Bra ord

En webbplats som är rolig för oss ordälskare att ha koll på är spraktidningen.se.

Ett av månadens nya ord:

Telefona (verb). Vid mörker använda sig av mobiltelefonens ljus, display eller ficklampa, för att hitta rätt. Ex. "Att telefona sig in till sängen." Lysa sig vägen fram till sängen, då partnern lagt sig och släckt ljuset.

Själv funderar jag på att tillverka en napp med reflexer på, så att jag kan telefona den mitt i natten när sötungen kräver rekvirerad napp helst för en kvart sedan. Faktiskt, det skulle vara bra om det fanns GPS på den också, eller att man åtminstone skulle kunna ringa till den.

Earth Hour. Predikan på femte söndagen i fastan

Det andas rädsla i dagens evangelium, Johannes 11:46-57. Jesus har blivit tvungen att dra sig undan tillsammans med sina lärjungar till en stad nära öknen. Det är några som vill honom illa, man är rädd för att hans existens, hans tuffa uttalanden och inte minst hans sätt att bete sig mot andra människor ska leda till politisk turbulens.

Javisst, det var rörigt i mellanöstern på den tiden, lika rörigt som det är nu. Yttrandefriheten är hotad, religion och politik blandas och det är högst osäkert om man kan vara på allmän plats utan att den personliga säkerheten är hotad.

Försoning och offer. Aron slaktar syndofferbocken i templet och renar med tjurens blod helgedomen från orenhet och brott. Jesus offrar sig själv och renar oss andra. Det är svårt att begripa hela vidden av det, så blodigt och förtvivlat och ändå så fullt av kärlek.

Jag minns när jag var barn och såg Jesusfilmen som gick varje påsk. Jag minns att jag tog oerhört illa vid mig av scenerna när Jesus blev förhörd och misshandlad. På något sätt förstod jag att det liksom låg i sakens natur att Jesus kom till jorden för att dö, men så mycket onödigt våld, så mycket ondska och hat? Räckte det inte ändå med att han blev avrättad, var dom tvungen att sätta törnen i huvudet på honom?

Försoning behövs verkligen. Skulden finns ju där, skammen finns ju där. När något går snett, då behöver man ha någon att skylla på. Så är vi människor funtade. I dagens finanskris är vi många som bidragit, men kan man hitta någon som särskilt kan klandras, är det bra. Finns det bara någon stackare som man kan få att avgå, så kanske det kan kännas lite bättre för oss andra? Det kanske inte gör någon skillnad, men det känns bättre.

Men å andra sidan försöker mänskligheten förtvivlat göra något bra, enande och solidariskt och gemensamt. I går var det många över hela världen som visade sin solidaritet med världen genom att släcka ner onödig belysning i en timmas tid. Det kanske inte gör någon skillnad, men det känns bättre.

Jesus var ju en ledare, om än för en liten men växande skara förmodligen rätt knepiga vänner, och ja, man krävde hans avgång. Men krävde verkligen hans avgång. Den här mannen gör många tecken, sa rådet i Jerusalem. Om vi låter honom fortsätta börjar alla tro på honom. Man var rädd för det inflytande som Jesus kunde tänkas ha, jämfört med honom försvann de själva in i tapeten, och man kan alltid skylla på husfriden när man inte orkar ta itu med en förändring, eller när man inte orkar tänka själv. Men det här var frågan om något större, en gudomlig plan.

På tal om nedsläckning, så gjorde ju Gud själv en sån när Jesus till slut dog, från sjätte till nionde timmen. Det kan man verkligen kalla Earth Hour. Under den sker något med världen, det sker något med människorna, det sker något med Gud.

Jesus för världen givit sitt liv. Öppnade ögon Herre mig giv. Mig att förlossa offrar han sig då han på korset dör ock för mig.

Varför, varför behövs det här? Kan inte bara Gud förlåta människorna ändå? Måste Jesus verkligen dö? Måste Gud låta sin son dö? Måste Gud vara så hämndlystet våldsam?

Lyssnare och läsare, ni märker hur lätt det är att försätta Gud på de anklagades bänk. Men det är inte Gud som är ond. Vi vet hur Gud ville ha det. Paradiset, vänskapen, kärleken. Människorna lever i fred med varandra, dom andra djuren och med skapelsen. Det hade inte behövts några klimaträddningsplaner om vi människor inte hade stökat till det. Det hade inte behövts några föreningar för mänskliga rättigheter om vi människor inte hade stökat till det. Det hade förmodligen inte varit några som känner sig manade att sätta glasbitar i kycklingfiléer i mataffären, om vi människor inte hade stökat till det.

