Ikväll pratar vi om vem som bestämmer när jag ska dö. Det är en känslig fråga, fylld av tabun och känslor. Jag vill säga att det är jag som gör det. Jag vill vara fri att bestämma över min livssituation och kunna påverka min livskvalitet.
Samtidigt vet jag att jag när den dagen kommer, kommer att vara i händerna på sjukvårdpersonal som har objektiv kunskap om mig och mitt tillstånd. Den tanken gör, att jag personligen vill kunna stärka min egen rätt till inflytande över mitt eget liv. SMER:s promemoria känns positiv. Den andas patientinflytande och ett öppnare sätt att förhålla sig till maktrelationen doktor och patient.
Men för mig som kristen behöver en ytterligare dimension föras till diskussionen. Vad skulle Jesus ha gjort? Livets okränkbarhet, brukar vi tala om i kyrkan och vet kanske inte alltid vad vi säger. Är döden något ont som ska bekämpas, eller läggas i Guds händer, eller är det så att döden är en del av livet, som också omfattas av den fria vilja som vi människor fått oss skapelsegivet?
Ju mer fri vilja, desto mer ansvar. Rätten till mitt liv måste också innebära omsorg om dem som jag har släppt in i mitt liv. För var och en som varit i självmordets närhet, är dubbelheten synlig: livet kunde varit något annat – men nu får hon eller han äntligen lugn och ro. I livets slutskede – som fysisk realitet och inte bara som känsla – finns det inte någon framtid på jorden. Måste vi hållas kvar, till varje pris, eller under vilka omständigheter kan vi bejaka vår längtan efter det himmelska hemlandet?
(Mitt lilla "tal" vid tankesmedjan igår.)
SMER-arbetsgruppens promemoria:Patientens möjlighet att bestämma över sin död
När traditionella värderingar möter livet
Det verkar nu som att påven Benedictus XVI har ändrat sig, om än halvhjärtat, om det rättfärdiga i att använda kondom. Enligt SvD har Vatikanens nyhetstidning L’Osservatore Romano publicerat utdrag ur boken Light of the World där påven öppnar för att det kan vara rätt i vissa fall, där syftet är att minska risken för infektion.
"”Hon (katolska kyrkan, min anm) betraktar det förstås inte som en avgörande eller moralisk lösning, men i det ena eller andra fallet kan det trots allt, om avsikten är att minska risken för infektion, vara ett första steg på väg till en annan, mer mänsklig sexualitet.”
På Stockholms katolska stifts webbplats lugnar man eventuellt förfärade medlemmar med ytterligare förklaringar och citat från boken:
"Som exempel nämner han prostituterade ”som ett första steg till en återupprättad moral”, men kondomer, tillägger påven, ” är inte den bästa vägen för att bekämpa den djävulska HIV smittan”.
”fixeringen vid kondomer är uttryck för en banalisering av sexualiteten”, som leder till att sex inte längre är ett uttryck för kärlek ”utan bara en slags medicin som människor förser sig själva med”.
Men även om påven ännu inte går så långt som att hjälpa människor från oönskade graviditeter, så är det här ett steg i rätt riktning för mänskligheten och för alla som arbetar med hiv-prevention. Om det sedan finns moralistiska förbehåll på vägen blir ändå några liv räddade.
En annan hemskhet som uppdagats senaste dagarna är massfyndet av foster som hittats i ett buddhistiskt tempel i Bangkok. Eftersom abort bara är tillåtet i Thailand då moderns liv är i fara eller om graviditeten är ett resultat av en våldtäkt, sker naturligtvis aborterna illegalt. (SvD)
Själv är jag dåligt insatt i feministiska frågeställningar i förhållande till buddhismen och det thailändska samhället, men frågan är om inte de thailändska kvinnor som kommer till Sverige bör betraktas som flyktingar undan ett samhälle som inte tillvaratar kvinnors mänskliga rättigheter.
Signumbloggen
dn.se
Enligt Världshälsoorganisationen, WHO, genomförs nästan 20 miljoner osäkra aborter årligen.
Det motsvarar 48 procent av samtliga aborter.
Fler än 70.000 kvinnor per år dör av dem och de allra flesta i fattiga delar av världen.
Världshälsoorganisationen, WHO, har i rapporter kunnat konstatera att ett förbud mot abort inte hindrar en kvinna från att göra illegal abort om hon är ofrivilligt gravid. Mer än varann abort i u-länderna är otillåten. Källa: WHO
"”Hon (katolska kyrkan, min anm) betraktar det förstås inte som en avgörande eller moralisk lösning, men i det ena eller andra fallet kan det trots allt, om avsikten är att minska risken för infektion, vara ett första steg på väg till en annan, mer mänsklig sexualitet.”
På Stockholms katolska stifts webbplats lugnar man eventuellt förfärade medlemmar med ytterligare förklaringar och citat från boken:
"Som exempel nämner han prostituterade ”som ett första steg till en återupprättad moral”, men kondomer, tillägger påven, ” är inte den bästa vägen för att bekämpa den djävulska HIV smittan”.
”fixeringen vid kondomer är uttryck för en banalisering av sexualiteten”, som leder till att sex inte längre är ett uttryck för kärlek ”utan bara en slags medicin som människor förser sig själva med”.
Men även om påven ännu inte går så långt som att hjälpa människor från oönskade graviditeter, så är det här ett steg i rätt riktning för mänskligheten och för alla som arbetar med hiv-prevention. Om det sedan finns moralistiska förbehåll på vägen blir ändå några liv räddade.
En annan hemskhet som uppdagats senaste dagarna är massfyndet av foster som hittats i ett buddhistiskt tempel i Bangkok. Eftersom abort bara är tillåtet i Thailand då moderns liv är i fara eller om graviditeten är ett resultat av en våldtäkt, sker naturligtvis aborterna illegalt. (SvD)
Själv är jag dåligt insatt i feministiska frågeställningar i förhållande till buddhismen och det thailändska samhället, men frågan är om inte de thailändska kvinnor som kommer till Sverige bör betraktas som flyktingar undan ett samhälle som inte tillvaratar kvinnors mänskliga rättigheter.
Signumbloggen
dn.se
Enligt Världshälsoorganisationen, WHO, genomförs nästan 20 miljoner osäkra aborter årligen.
Det motsvarar 48 procent av samtliga aborter.
Fler än 70.000 kvinnor per år dör av dem och de allra flesta i fattiga delar av världen.
Världshälsoorganisationen, WHO, har i rapporter kunnat konstatera att ett förbud mot abort inte hindrar en kvinna från att göra illegal abort om hon är ofrivilligt gravid. Mer än varann abort i u-länderna är otillåten. Källa: WHO
Utvisningarna till Irak, igen
"Varför stoppar inte Sverige på egen hand tillfälligt alla utvisningar?"
På ledarplats diskuterar idag DN situationen som uppkommit för de kristna irakier som nu tillfälligt fått sina utvisningar stoppade. "Migrationsverket kritiserar Europadomstolen för att skapa asylkaos. Men det är Sverige som borde följa domstolens uppmaningar."
Säkerhetsläget i Irak har förvärrats. Terrorn mot kristna och andra mindre religiösa grupper har ökat. Planet som skulle lyft i onsdags stoppades, som väl var. Men vilket lidande för dessa människor!
Sverige och Tobias Billström borde fundera mer på hur människorätten värnas. Billström har i olika intervjuer påpekat att varje ärende avgörs individuellt. Men även om du som kristen inte har manifesterat din tro på Bagdads gator, så löper du ändå en stor risk. Likaså om du är homosexuell. Frågan är inte bara om du har utsatts för våld. Frågan är också om du kan leva ett liv i förenligt med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Vet mina bloggläsare förresten att man avrättar homosexuella i Irak genom att man limmar igen deras anus med superlim?
Läs också Tor Billgren om hur FN numera inte fördömer dödande av homosexuella i sin resolution mot "utomrättsliga avrättningar. Att homosexualitet inte nämns gör att resolutionen blir tandlös eftersom diskrimineringsbegreppet aldrig kan tillämpas på homosexuella i länder där homosexualitet är ett brott.
