler säkert tycka det vore intressant att få diskutera mer omkring tradition och erfarenhet, teologi i teorin och praktiken. Det skulle kyrkan må bra av.

Eller som Cristina Grenholm konstaterar: "Kyrkan är visserligen inte i alla avseenden en världslig organisation, men den är inte heller helt andlig. Den ger rum för det heliga utan att vara en helig säkerhetszon."

Beställ boken hos Verbum eller adlibris.se.

Moské i Skövde snart verklighet?

Det verkar som att mosképrojektet i Skövde snart kan bli verklighet, skriver sr.se/skaraborg. Tio miljoner kronor skänks av en turkisk välgörenhetsorganisation. Bara att hoppas att det inte finns tveksamheter ifråga om den organisationen, så att muslimer i Skaraborg får en ordentlig gudstjänstlokal. Bygglovet från Skövde kommun gäller till 2014.

Tidigare bloggat i ämnet.

Läst: Jordens herrar. Slaveri, djurförtryck och våldets försvarare av Pelle Strindlund

Det här är en riktigt eländig bok. Sida upp och sida ner dras läsaren med in i en värld av förtryck, våld, blod och bortförklaringar. Hur världen borde se ut skulle egentligen vara självklart. Ändå är vi blinda, döva och skyller på andra.

Pelle Strindlund är ickevålds- och djurrättseldsjälen som nu kommit ut med ytterligare en bok om djurens villkor. Med samma frenesi som tidigare beskriver han hönornas misslyckade försök till flaxningar med sina vingar i de trånga burarna hos äggproducenterna. Han uppmärksammar oss på minkens behov av att hoppa och skutta. Återigen hur det går till när kycklingar dödas.

Världen blir lite bättre, skriver Pelle, varje gång någon väljer att lägga ner en påse pintobönor i kundvagnen istället för fryst kyckling.

Vad är det då som gör att köttproducenterna får hållas? LRF-lobbyn och branchorganisationerna har betydande ekonomiska intressen som går före djurens naturliga intressen, till exempel att böka, leta efter mat, sträcka ut vingarna, dra av grässtrån med mulen.

Vanligt folk är vana vid smaken, doften och konsistensen av kött. Djurrättsaktivister anklagas för att vara extremister, och för devalvera människovärdet. För om djuren uppvärderas, måste människan nedvärderas, resonerar somliga.

Det finns ingen anledning att ställa människor och djur mot varandra, lika lite som vi bör ställa utsatta människor emot varandra, som hemlösa och flyktingar. Det är inte nödvändigt att ta ställning för en grupp på en annans bekostnad. Det går att skapa en värld där varken människor eller djur utsätts för organiserat våld.

Pelle Strindlund gör en grundlig argumentationsanalys av samhällsdebatten om animalieproduktion, och jämför med 1800-talets tankar för och emot slaveriet. Det visar sig att det ofta är samma argument. Precis som människor har rätt att härska över djuren, så har vita människor rätt att härska över svarta människor. Slavarna hade det bra i sina hyttar, mycket bättre än om de hade levt i frihet.

Det handlar om att ta sig rätten att döda. Om att reflektera omkring sina matvanor. Om det nu "i naturen" är naturligt att äta kött från andra individer, varför förväntas vi i våra matvanor att ta efter det köttätande lejonet och inte den vegetabilieätande gorillan?

Den här boken bör absolut läsas. Beställ den till exempel hos
adlibris.com. Om du blir mer intresserad av djurrättsteologi kan du också beställa Varje varelse ett Guds ord som jag också har bloggat om.

Mer information kan du hitta på pellestrindlund.se och på Facebook.

Kollekten går till Lutherhjälp...Hela värld...actalliance..!

Igår meddelade Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete, på Facebook att

"Nämnden för internationell diakoni och mission har beslutat om att ändra benämningen Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete till Svenska kyrkan actalliance som en konsekvens av medlemskapet i ACT-alliansen. Hur logotypen kommer att utformas återkommer vi till under senvåren."

Det här var väntat, men likväl dumt. Ända sedan Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission begravdes som varumärken har församlingarna trevat efter vad man man nu ska säga. "Hela världen" kändes tveksamt från början, men börjar sakta växa. Man kan hålla en hel predikan bara om ordet "hela".

Sen kan ju "internationellt arbete" syfta på en hel massa aktiviteter, alltifrån dikesgrävning i södra Sudan till pompösa biskopsvigningar i Harare.