Med andra ord: Människans bortvändhet från Gud, från det goda, från meningen och tryggheten och kärleken. Balansen måste återupprättas. När vi ser oss runt omkring, när Gud ser oss, så krävs det mer än ett överslätande ”okej, det var inte så farligt, då”, eller några minuters meditation över onödigt resursförbrukande eller en signatur till stöd för en fängslad journalist i Eritrea.

Nej, det vi har gjort och gör mot varandra är så hemskt, så fasansfullt att det måste bemötas ordentligt, vårt schackrande med liv och död kan inte bemötas på annat sätt än genom liv och död.

Nu är Gud en god och kärleksfull Gud. Gud lämnar det inte till oss. Gud skulle kunna tröttna på sin skapelse och sina människor och förgöra alltihop. Men Gud väljer en annan väg; när han öppnar sina ögon på jorden är det när han ligger i sin mammas varma famn, och han möter varma blickar och varma leenden från Maria och från Josef. Från herdarna och från de österlänska stjärntydarna. Han är mitt bland djuren.

Undrar om Jesus hade med sig sitt guld, sin rökelse och myrra när han nu gömde sig i staden Efraim tillsammans med sina vänner.

Gud möter inte bara godheten utan också ondskan tillsammans med oss. Vi möter avundsjukan, misstänksamheten, våldet, falskspelet och till slut döden. Men i de tragiska berättelserna om Jesu sista dagar på jorden möter vi också godheten, vänskapen och kärleken. Det som får Jesus att härda ut, får också oss att härda ut.

Vännerna som finns med. Ibland somnar dom visserligen när dom inte orkar med hans ångest, men dom är någonstans i kulisserna. Vännen Maria som smörjer hans dammiga, smutsiga fötter med sin bästa hudcreme. Vännen som ser till att han får någonstans att fira sin sista påskmåltid. Vännen Veronika som torkar tårar och svett från hans ansikte när han bär sitt kors. Vännen Simon som tar korset och hjälper honom att bära det.

Och Gud ger kraft genom sina ord, genom sin ängel som följt Jesus och hans familj ända från början. Vi kan se våra liv i Jesu liv. Vi kan se Jesu liv i våra liv.

Öppnade ögon, Herre mig giv. Öppna ögonen och se att det är inte slut i och med panikångestanfallet i Getsemane örtagård. Det är inte slut i och med korsfästelsen, och det är absolut inte slut i och med begravningen. Även när det känns som mörkast, så är det Gud som ansvarar för huvudströmbrytaren. Gud är källan till allt ljus, all kärlek, allt liv och för honom är mörkret inte mörkt. Det spelar ingen roll om någon annan ger oss tillfälliga bakslag, för till slut blir allting bra. Inte genom ett gudomligt överseende, utan genom ett gudomligt offer.

Allt detta är för min skull, för din skull. Vi behöver inte begripa det. Vi behöver bara leva det. Vi behöver bara leva och andas in Guds kärlek och närhet. Vi behöver inte andas rädsla. Döden är besegrad. Ondskan har inte sista ordet. En gång blir allting bra. Inte för att jag fixar det, utan för att Jesus har fixat det. Han följer oss i döden, och vi följer honom i livet och i uppståndelsen. Han bär skammen, förnedringen, våldet, offret, allt som gör ont. Förlåt dom, säger Jesus strax innan han dör. Dom förstår inte vad dom gör.

Till oss säger han:

Frid lämnar jag kvar åt er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.

Amen.

Till stöd för Dawit Isaak

"Dawit Isaak har i dag varit fängslad i 2 742 dagar. Utan åtal och utan dom.

Dawit Isaak är en journalist och svensk medborgare som sitter fängslad i Eritrea. Hans brott? Dawit Isaak skrev och publicerade artiklar om behovet av demokrati och frihet i Eritrea i tidningen Setit.

Den 23 september 2001 greps han och fängslades i samband med att den eritreanska regeringen lät stänga landets oberoende tidningar.