QX:Avrättning av hbt-personer har börjat i Irak
Dagen om Nelly och Ewan
Flera kyrkor hjälper nu flyktingar från Irak att begära inhibition. Gör så här.
Bitte Assarmos gästblogg hos mig
På ledarplats diskuterar idag DN situationen som uppkommit för de kristna irakier som nu tillfälligt fått sina utvisningar stoppade. "Migrationsverket kritiserar Europadomstolen för att skapa asylkaos. Men det är Sverige som borde följa domstolens uppmaningar."
Säkerhetsläget i Irak har förvärrats. Terrorn mot kristna och andra mindre religiösa grupper har ökat. Planet som skulle lyft i onsdags stoppades, som väl var. Men vilket lidande för dessa människor!
Sverige och Tobias Billström borde fundera mer på hur människorätten värnas. Billström har i olika intervjuer påpekat att varje ärende avgörs individuellt. Men även om du som kristen inte har manifesterat din tro på Bagdads gator, så löper du ändå en stor risk. Likaså om du är homosexuell. Frågan är inte bara om du har utsatts för våld. Frågan är också om du kan leva ett liv i förenligt med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Vet mina bloggläsare förresten att man avrättar homosexuella i Irak genom att man limmar igen deras anus med superlim?
Läs också Tor Billgren om hur FN numera inte fördömer dödande av homosexuella i sin resolution mot "utomrättsliga avrättningar. Att homosexualitet inte nämns gör att resolutionen blir tandlös eftersom diskrimineringsbegreppet aldrig kan tillämpas på homosexuella i länder där homosexualitet är ett brott.
QX:Avrättning av hbt-personer har börjat i Irak
Dagen om Nelly och Ewan
Flera kyrkor hjälper nu flyktingar från Irak att begära inhibition. Gör så här.
Bitte Assarmos gästblogg hos mig
Olaga frihetsberövad
Jag håller med allt som skrivs på DN:s ledarsida idag. Och allt som Ann-Charlotte Marteus på Expressen skriver också.
Det är hemskt att behöva låsa in dementa. Men att låta dem gå fritt är också hemskt. Det är vansinnigt att inte anställda tillräckligt många människor i vården så att det känns som en acceptabel nivå för brukare, anhöriga och personal. Hur resursfördelar vi på ett bättre sätt? För vi vill ha snö - och halkbekämpade gator, bra skolor, trevliga konstverk på torget. God kommunal service och fungerande demokrati. Fler människor behöver komma ut i arbetslivet. Mer skatteintäkter behövs.
Att låsa in dementa är olaga frihetsberövande. Men det som är mest frihetsberövande av alltihop är att vi människor överhuvudtaget drabbas av sjukdomar, funktionsnedsättningar, särskilda behov av olika slag. Där kan vi inte sätta omvårdsnadsnämndens ordförande äldreminister Maria Larrson på de anklagades bänk utan Gud, livsvillkoren, ödet eller vad man nu har för referensram i livet.
Oavsett varför, så har vi att hantera varandra och ordna livet så bra för varandra som möjligt utifrån givna förutsättningar. Ju mer tvångsåtgärder som behövs, desto mer medmänsklig värme och omsorg blir nödvändig.
För det är ju inte så att en låst dörr ersätter en levande människa, om någon nu hade trott det. Men en låst dörr kan hjälpa en dement att vara en levande människa lite längre, istället för att gå ut nattetid och frysa ihjäl i bara nattlinne och tofflor på väg till jobbet man pensionerades från för trettio år sen.
...Vi vill den frihet där vi är oss själva,
den frihet vi kan göra något av,
som ej är tomhet men en rymd för drömmar,
en jord där träd och blommor kan slå rot.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
Och ändå är det murar oss emellan,
och genom gallren ser vi på varann.
Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar.
Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag...
(ur Anders Frostensons psalm 289)
Det är hemskt att behöva låsa in dementa. Men att låta dem gå fritt är också hemskt. Det är vansinnigt att inte anställda tillräckligt många människor i vården så att det känns som en acceptabel nivå för brukare, anhöriga och personal. Hur resursfördelar vi på ett bättre sätt? För vi vill ha snö - och halkbekämpade gator, bra skolor, trevliga konstverk på torget. God kommunal service och fungerande demokrati. Fler människor behöver komma ut i arbetslivet. Mer skatteintäkter behövs.
Att låsa in dementa är olaga frihetsberövande. Men det som är mest frihetsberövande av alltihop är att vi människor överhuvudtaget drabbas av sjukdomar, funktionsnedsättningar, särskilda behov av olika slag. Där kan vi inte sätta omvårdsnadsnämndens ordförande äldreminister Maria Larrson på de anklagades bänk utan Gud, livsvillkoren, ödet eller vad man nu har för referensram i livet.
Oavsett varför, så har vi att hantera varandra och ordna livet så bra för varandra som möjligt utifrån givna förutsättningar. Ju mer tvångsåtgärder som behövs, desto mer medmänsklig värme och omsorg blir nödvändig.
För det är ju inte så att en låst dörr ersätter en levande människa, om någon nu hade trott det. Men en låst dörr kan hjälpa en dement att vara en levande människa lite längre, istället för att gå ut nattetid och frysa ihjäl i bara nattlinne och tofflor på väg till jobbet man pensionerades från för trettio år sen.
...Vi vill den frihet där vi är oss själva,
den frihet vi kan göra något av,
som ej är tomhet men en rymd för drömmar,
en jord där träd och blommor kan slå rot.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
Och ändå är det murar oss emellan,
och genom gallren ser vi på varann.
Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar.
Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag...
(ur Anders Frostensons psalm 289)
Jacob Sunnliden gästbloggar om tystnadspliktsutredningen
"Nyligen blev Svenska kyrkans utredning ”Ett skyddat rum – tystnadsplikten i Svenska kyrkan” tillgänglig. Den lämnar en del övrigt att önska.På sidan 13 i utredningen står följande: ”Det är emellertid syndens skuld som är bortlyft, medan själva synden alltjämt existerar, men inte längre tillräknas den som fått den förlåten”.
Möjligt att jag hänger upp mig på detaljer men det finns en fara här som jag vill flagga för. Sant och riktigt är det att syndens skuld är bortlyft. Tillsammans med skulden är också själva synden borta. Här i texten uttrycks det som om jag bär på min syndagärning, fast den är förlåten. Utredarna bör skilja på min syndiga natur och mina syndiga gärningar. Min lutherska fostran har lärt mig att är synden förlåten så är den, och då är också själva synden tagen på korset av Jesus.
Värt att notera är att utredarna skriver att Svenska kyrkan ”hävdar” att synden är förlåten. Den lustige skulle säga att det var länge sedan Svenska kyrkan hävdade något. Här måste det ändå vara en bekännelse. För vi bekänner väl att Jesus förlåter våra synder? Eller hävdar vi bara det?
Nåja, det avgörande i utredningen och det jag fäst min största vikt vid är FRA. Tidningen Svenska kyrkan Helsingborg var tidigt ute med att slåss för att kommunikationen vid bikt och enskild själavård skulle skyddas och undantas FRA lagen. Som redaktör för tidningen fick jag förmånen att på ett särskilt sätt arbeta med frågan. Frågan är principiellt viktig. Min uppfattning är att antalet bikter via e-post från utlandet inte är särledes många, men det är i sammanhanget ointressant. Faktum kvarstår. En människa som kommer till en präst – bekänner sin synd – tar emot förlåtelsen från Kristus – ändå riskerar att fällas för sin synd. Här sätter sig staten över Guds förlåtelse och det är ALDRIG okej.