Nu ändras det igen, som en konsekvens av att Hela världen är med i ACT-alliansen. Men det kan man väl vara ändå?

Här i Skövde, där vi försökt säga det långa "Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete" i lojal anda, har jag ändå märkt att fotfolket börjat säga:

"Men kollekten går la till koprojektet?"


Församlingsbor runt om i riket börjar redan protestera. Jag tror att ackt allajans blir en flopp. Vi kommer att fokusera på vad vi faktiskt vill göra.

"Koprojektet" är här för att stanna.




svenskakyrkan.se/internationellt arbete
Hela världen på facebook

Ny skylt i Kyrkparken!

Kyndelsmässodagen. Eftertanke publicerad i dagens Kyrkans tidning

Hanna och Samuel är verkligen veckans arbetare i Guds vingård. Profeten Hanna viker aldrig från Jerusalems tempel utan tjänar Gud dag och natt med fasta och bön. Åttiofyra år har hon levt, den mesta tiden som änka. Symeon är också gammal. Han är rättfärdig och from och väntar på Israels tröst. Det är dessa två som tar emot den heliga familjen när de kommer till templet.

Precis som traditionen bjuder har Josef och Maria tagit med sig Jesus till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren. De kommer med glädje och stolthet över världens finaste barn, som ju alla föräldrar i princip tycker att just deras barn är, men också med oro och farhågor inför att klara den första tiden som småbarnsföräldrar. Utan välvilliga bvc-sköterskor och inspirerande föräldramagasin eller annat som idag kan underlätta livet och ge någon slags trygghet i osäkerhetens tider, fick Maria och Josef hålla tillgodo med generationers nedärvda kunskaper och erfarenheter.

Symeon är den som hinner fram först. För egen del är han nöjd med att äntligen ha fått skåda frälsningen, men han ger Maria en föraning om hur hennes mammaliv ska bli: ”Ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar ska komma i dagen.”

Undra på att Jesu far och mor förundrar sig. Säkert inte bara över vad som sägs om barnet, utan över hela situationen. Jodå, tvåtusen år senare finns det fortfarande anledning att förundra sig och låta de innersta tankarna komma i dagen.
När jag läser om Symeon och Hanna ser jag inom mig kyrkornas öppna verksamhet för föräldrar och barn framför mig: kyrkis, öppna förskolan eller vad det kallas i din församling. Det är inte samma religiösa tyngd, kanske, i denna folkrörelse som småbarnsföräldrarna utgör, men någon form av religiöst uttryck handlar det likväl om. Det offras inga duvor, men väl några kronor till Hela världen i anslutning till det traditionella fikat. Barn bärs fram, barn bärs runt, välsignas och får höra hur fina de är. Uppmuntrande ord växlas mellan föräldrar, bekymmersrynkor kan rätas ut och vänner knyts till varandra. Inbördes hjälp, á la Apostlagärningarna 2:42.

Våra kyrkor och församlingshem är fyllda av hannor och symeonar. De fixar fika, skottar snö, skriver predikoturer eller hänger upp psalmnummer. De möter de minsta barnen och hjälper dem med stövlarna. Rullatorer och barnvagnar samsas om utrymmet i foajén. Låt barnen komma till mig, sa Jesus. Hindra dem inte. Ska vi ta emot Gud så som vi tar emot barn?

Kan vi känna igen vår längtan efter Gud i Symeons längtan? Nyfikna ögon vänds mot den lilla i barnvagnen. Så fin! Så underbart skapad – visst måste det finnas en tanke bakom allt? Hanna kommer fram till Jesus, böjer sig fram och ser Jesus i ögonen, och kanske ser hon i hans ögon sin egen spegelbild? Åttiofyra år gammal möter hon Gud, stryker ett knotigt finger över hans kind och killar honom försiktigt under foten. Inte konstigt att hon tackar och prisar Gud och talar om barnet för alla som väntar på Jerusalems befrielse.

Det är i det lilla sammanhanget det sker. Bland klossar och plastbilar på lekmattan bekantar sig stora och små människor med varandra. Delar liv. Delar glädje och sorg. Barnen sitter hos sina föräldrar som sjunger om att de tänder ljus för barnet i sin famn. Lyckan kommer, lyckan går, Gud förbliver fader vår. Himmelriket är som senapskornet! Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna. Det är stort!

(Läs gärna Ewa Lindqvist Hotz tankar på svenskakyrkan.se också.