Regimen i Eritrea har aldrig formulerat en brottsmisstanke mot Isaak, än mindre ett åtal, en rättegång eller en dom. Under total tystnad har han i snart åtta år hållits inlåst i landets huvudstad Asmara.

Den senaste tiden har det kommit nya alarmerande uppgifter om tillståndet för Dawit Isaak. Han uppges ha förts bort i en fångtransport till ett militärsjukhus. Där hålls han isolerad och han har endast kontakt med en läkare. Inga anhöriga får träffa honom. Hans hälsotillstånd ska dessutom ha försämrats på grund av diabetes.

Tystnad har också präglat de svenska myndigheternas inställning till fallet. Det officiella Sverige hänvisar till metoden tyst diplomati. Den metoden har gett föga resultat under de gångna åren. Det är därför dags för den svenska regeringen att verka mer aktivt för Dawit Isaaks frigivande.

Dawit Isaaks barn växer upp i Göteborg utan sin far. De båda äldsta barnen har hunnit avsluta både lågstadiet och mellanstadiet utan sin pappa. Hans yngsta dotter har hunnit bli tio år och hon har levt nästan hela sitt liv med bara vaga minnen av sin far.

Denna oanständiga grymhet mot Isaaks familj måste få ett stopp. Liksom den dagliga kränkning av yttrande- och pressfriheten som övergreppet mot Dawit Isaak innebär.

I dag sitter 143 journalister fängslade runtom i världen. Dawit Isaak är en av dem och den ende svenska medborgare som just nu sitter fängslad utan rättegång för att ha utövat det fria ordet. Han är också den ende svenska medborgare som adopterats som samvetsfånge av Amnesty International. Det handlar inte enbart om journalister utan om alla människors rätt att fritt uttrycka sin mening.

Idag startar vi, chefredaktörerna för Sveriges största mediehus, en gemensam kampanj för att sätta fokus på fallet Dawit Isaak. Vi kommer att rapportera om Isaak och vad det svenska utrikesdepartementet gör för att få honom fri. I detta arbete lägger vi vår dagliga konkurrens åt sidan.

Vårt krav är mycket enkelt: Frige Dawit Isaak.

Vårt upprop blir dock kraftlöst utan dig. Vi behöver ditt namn i kampen för Isaak. Varje nytt namn i insamlingen är ett litet steg närmre frihet för Dawit Isaak. Visa ditt engagemang. Gå in på någon av våra sajter och skriv på.

Den 4 maj kommer vi att lämna över alla namn till Eritreas ambassad.


Thorbjörn Larsson, Lena K Samuelsson, Thomas Mattsson, Jan Helin, Kalle Jungkvist"

Till DN

Andra bloggar om , ,.

Kom igen nu.


Klicka på bilden, sök på "Karin Långström Vinges insamling". Ge ditt bidrag genom ett snabbt sms. Tack för hjälpen!

Dagens citat

"Det här med celibatkravet för katolska präster ger...hm...ett något märkligt urval av prästkandidater."

Gert Gelotte, ledarskribent och katolik, konstaterar vissa fakta i gårdagens Debatt i SVT där också bland andra Cecilia Wikström (FP) medverkade och debatterade katolska skandaler och förutsättningarna för dessa.

Andra bloggar om , ,.

Vem kommer till himlen?

Skrev precis ett svar på frågespalten på svenskakyrkan.se om huruvida man kommer till helvetet om man är sambo.

Maria bloggar bra om detta svåra ämne. Jonas Gardell menar att Gud är där människorna är, oavsett om de tror på Gud eller inte. Men samtidigt är det svårt, tänker Maria och även jag, att tänka bort någon form av dubbel utgång. För man måste ju kunna välja Gud, och också välja bort Gud, annars vore det inte ett val.

Att människor som utfört onda handlingar (och med det räknas inte att leva som sambo, frågan är HUR man lever som sambo) ändå har "chans" att komma till himlen, eller Gud, eller hur vi nu tänker oss, är provocerande för många. Men jag tänker att Gud förlåter, och det är inte det svåra. Det svåraste är säkert att förlåta sig själv.

Hitler, Fritzel, all världens våldtäktsmän och misshandlare har säkert ett rent helvete när de på riktigt kommer underfund med vad de egentligen har gjort. Kanske är det straff nog. I vilket fall - det kan vi lugnt lämna åt Gud.

Andra bloggar om , ,.