I det inledande arbetet fick tidningens redaktion snabbt uppfattningen att utredarna till FRA lagen inte lagt så stor vikt vid präster utan klumpat ihop dem med de övriga som åtnjuter särskilt skydd i brottsbalken. Men så är inte fallet. Utredarna till FRA lagen visste mycket väl vad de gjorde och det var en i allra högsta grad medveten tanke från deras sida. I regeringens proposition 2008/09:201 står tydligt att ”..är religiös övertygelse en viktig drivkraft bakom olika gruppers agerande”. Och därför tar man sig rätten att lyssna på en annan människas bikt.
Svenska kyrkans utredning löser nu detta enkelt genom att på sidan 134 i utredningen rätt och slätt skriva ”Bikt är ett personligt möte mellan två människor. Man kan därför INTE (min formatering) genomföra bikt via e-post eller sms”. Och vips så var den frågan ur världen. Nu infinner sig visserligen rätt många andra frågor, men det tar inte utredningen hänsyn till.
Och här behöver man komplettera. Varför fungerar inte bikten via e-post? Är det bara så att Svenska kyrkan valt att inte erkänna det tillvägagångssättet, eller upphör Guds förlåtande natur då man skriver ned förlåtelsen och trycker på ”skicka”? Det hade varit bättre om utredarna skrivit att förlåtelsen fungerar oavsett media, men vi kan inte garantera att ingen annan lyssnar på vår kommunikation. I det här läget hade det varit bättre.
Dock kvarstår frågan till ärkebiskopen. I en artikel i tidningen Svenska kyrkan Helsingborg säger han att ” Svenska kyrkan ska inte acceptera inskränkningar av bikthemligheten”. Sedan 1 dec 2009 är det fullt lagligt för FRA att avlyssna prästernas kommunikation vid bikt och i enskild själavård. Vad avser Svenska kyrkan göra för att inskränkningarna av bikthemligheten upphör?
/Jacob Sunnliden
Redaktör för tidningen Svenska kyrkan Helsingborg"
Jättekul?
Kungen har varit i Skövde idag och varit med när Nordic Battle Group hade sin slutövning, meddelar Radio Skaraborg. Kungen var med om att inbryta ett hus "ganska påtagligt" och burit en bår. Väldigt spännande, sa kungen. Men lite som med brandkåren, det är skönt om det inte händer något, för då har ingen katastrof skett. Jättebra utrustning med mörkerutrustning. Jättekul att se den utveckling som kommit.
Mycket kan man säga om Nordic Battle Group och deras utrustning, men jättekul är inte rätta ordet.
Mycket kan man säga om Nordic Battle Group och deras utrustning, men jättekul är inte rätta ordet.
Vårterminens regnbågsmässor i S:ta Helena kyrka
Svenska kyrkan i Skövde, RFSL Skaraborg och kulturprojektet Rosa Elefanten fortsätter med regnbågsmässor i S:ta Helena kyrka under vårterminen.Fastslagna datum är:
23 januari. Karin Långström Vinge, musiker Samuel Johansson
27 februari. Karin Långström Vinge, musiker Christine Ödell Bellino
10 april. Karin Långström Vinge, musiker Christine Ödell Bellino
Övrig musikmedverkan och eventuella program efter mässan återkommer vi till!
Varmt välkommen!
Skarp kritik
Kyrkans tidning meddelar idag att Dag Sandahl får skarp kritik av Domkapitlet i Växjö efter sina yttranden under förra årets kyrkomöte där vi diskuterade äktenskapsfrågan.
”Det sätt på vilket Dag Sandahl yttrat sig finner domkapitlet ovärdigt för en präst i Svenska kyrkan. Inte ens i ett samtal, där man kan ha olika åsikter, bör man uttrycka sig så” skriver Domkapitlet, och påpekar att Dag Sandahl brustit i respekt både mot de båda kvinnorna och mot Svenska kyrkan.
Detta föranledde också Maria Kjellbergs och min motion som ledde till en lång debatt på kyrkomötet.
(Tidningen Dagen skriver felaktigt att jag och den andra ledmoten anmälde händelserna till Sven Thiedevall, men det stämmer inte. Vi har inte gjort någon formell anmälan. Däremot berättade vi för Sven, och redogjorde skriftligt via mail. Mitt mail har jag lämnat till Anders Brogren som var intresserad av innehållet, och det har han lagt ut på sin hemsida.)
”Det sätt på vilket Dag Sandahl yttrat sig finner domkapitlet ovärdigt för en präst i Svenska kyrkan. Inte ens i ett samtal, där man kan ha olika åsikter, bör man uttrycka sig så” skriver Domkapitlet, och påpekar att Dag Sandahl brustit i respekt både mot de båda kvinnorna och mot Svenska kyrkan.
Detta föranledde också Maria Kjellbergs och min motion som ledde till en lång debatt på kyrkomötet.
(Tidningen Dagen skriver felaktigt att jag och den andra ledmoten anmälde händelserna till Sven Thiedevall, men det stämmer inte. Vi har inte gjort någon formell anmälan. Däremot berättade vi för Sven, och redogjorde skriftligt via mail. Mitt mail har jag lämnat till Anders Brogren som var intresserad av innehållet, och det har han lagt ut på sin hemsida.)
Fler politiska ansikten
Det är inte tal om annat än att Sverige och socialdemokraterna förlorat en duktig politiker och visionär. Jag kan känna starkt med Mona Sahlin som person. Hon har säkert inte haft det lätt i ett parti som består av så starka viljeinriktningar.
Utifrån sett förstår jag inte riktigt krishanteringen, dock. Socialdemokrater menar att deras politik behöver ändras. Den politik de gick till val på gäller inte länge. Inte så konstigt, eftersom socialdemokraterna fått jämka och kompromissa sig bort från sin ideologiska kärna. Hur känns det för ett arbetarparti som fått 20 procent av de arbetandes röster?
Det sägs att socialdemokraterna behöver bli ett parti för dem som arbetar. De behöver fokusera mer på hur tillväxt skapas, inte bara på hur vinsterna fördelas. Hur man skapar bra förutsättningar för företagande, så att det blir ett intressant alternativ för människor som av olika skäl inte trivs i rollen som arbetstagare, eller som har idéer att förverkliga.
Nu är Mona Sahlin på väg bort, och frågan är vad som händer med oppositionen. Rödgröna samarbetet ligger på is. En sak skulle socialdemokraterna ta vara på, och det är Miljöpartiets ledarskapsvariant med två språkrör. Om detta skriver Ulf Bjereld bra. Det vore kanske idé för fler partier också. I takt med att politiken blir mer personfixerad behöver vi fler ansikten att knyta an till.
DN
SvD
AftonbladetMarta Axner
Nina Drakfors
Monica Green
Utifrån sett förstår jag inte riktigt krishanteringen, dock. Socialdemokrater menar att deras politik behöver ändras. Den politik de gick till val på gäller inte länge. Inte så konstigt, eftersom socialdemokraterna fått jämka och kompromissa sig bort från sin ideologiska kärna. Hur känns det för ett arbetarparti som fått 20 procent av de arbetandes röster?
Det sägs att socialdemokraterna behöver bli ett parti för dem som arbetar. De behöver fokusera mer på hur tillväxt skapas, inte bara på hur vinsterna fördelas. Hur man skapar bra förutsättningar för företagande, så att det blir ett intressant alternativ för människor som av olika skäl inte trivs i rollen som arbetstagare, eller som har idéer att förverkliga.
Nu är Mona Sahlin på väg bort, och frågan är vad som händer med oppositionen. Rödgröna samarbetet ligger på is. En sak skulle socialdemokraterna ta vara på, och det är Miljöpartiets ledarskapsvariant med två språkrör. Om detta skriver Ulf Bjereld bra. Det vore kanske idé för fler partier också. I takt med att politiken blir mer personfixerad behöver vi fler ansikten att knyta an till.
DN
SvD
AftonbladetMarta Axner
Nina Drakfors
Monica Green
Brigitta om att leva i ryskt koncentrationsläger
I kvällens Forum Helena berättar Brigitta Klasson från Lerum om sin tid i ryskt koncentrationsläger under andra världskriget,om hur hennes tro hjälp henne att överleva och gå vidare.
Idag engagerar hon sig för andra flyktingbarn och delar med hjälp av Martin Luther King med sig av tankar om fred, hopp och en tro och trygghet som bär i livets alla svåraste stunder.
S:ta Helena kyrka kl 18.00
Välkommen!
Eftertanke i Kyrkans tidning: Söndagen före domssöndagen
Jag läser söndagens texter och känner mig mer och mer stressad. Det är så mycket som är på gång. Livet fylls på med spännande projekt och intressanta uppgifter och dessutom är det snart jul. E-posten ska kollas, sms skall svaras på, mobiltelefonen ringer och tiden tickar iväg som om det vore den sista timman i evigheten. Vad ska vi göra med vår tid?
Dessutom ber Jesus oss att fästa upp våra kläder och hålla lamporna brinnande. Vi ska vara vaksamma tjänare som väntar på vår Herres återkomst från bröllopet. Saliga är de tjänare som håller sig vakna när han kommer och bultar på porten. Saliga är vi som aldrig någonsin stänger av mobiltelefonen eller låter bli att kolla e-posten en sista gång innan lampan släcks på kvällen. Eller hur?
Livet flyter på. Vi firar gudstjänst och undervisar konfirmander. Vi hämtar på förskolan och vattnar krukväxterna. För oss som är kristna finns också en djupare dimension i tillvaron som ska vara till hjälp för oss. Det är Jesus vi väntar på. För några av oss är väntan på Kristi återkomst ständigt levande. Tid och energi går åt till att tyda tidens tecken och räkna ut när den stora dagen infaller. Jag tänker att det måste vara oerhört stressande. Kan den här jordbävningen vara ett tecken på att den yttersta tiden nalkas? Och hur är det med utträdesstatistiken?
Men även om vi spanar framåt, kan det vara så att Gud är oss närmare än vad vi ens kan ana?
Jag lugnar ner mig en aning och går ut och ser mig vaksamt omkring i min egen stad. Går folk omkring på köpcentrat med uppfästa kläder? Funderar de på om kläderna de tittar på fungerar praktiskt den dagen Människosonen kommer tillbaka?
Jag går ner till järnvägsstationen. Här finns många väntande människor och här kan jag kanske lära mig något om hur vi som kristna och som kyrka kan förhålla oss till Kristi återkomst. Några eleganta herrar vankar rastlöst omkring och verkar tro att tiden går fortare om de oavbrutet tittar på sina klockor och på skärmen där det framgår vilka tider och spår tågen ska rätta sig efter. Andra njuter av en stunds egentid och sitter snällt på bänkarna och läser tidningen. Hur är det med oss då? Är vi rastlösa och tror att vi själva kan mana fram gudomliga ingripanden? Tror vi att vi kan hämta hit framtiden lite snabbare om vi bara anstränger oss? Försöker vi skapa nya himlar och en ny jord av ren viljestyrka? Eller ska vi bara som de väntande människorna sitta och vänta och hitta på något annat under tiden?
Jesus ber oss att hålla lamporna brinnande. Hålla ljuset tänt, om det skulle komma någon som behöver vår hjälp. Vi skulle ju faktiskt kunna hjälpas åt, under tiden.
Men framförallt tror jag att det handlar om att vi ska hålla hoppet vid liv - hoppet om att varken skapelsen eller vi är bortglömda. Den vi väntar på har inte glömt bort oss. Så länge vi håller våra lampor brinnande tror vi att den vi väntar på verkligen ska komma och att han redan är här.
Vi kanske ser tecken på att yttersta tiden närmar sig, men jag är inte särskilt intresserad av att analysera världshändelser utifrån eskatologiska perspektiv. Däremot är jag oerhört fascinerad av tecken i vår tid som visar att Gud inte är bortglömd, eller att Gud inte har glömt bort oss. Jag tittar mig noggrant omkring på köpcentrat. Människor ler mot varandra. Någon håller upp en tung dörr åt en höggravid kvinna med tunga kassar. På järnvägsstationen köper någon en korv till en hungrig medvandrare. Stanna tiden. Gud är på sätt och vis redan här. Men kunde han inte ha sms:at först?
Denna krönika publicerades i Kyrkans tidning denna vecka.
Dessutom ber Jesus oss att fästa upp våra kläder och hålla lamporna brinnande. Vi ska vara vaksamma tjänare som väntar på vår Herres återkomst från bröllopet. Saliga är de tjänare som håller sig vakna när han kommer och bultar på porten. Saliga är vi som aldrig någonsin stänger av mobiltelefonen eller låter bli att kolla e-posten en sista gång innan lampan släcks på kvällen. Eller hur?
Livet flyter på. Vi firar gudstjänst och undervisar konfirmander. Vi hämtar på förskolan och vattnar krukväxterna. För oss som är kristna finns också en djupare dimension i tillvaron som ska vara till hjälp för oss. Det är Jesus vi väntar på. För några av oss är väntan på Kristi återkomst ständigt levande. Tid och energi går åt till att tyda tidens tecken och räkna ut när den stora dagen infaller. Jag tänker att det måste vara oerhört stressande. Kan den här jordbävningen vara ett tecken på att den yttersta tiden nalkas? Och hur är det med utträdesstatistiken?
Men även om vi spanar framåt, kan det vara så att Gud är oss närmare än vad vi ens kan ana?
Jag lugnar ner mig en aning och går ut och ser mig vaksamt omkring i min egen stad. Går folk omkring på köpcentrat med uppfästa kläder? Funderar de på om kläderna de tittar på fungerar praktiskt den dagen Människosonen kommer tillbaka?
Jag går ner till järnvägsstationen. Här finns många väntande människor och här kan jag kanske lära mig något om hur vi som kristna och som kyrka kan förhålla oss till Kristi återkomst. Några eleganta herrar vankar rastlöst omkring och verkar tro att tiden går fortare om de oavbrutet tittar på sina klockor och på skärmen där det framgår vilka tider och spår tågen ska rätta sig efter. Andra njuter av en stunds egentid och sitter snällt på bänkarna och läser tidningen. Hur är det med oss då? Är vi rastlösa och tror att vi själva kan mana fram gudomliga ingripanden? Tror vi att vi kan hämta hit framtiden lite snabbare om vi bara anstränger oss? Försöker vi skapa nya himlar och en ny jord av ren viljestyrka? Eller ska vi bara som de väntande människorna sitta och vänta och hitta på något annat under tiden?
Jesus ber oss att hålla lamporna brinnande. Hålla ljuset tänt, om det skulle komma någon som behöver vår hjälp. Vi skulle ju faktiskt kunna hjälpas åt, under tiden.
Men framförallt tror jag att det handlar om att vi ska hålla hoppet vid liv - hoppet om att varken skapelsen eller vi är bortglömda. Den vi väntar på har inte glömt bort oss. Så länge vi håller våra lampor brinnande tror vi att den vi väntar på verkligen ska komma och att han redan är här.
Vi kanske ser tecken på att yttersta tiden närmar sig, men jag är inte särskilt intresserad av att analysera världshändelser utifrån eskatologiska perspektiv. Däremot är jag oerhört fascinerad av tecken i vår tid som visar att Gud inte är bortglömd, eller att Gud inte har glömt bort oss. Jag tittar mig noggrant omkring på köpcentrat. Människor ler mot varandra. Någon håller upp en tung dörr åt en höggravid kvinna med tunga kassar. På järnvägsstationen köper någon en korv till en hungrig medvandrare. Stanna tiden. Gud är på sätt och vis redan här. Men kunde han inte ha sms:at först?
Denna krönika publicerades i Kyrkans tidning denna vecka.
Det verkliga skyddsbehovet
Ser dokumentären om Sverigedemokraterna. Unga män i kostym snackar taktik,miljarder hit och dit, diskuterar säkerhetsfrågor med polisen och pratar med journalister. Ibland blir det lite intensivt och Jimmie behöver förtydliga och använda alternativa språkgrepp.
En nybliven ledamot pratar med sitt barn i telefon och säger att mamma får hämta, eftersom pappa måste jobba lite till och prata med tråkiga farbröder. Men, pappa har ju fått jobb.
Sekreteraren Louise sitter på golvet i partikansliet och sprättar brev, iförd gula skyddshandskar av plast. Det händer att folk torkar sig på toaletten med Sverigedemokraternas valsedlar och skickar dem till kansliet. Louise ser inte särskilt berörd ut utan slänger brev efter brev i en stor papperskorg.
Så tragiskt alltihop. Så fruktansvärt tragiskt. Mest tragiskt är att människor som behöver skydd - enligt FN! - inte får det skydd de behöver i vårt land. Och då har inte ens Sverigedemokraterna börjat få inflytande än.
Ps. En glädjens dag. Burmas oppositionsledare Aung San Suu Kyi har släppts fri från sin husarrest. Gissa vem som inte tänker ha lördagsmys framför teven ikväll!
En nybliven ledamot pratar med sitt barn i telefon och säger att mamma får hämta, eftersom pappa måste jobba lite till och prata med tråkiga farbröder. Men, pappa har ju fått jobb.
Sekreteraren Louise sitter på golvet i partikansliet och sprättar brev, iförd gula skyddshandskar av plast. Det händer att folk torkar sig på toaletten med Sverigedemokraternas valsedlar och skickar dem till kansliet. Louise ser inte särskilt berörd ut utan slänger brev efter brev i en stor papperskorg.
Så tragiskt alltihop. Så fruktansvärt tragiskt. Mest tragiskt är att människor som behöver skydd - enligt FN! - inte får det skydd de behöver i vårt land. Och då har inte ens Sverigedemokraterna börjat få inflytande än.
Ps. En glädjens dag. Burmas oppositionsledare Aung San Suu Kyi har släppts fri från sin husarrest. Gissa vem som inte tänker ha lördagsmys framför teven ikväll!
Tystnadspliktsutredningen färdig
Strax efter att vi avslutat årets kyrkomöte landade tystnadspliktsutredningen - SKU 2010:3 Ett skyddat rum - tystnadsplikt i Svenska kyrkan - i brevlådan.
Tystnadsplikten som gäller all församlingsvårdande personal i Svenska kyrkan är oftast självklar och oproblematisk, skriver utredarna i sitt förord. Svårigheter uppstår i gränssituationer eller när tystnadsplikten uppfattas stå i moralisk konflikt med att tala eller handla.
Sen finns förstås den särskilda tystnadsplikten som diakoner har, och den absoluta tystnadsplikten som präster har.
Sammanfattningsvis föreslår utredningen:
1. Idag omfattas diakons tystnadsplikt av sådan information som erhållits under vad som betecknas som "själavårdande samtal". Utredningen föreslår att det istället kallas "enskild själavård."
2. För att stärka den enskilda själavårdens ställning i vår kyrka och förtydliga nuvarande vigningslöften föreslås ett tillägg i kyrkohandboken så att ett av vigningslöftena för präst respektive diakon nämner tystnadsplikten.
3. Prästens tystnadsplikt brukar betecknas som absolut. Termen "absolut tystnadsplikt" är välkänd, etablerad och respekterad i samhället och bör även i fortsättningen omfatta innehållet i bikt och enskild själavård. Utredningen föreslår att "absolut tystnadsplikt" ersätter termen "ovillkorlig tystnadsplikt" i kyrkohandboken.
4. Den inledande texten till kyrkoordningens tolfte avdelning innehåller en motivering till den absoluta tystnadsplikten där det hävdas att den bekända och förlåtna synden för alltid skulle vara utplånad. Det är emellertid syndens skuld som är bortlyft medan själva synden alltjämt existerar, men inte längre tillräknas den som fått den förlåten.
5. I Kyrkoordningen saknas idag bestämmelser för familjerådgivning. Utredningen förelår därför bestämmelser om förbud att röja uppgifter i kyrkans familjerådgivning och om undantag från förbudet, motsvarande vad som gäller i den kommunala familjerådgivningen.
6. Utredningen föreslår en bestämmelse om anmälningsskyldighet för den som i kyrkans verksamhet får kännedom om något som gör att socialnämnden kan behöva ingripa till ett barns eller annan omyndigs skydd. Bestämmelsen motsvarar vad som gäller inom kommunal och yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet enligt socialtjänstlagen. I konsekvens med detta föreslås också bestämmelser om undantag i kyrkoordningen som ska göra det möjligt att uppfylla denna skyldighet, bland annat när det gäller diakons tystnadsplikt.
Jag tycker att Ett skyddat rum är en läsvärd utredning. Förutom att man får en genomgång av gällande bestämmelser får man lära sig mer om tystnadsplikten i historiskt, ekumeniskt och teologiskt perspektiv. Rättsläge och terminologi gås igenom, och så hur tystnadsplikten fungerar i praktiken - i församlingen, i team, i handledningssituationen, inom företagsvärlden, på internet osv.
Ett särskilt avsnitt ägnas åt förslag till pastorala åtgärder för att föra ut information om bikten. Bland annat föreslås att man kan placera biktstolar i kyrkorummet, och det förslaget är väl det mest ögonbrynshöjande som utredarna kommer med.
Det blir också tydligt att det finns en klar skillnad mellan diakons och prästs tystnadsplikt, något som man kan "trycka" mer på i den information om själavård och samtalsstöd som ges församlingsborna.
Det är bra att utredningen inte avfärdar de möjligheter som ges via internet och telefoni, men det poängteras att det är viktigt att man för konfidenten klargör vilka förutsättningar som gäller. Det är inte bombsäkert att skicka sms eller epost utan att någon lyssnar på trafiken, men å andra sidan kan man inte gardera sig mot luranter (tjuvlyssnare) i det personliga mötet heller. Och det är viktigt att framhålla att det finns en lång tradition av själavård via skriftväxling.
I det sammanhanget tas också de nya förutsättningarna som FRA-lagen gett upphov till upp. I propositionen "Förstärkt integritetsskydd vid signalspaning (2008/09:201) anges att det anses vara rimligt att informationen från bikt eller enskild själavård skulle få användas i syfte att skydda svensk personal eller avvärja hot mot svenska intressen.
Så sent som 1889 tog man bort dödsstraffet som påföljd om präst eller lurant bröt tystnadsplikten. Nog har det hänt en del med integritetsfrågorna...
Utredningen är nu utskickad på remiss till och med den 1 februari, och kyrkomötet behandlar den skrivelse som kommer härav under hösten 2011.
Ledamöter i utredningen: biskopen Esbjörn Hagberg, advokaten Britt Louise Agrell, biskopen Erik Aurelius, professorn Oloph Bexell, professorn Kjell Å Modéer, rättschefen Maria Lundqvist Norling, prosten, teol dr Astrid Andersson Wretmark.
Ett skyddat rum- tystnadsplikt i Svenska kyrkan
svenskakyrkan.se
Svenska DagbladetPressmeddelande
Tystnadsplikten som gäller all församlingsvårdande personal i Svenska kyrkan är oftast självklar och oproblematisk, skriver utredarna i sitt förord. Svårigheter uppstår i gränssituationer eller när tystnadsplikten uppfattas stå i moralisk konflikt med att tala eller handla.
Sen finns förstås den särskilda tystnadsplikten som diakoner har, och den absoluta tystnadsplikten som präster har.
Sammanfattningsvis föreslår utredningen:
1. Idag omfattas diakons tystnadsplikt av sådan information som erhållits under vad som betecknas som "själavårdande samtal". Utredningen föreslår att det istället kallas "enskild själavård."
2. För att stärka den enskilda själavårdens ställning i vår kyrka och förtydliga nuvarande vigningslöften föreslås ett tillägg i kyrkohandboken så att ett av vigningslöftena för präst respektive diakon nämner tystnadsplikten.
3. Prästens tystnadsplikt brukar betecknas som absolut. Termen "absolut tystnadsplikt" är välkänd, etablerad och respekterad i samhället och bör även i fortsättningen omfatta innehållet i bikt och enskild själavård. Utredningen föreslår att "absolut tystnadsplikt" ersätter termen "ovillkorlig tystnadsplikt" i kyrkohandboken.
4. Den inledande texten till kyrkoordningens tolfte avdelning innehåller en motivering till den absoluta tystnadsplikten där det hävdas att den bekända och förlåtna synden för alltid skulle vara utplånad. Det är emellertid syndens skuld som är bortlyft medan själva synden alltjämt existerar, men inte längre tillräknas den som fått den förlåten.
5. I Kyrkoordningen saknas idag bestämmelser för familjerådgivning. Utredningen förelår därför bestämmelser om förbud att röja uppgifter i kyrkans familjerådgivning och om undantag från förbudet, motsvarande vad som gäller i den kommunala familjerådgivningen.
6. Utredningen föreslår en bestämmelse om anmälningsskyldighet för den som i kyrkans verksamhet får kännedom om något som gör att socialnämnden kan behöva ingripa till ett barns eller annan omyndigs skydd. Bestämmelsen motsvarar vad som gäller inom kommunal och yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet enligt socialtjänstlagen. I konsekvens med detta föreslås också bestämmelser om undantag i kyrkoordningen som ska göra det möjligt att uppfylla denna skyldighet, bland annat när det gäller diakons tystnadsplikt.
Jag tycker att Ett skyddat rum är en läsvärd utredning. Förutom att man får en genomgång av gällande bestämmelser får man lära sig mer om tystnadsplikten i historiskt, ekumeniskt och teologiskt perspektiv. Rättsläge och terminologi gås igenom, och så hur tystnadsplikten fungerar i praktiken - i församlingen, i team, i handledningssituationen, inom företagsvärlden, på internet osv.
Ett särskilt avsnitt ägnas åt förslag till pastorala åtgärder för att föra ut information om bikten. Bland annat föreslås att man kan placera biktstolar i kyrkorummet, och det förslaget är väl det mest ögonbrynshöjande som utredarna kommer med.
Det blir också tydligt att det finns en klar skillnad mellan diakons och prästs tystnadsplikt, något som man kan "trycka" mer på i den information om själavård och samtalsstöd som ges församlingsborna.
Det är bra att utredningen inte avfärdar de möjligheter som ges via internet och telefoni, men det poängteras att det är viktigt att man för konfidenten klargör vilka förutsättningar som gäller. Det är inte bombsäkert att skicka sms eller epost utan att någon lyssnar på trafiken, men å andra sidan kan man inte gardera sig mot luranter (tjuvlyssnare) i det personliga mötet heller. Och det är viktigt att framhålla att det finns en lång tradition av själavård via skriftväxling.
I det sammanhanget tas också de nya förutsättningarna som FRA-lagen gett upphov till upp. I propositionen "Förstärkt integritetsskydd vid signalspaning (2008/09:201) anges att det anses vara rimligt att informationen från bikt eller enskild själavård skulle få användas i syfte att skydda svensk personal eller avvärja hot mot svenska intressen.
Så sent som 1889 tog man bort dödsstraffet som påföljd om präst eller lurant bröt tystnadsplikten. Nog har det hänt en del med integritetsfrågorna...
Utredningen är nu utskickad på remiss till och med den 1 februari, och kyrkomötet behandlar den skrivelse som kommer härav under hösten 2011.
Ledamöter i utredningen: biskopen Esbjörn Hagberg, advokaten Britt Louise Agrell, biskopen Erik Aurelius, professorn Oloph Bexell, professorn Kjell Å Modéer, rättschefen Maria Lundqvist Norling, prosten, teol dr Astrid Andersson Wretmark.
Ett skyddat rum- tystnadsplikt i Svenska kyrkan
svenskakyrkan.se
Svenska DagbladetPressmeddelande
Sinnesrobönen
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.
(Reinhold Niebuhr)
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.
(Reinhold Niebuhr)
Gästbloggare: Bitte Assarmo om förföljda kristna i Irak
"Medier och politiker – sluta blunda för kristendomsförföljelsen i världen!
Föreställ dig att du är i din kyrka, tillsammans med familj och vänner, för att tillbe din Gud. Föreställ dig att den heliga mässan plötsligt avbryts av att en grupp beväpnade människor tränger sig in, tar dig och din familj och resten av kyrkobesökarna som gisslan. Föreställ dig paniken, ångesten, skräcken du känner när du inser att du kommer att dö för din livsåskådnings skull.
Föreställ dig sedan att du bor i demokratin Sverige, och får veta att dina släktingar och vänner i det forna hemlandet massakrerats i sin egen kyrka. Att du får veta att en islamistisk organisation tagit på sig dådet – och dessutom skryter med det. Och att du dessutom får veta att den svenska ambassaden i området påstår att det bara var en slump att det råkade vara just kristna som mördades – och att de inte märkt av något särskilt, förutom att det var besvärligt att ta sig till jobbet just den dagen…
Just så sa Elisabeth Hellsten på svenska ambassaden i Bagdad när massmordet blev känt. Det är ungefär som att säga till de mördades anhöriga i Sverige att deras liv ingenting betyder, och att deras tro inte har samma legalitet som andras. Och i samma förnekande anda fortsätter de svenska politikerna att utvisa kristna irakier till ett land där de går en trolig död till mötes. I ett land som har en tusenårig historia av kristna traditioner förvägras alltså bekännande kristna en fristad och ett nytt hem.
Det är stor skam.
Stor skam är det också att både medier och politiker valt att mer eller mindre ignorera massakern på de kristna i Bagdad. Det passionerade engagemang man visade inför de burmesiska munkarnas situation har ersatts av cynisk kyla. Våra politiker tycks på fullt allvar tro att en styvmoderlig hållning till kristendomen ger Sverige ett mer eftertraktat rykte som sekulär och nytänkande stat.
Ingenting kunde vara mer felaktigt. När resten av världen – som tar de kristnas situation på fullaste allvar – ser de svenska politikernas cynism sjunker förtroendet för Sverige som demokrati. För den svenska attityden är både odemokratisk och okunnig. Religiös tro har en självklar plats i vårt samhälle, privat såväl som offentligt, och kristendomen intar en särställning. Och om Sverige vill fortsätta vara en ansedd demokrati är det dags att våra politiker och namnkunniga journalister börjar göra sitt jobb. Politikerna måste låta de kristna irakierna få stanna! Och de stora medierna måste bli öppna med förföljelsen av världens kristna! Allt annat är bara orättfärdigt hyckleri.
/Bitte Assarmo"
Bitte Assarmo är författare.
Läs mer:Dagen
Kyrkans tidning
Dagens namninsamling
Sr
Grader i helvetet
"Om det finns grader i helvetet är det värre för kvinnliga biskopar än kvinnliga präster”.
Jodå, så kan alltså våra manliga kollegor uttrycka sig om oss. Inte längre, dock. Nu sätter domkapitlet ner foten i Linköping och initierar ett tillsynsärende.
Det gäller alltså de präster som jag tidigare bloggat om, de som inte ville fira nattvard med en prästvigd kollega. Nu verkar saken vara värre.
Det är bra om prästerna får förklara sig. "Guds ord faller platt (eller dött) till marken när en kvinnlig präst predikar. Det kan inte bära någon god frukt" och "Kvinnliga präster är impotenta att förkunna Guds ord" är uttalanden som prästen sägs ha gjort", skriver Kyrkans tidning.
De här tankarna finns i Svenska kyrkan. Det ska vi vara på det klara med. Frågan är om det är fruktbart att uttala sig på det här viset. Yttrandefriheten slår högre än vett och sans. Men, som Hakon Långström påminde oss om under kyrkomötet, även om man har rätt att säga något, är det inte alltid rätt att säga det.
Påminner mig om att jag har läst den här helveteshistorien förut. Jag googlar mig själv och hamnar i ett blogginlägg om Missionsprovinsens Per-Anders Grunnan från 2008. Då skrev jag att "jag önskar att Per Anders Grunnan kunde öppna sin Bibel och läsa om allt gott som kvinnor gjort (det lilla som passerat männens nålsöga) för Kristus. Sara, Hanna, Miriam. Marta och Maria, Maria från Magdala, Elisabet, och inte minst Lydia och de andra kvinnorna som upplät sina hem i den tidiga kristendomens historia."
För två år sen blev jag upprörd. Idag blir jag inte det. Idag tänker jag att biskop och domkapitlet har till uppgift att sköta tillsynen bland präster och diakoner. Det är bra att domkapitlen sätter gränser när det gäller nedlåtande kommentarer. Jag känner i hjärtat med de kvinnor och män som drabbas av kvinnoprästmotståndet. Men jag känner också med dem som visserligen inte delar Svenska kyrkans syn på ordningen med alla kön i vigningstjänsten, men som ändå vill tjäna Svenska kyrkan med kompetens och iver. Många har ställt sig frågan: hur länge ska det gå? De har ytterst goda predikningar och är omtyckta själavårdare bland dem som tänker samma som de. Det är dessa - och jag skulle kunna namnge många! - som tillsammans med dem som drabbas av kvinnoprästmotståndet - som tar skada av uttalanden som linköpingsprästerna levererar.
SvD
DN
Jodå, så kan alltså våra manliga kollegor uttrycka sig om oss. Inte längre, dock. Nu sätter domkapitlet ner foten i Linköping och initierar ett tillsynsärende.
Det gäller alltså de präster som jag tidigare bloggat om, de som inte ville fira nattvard med en prästvigd kollega. Nu verkar saken vara värre.
Det är bra om prästerna får förklara sig. "Guds ord faller platt (eller dött) till marken när en kvinnlig präst predikar. Det kan inte bära någon god frukt" och "Kvinnliga präster är impotenta att förkunna Guds ord" är uttalanden som prästen sägs ha gjort", skriver Kyrkans tidning.
De här tankarna finns i Svenska kyrkan. Det ska vi vara på det klara med. Frågan är om det är fruktbart att uttala sig på det här viset. Yttrandefriheten slår högre än vett och sans. Men, som Hakon Långström påminde oss om under kyrkomötet, även om man har rätt att säga något, är det inte alltid rätt att säga det.
Påminner mig om att jag har läst den här helveteshistorien förut. Jag googlar mig själv och hamnar i ett blogginlägg om Missionsprovinsens Per-Anders Grunnan från 2008. Då skrev jag att "jag önskar att Per Anders Grunnan kunde öppna sin Bibel och läsa om allt gott som kvinnor gjort (det lilla som passerat männens nålsöga) för Kristus. Sara, Hanna, Miriam. Marta och Maria, Maria från Magdala, Elisabet, och inte minst Lydia och de andra kvinnorna som upplät sina hem i den tidiga kristendomens historia."
För två år sen blev jag upprörd. Idag blir jag inte det. Idag tänker jag att biskop och domkapitlet har till uppgift att sköta tillsynen bland präster och diakoner. Det är bra att domkapitlen sätter gränser när det gäller nedlåtande kommentarer. Jag känner i hjärtat med de kvinnor och män som drabbas av kvinnoprästmotståndet. Men jag känner också med dem som visserligen inte delar Svenska kyrkans syn på ordningen med alla kön i vigningstjänsten, men som ändå vill tjäna Svenska kyrkan med kompetens och iver. Många har ställt sig frågan: hur länge ska det gå? De har ytterst goda predikningar och är omtyckta själavårdare bland dem som tänker samma som de. Det är dessa - och jag skulle kunna namnge många! - som tillsammans med dem som drabbas av kvinnoprästmotståndet - som tar skada av uttalanden som linköpingsprästerna levererar.
SvD
DN
Ur debattflödet på kyrkomötet...
Tyvärr finns inte varje debatt utklippt för sig, men här får de intresserade några tips om vad man kan titta på från kyrkomötet.Hbt-debatten del 1, från ungefär mitten: minut 26 i andra timman, så att säga. Jag är första talare här.
Hbt-debatten del 2, direkt efter lunch.
Hbt-debatten, från minut
Votering om hbt-motionen från minut 16. Med mitt lilla glädjeutbrott.
Nolltoleransdebatten, från minut 29. Jag talar från slutet av minut 38. Min medmotionär Maria Kjellberg 39.
Debatten om nattvardens bröd och vin, från minut 23. Jag kommer in där andra timman börjar.
Öppet nattvardbord, från minut 28. Jag i slutet av 30.
Större rättssäkerhet vid församlingssammanslagningar, andra timman här från minut 10 hör du Susann Torgerson.
Friare församlingstillhörighet, från andra timman 21.
Ökad kunskap om kristen tro, från minut 12.
Om det är något mer som ni är intresserade av att höra, ska jag leta fram det.
Veckans spaning
Som sagt tycker jag att församlingarna har alldeles för lite att säga till om vid församlingssammanslagningar. Därför skrev jag under Susann Torgersons motion om större rättssäkerhet. Vi tycker att församlingarna ska kunna överklaga ett beslut i sak,s k materiell prövning, och inte bara formellt, dvs att beslutet har gått rätt till.
Så tyckte inte Kyrkomötet och det tycker jag är lite knepigt. Vi brukar annars vara väldigt noga med att försvara och bevara församlingarnas rätt till självstyre och integritet. När det kommer till strukturfrågorna, däremot, finns stiftsstyrelserna som med sina fågelperspektiv alltid vet vad som är det rätta. Ja ja, det kanske dom vet också. Men vad finns att förlora på att rättsäkerheten stärks? För den församling som känner sig överkörd kunde man i alla fall få möjligheten till saklig prövning.
I vilket fall, och som inte har med ovanstående utbrott att göra i egentlig mening, så uppmärksammar jag i platsannonser och notiser om tjänster i kyrkan i våra kyrkliga tidningar en trend som jag tror bara blir jobbigare och jobbigare.
Det handlar om de namn som de nya sammanslagna församlingarna får. I en del fall kommer man överens om ett nytt namn på församlingen. I Billings kontrakt har man t ex valt att namnge de nya pastoraten Norra Billings pastorat och Skultorps pastorat. I det första fallet är det naturligt eftersom församlingarna ligger norr om Billingen, och i det andra är det så att den största församlingen ligger i stadsdelen Skultorp. Det förra pastoratsnamnet - Norra Kyrketorp - är vackert, men inte så många i den yngre generationen visste vad det var.
Men på många ställen väljer man dubbelnamn, likt alla oss som inte kan skiljas vid våra efternamn vi föddes med den dagen vi gifter oss. Därför läser jag idag om lediga tjänster i Åbro-Undersvik, Häverö-Edebo-Singö, Västerfärnebo-Fläckö, Hedemora- Garpenberg och Skerike-Gideonsberg och Kristina-Ljungarum.
Med full respekt för församlingarnas självbestämmande, men hur länge orkar man hålla på så här? Strukturutredningen kommer nästa år med förslag. Kanske kommer de att komma fram till att samfälligheterna ska avskaffas. Innebär det fler sammanläggningar? Hur långa namn kommer vi att få? Kommer jag någonsin att få vara komminister i Skövde-Norra Billing-Skultorp-Värsås församling? Det är fullt möjligt. Men då tror jag att jag och andra kommer att nöja oss med att vi bor och arbetar i Skövde församling. Det här med kyrklig struktur och organisation är knepigt nog ändå.
Så tyckte inte Kyrkomötet och det tycker jag är lite knepigt. Vi brukar annars vara väldigt noga med att försvara och bevara församlingarnas rätt till självstyre och integritet. När det kommer till strukturfrågorna, däremot, finns stiftsstyrelserna som med sina fågelperspektiv alltid vet vad som är det rätta. Ja ja, det kanske dom vet också. Men vad finns att förlora på att rättsäkerheten stärks? För den församling som känner sig överkörd kunde man i alla fall få möjligheten till saklig prövning.
I vilket fall, och som inte har med ovanstående utbrott att göra i egentlig mening, så uppmärksammar jag i platsannonser och notiser om tjänster i kyrkan i våra kyrkliga tidningar en trend som jag tror bara blir jobbigare och jobbigare.
Det handlar om de namn som de nya sammanslagna församlingarna får. I en del fall kommer man överens om ett nytt namn på församlingen. I Billings kontrakt har man t ex valt att namnge de nya pastoraten Norra Billings pastorat och Skultorps pastorat. I det första fallet är det naturligt eftersom församlingarna ligger norr om Billingen, och i det andra är det så att den största församlingen ligger i stadsdelen Skultorp. Det förra pastoratsnamnet - Norra Kyrketorp - är vackert, men inte så många i den yngre generationen visste vad det var.
Men på många ställen väljer man dubbelnamn, likt alla oss som inte kan skiljas vid våra efternamn vi föddes med den dagen vi gifter oss. Därför läser jag idag om lediga tjänster i Åbro-Undersvik, Häverö-Edebo-Singö, Västerfärnebo-Fläckö, Hedemora- Garpenberg och Skerike-Gideonsberg och Kristina-Ljungarum.
Med full respekt för församlingarnas självbestämmande, men hur länge orkar man hålla på så här? Strukturutredningen kommer nästa år med förslag. Kanske kommer de att komma fram till att samfälligheterna ska avskaffas. Innebär det fler sammanläggningar? Hur långa namn kommer vi att få? Kommer jag någonsin att få vara komminister i Skövde-Norra Billing-Skultorp-Värsås församling? Det är fullt möjligt. Men då tror jag att jag och andra kommer att nöja oss med att vi bor och arbetar i Skövde församling. Det här med kyrklig struktur och organisation är knepigt nog ändå.
Nyamko Sabuni om förskolan
Nyamko Sabuni skriver idag på Brännpunkt om den nya skollagen, om utbildade förskollärare, om valfriheten i barnomsorgen och om kvalitetssäkring och lekens betydelse i pedagogiken. Helt enkelt, bra liberal politik för förskolan!
Mer om nollvisiondebatten
Idag citerar Kyrkans tidning ur mitt blogginlägg om uppförandediskussionen på Kyrkomötet där jag beskriver hur en kyrkoherde i Stockholm gnuggar händerna och berättar för mig att det här ska bli roligt. Kyrkoherden ifråga ifrågasätter min upplevelse och menar att det var fysiskt omöjligt att gnugga sina händer, eftersom han bar på papper. Det som var roligt med det hela var att han var en av dem som berett ärendet i kyrkolivsutskottet och att det därför skulle bli roligt att höra debatten.
Kyrkoherden tillskriver mig på Facebook att han inte tycker om osanningar på bloggar, och att han inte gnuggade händerna av förtjusning eller något annat. Han tycker att jag ska dementera på bloggen och se till att detta kommer i Kyrkans tidning. I fortsättningen ska jag säga sanningen.
Det är väl underbart med kommunikation. Jag tar helt och hållet på mig min egen tolkning av den snabba ordväxlingen. Min upplevelse av kyrkoherdens förhållningssätt till situationen var en helt annan än den som kyrkoherden själv upplevde. Att gnugga händerna är en bild för att vara nöjd över något. Och kyrkoherden såg faktiskt väldigt glad och förväntansfull ut, eller förlåt, jag tyckte att kyrkoherden såg glad och förväntansfull ut.
Slutsatsen här måste bli att det inte finns någon objektiv sanning. Däremot är det så att en blogg skrivs utifrån subjektiva föreställningar och har inte samma krav på objektivitet som kanske en dagstidning. Till skillnad från dagstidningar låter vi bloggar inte de vi skriver komma till tals. På gott och ont. Jag skriver vad jag upplever. Andra får skriva sina sanningar.
Jag hoppas iallafall nu att ingen tror att kyrkoherden hade några som helst positiva förväntningar på debatten, förutom den rena intresseaspekten utifrån att han varit med om att bereda ärendet i kyrkolivsutskottet.
Vi kanske kan komma överens om att det här var en riktigt, riktigt tråkig motion och en oerhört tråkig debatt.
Kyrkoherden tillskriver mig på Facebook att han inte tycker om osanningar på bloggar, och att han inte gnuggade händerna av förtjusning eller något annat. Han tycker att jag ska dementera på bloggen och se till att detta kommer i Kyrkans tidning. I fortsättningen ska jag säga sanningen.
Det är väl underbart med kommunikation. Jag tar helt och hållet på mig min egen tolkning av den snabba ordväxlingen. Min upplevelse av kyrkoherdens förhållningssätt till situationen var en helt annan än den som kyrkoherden själv upplevde. Att gnugga händerna är en bild för att vara nöjd över något. Och kyrkoherden såg faktiskt väldigt glad och förväntansfull ut, eller förlåt, jag tyckte att kyrkoherden såg glad och förväntansfull ut.
Slutsatsen här måste bli att det inte finns någon objektiv sanning. Däremot är det så att en blogg skrivs utifrån subjektiva föreställningar och har inte samma krav på objektivitet som kanske en dagstidning. Till skillnad från dagstidningar låter vi bloggar inte de vi skriver komma till tals. På gott och ont. Jag skriver vad jag upplever. Andra får skriva sina sanningar.
Jag hoppas iallafall nu att ingen tror att kyrkoherden hade några som helst positiva förväntningar på debatten, förutom den rena intresseaspekten utifrån att han varit med om att bereda ärendet i kyrkolivsutskottet.
Vi kanske kan komma överens om att det här var en riktigt, riktigt tråkig motion och en oerhört tråkig debatt.
Nya och gamla namn i skövdepolitiken
Igår hade Folkpartiet Skövde nomineringsmöte där vi bestämde vilka som ska representera Folkpartiet i Skövdes kommunala nämnder och bolag under kommande mandatperiod.Själv är jag glad och djupt tacksam mot skövdeborna som visat mig förtroende och gett mig en plats på personval (mer än 5% i valkretsen) i fullmäktige. Dessutom får jag nu sitta som ordinarie ledamot i skolnämnden. Roligt, spännande och jag hoppas kunna uträtta en hel del för att få Skövdes skolor att bli ännu bättre och utvecklas i liberal anda. Genom mina nätverk hoppas jag också att kunna vara tillgänglig för allmänheten och vara en medborgarröst in i kommunen. Cecilia Wendt blir ersättare i Skolnämnden och vi kommer att ha ett tätt samarbetet.
Vår primus motor är förstås Mikael Wendt, ledamot i KSAU och halvtidsarvoderad. Han blir också gruppledare i fullmäktige och en hel del annat. Ulla-Britt Hagström tar plats i presidiet brevid Conny Brännberg och tar också ordförandeskapet i Utbildningsnämnden samt ersättarplatsen i Kommunstyrelsen.
Övrigt i urval: Petter Fahlström, vår LUF-bas, blir ersättare i Utbildningsnämnden. Kaj-Eve Enroth fortsätter som ordförande i Fritidsnämnden med Sara Wennerholm som ersättare. Socialnämnden intas av Viola Lindén och Inger-Lise Forsberg som ersättare. I Tekniska nämnden fortsätter Andreas Dahlborg som ledamot och Elin Elfverson blir ersättare. Byggnadsnämnden får Björn Spetz som ordinarie och Lars Elfverson som ersättare.
I omvårdnadsnämnden sitter Ulf Andersson med Carmen Tillo som ersättare. Peter Andersson är ersättare i Kulturnämnden. Första vice ordförande i revisionen Stig Larsson.
Fullmäktigegruppen består av Mikael, Ulla-Britt, Christer Winbäck, Elin Elfverson, Petter Fahlström och jag. Kaj-Eve Enroth, Sara Wennerholm och Andreas Dahlborg är ersättare.
Folkpartiet Skövde
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)