Humorstafetten

Jag har blivit utmanad av Charlotte Therese att vara med i humorstafetten. Eftersom jag är extremt tråkkyrklig kommer jag inte på något roligt alls att skriva. Men jag kan ju skicka er vidare till några skojigheter.

Det första bidraget kommer från Charlotte Therese eget kyrkosamfund katolska kyrkan. Den här tittar jag på så ofta jag har tråkigt.

Gå sen vidare till den här kollegan, och här kommer han igen. Helt galet om du frågar mig.

Där får det räcka med högkyrklig humor. Nu till lågkyrkligheten, som brukar kännetecknas av sk bönegrupper. För ett tag sen fick jag en rolig bok från Erik på Kjellbergs förlag - Hermans hemgrupp. Alla som någon gång varit med i en hemgrupp kommer antagligen att känna igen sig. Dom ber inte bara, hela tiden.



Boken rekommenderas varmt! Och ni som vill fortsätta humorstafetten uppmanas att verkligen göra det.

Andra bloggar om , .

Gunvald och homofoberna

Jaha, ikväll visades alltså Beckfilmen som vi diskuterade redan 2007 när den spelades in. Ur Dagen:


"I filmen förklarar en polisexpert läget för Martin Beck. Experten säger att det håller på att växa fram en ultrakonservativ kristen höger med förebild från USA.

- Nu har en rad olika samfund slutit sig samman, över olika trosgränser, allmänt accepterade samfund, och så finns en mer våldsrinriktad svans som inspireras av deras domedagspredikningar.

När Beck undrar vilka samfund det rör sig om svarar experten att det dels är de mer etablerade, som Livets ord och Svenska evangeliska alliansen, och sedan en hel radda mer eller mindre sekteristiska rörelser som ser sig som Guds terrorister. Målet för dessa, är enligt experten:

- De är mot aborter, de hatar HBT-människor, de hatar invandrare, de är för kristna friskolor. Det är en rätt grumlig sörja."

Innan jag alltså sett filmen var min preliminära utgångspunkt att själva fenomenet är intressant. Folk reagerar på teologi och språkbruk hos somliga kristna och nu tar anti-antigayretoriken sig uttryck i film, bildkonst och litteratur.

Det blev ingen direkt myskväll med Beck, eftersom temat är så nära för oss som arbetar i kyrkan, även om det är frikyrkan som avses i filmen. Jag blir helt bedrövad. Antigayretoriken finns även hos oss, om än i mildare grad. Och orden som pastorn i filmen använde sig av i sin predikan skulle lika gärna kunna användas av vilken högerextrem som helst.

Som en förberedelse inför filmen repeterade jag Bengt Kristensson Ugglas utmärkta artikel i antologin Uppdrag samliv (Verbum) där han talar om tolkningsprocesser och om att skapelsens och inkarnationens centrala ställning innebär att det knappast är förenligt med kristen teologi att krampaktigt hålla fast vid ett tidlöst budskap isolerat från historiens växlingar. Han kommenterar pastor Åke Green så här:

"Man behöver vara uppmärksam redan på de komplikationer som är förenat med att hävda att man har en direkt tillgång till sanningen via bibelordet - samtidigt som man sannolikt inte ens kan läsa texterna på originalspråk."

Gott i alla fall att filmen avslutas med att den mördade begravs i Svenska kyrkan, lugnt och värdigt med en diskret präst och en allvarsam körpsalm under avskedet.

Bibeln är till för att vila sitt huvud emot, både när det är tungt och när det är bra. Den är inte till för att slå andra i huvet med.


Andra bloggar om , ,, , ,.

Vårtwitter

Idag är det Jungfru Marie Bebådelsedag, en vacker dag. Och Gud ser till att bonuspappa Josef får adekvat handledning redan från början. Inget lämnas åt slumpen.


Följ mina mikrobloggar på Twitter! Du kan naturligtvis också se mina tweets till höger på min vanliga blogg.

Nu ska vi prata om äktenskap och vigselrätt!


"Ska det gå att gifta sig i kyrkan?"

Vill du veta mer om de förmodade konsekvenserna av den kommande samlevnadsbalken? Ska kyrkan behålla sin vigselrätt? Är det riktigt att homosexuella ska gifta sig i kyrkan?

Välkommen att ställa dina frågor vid ett extrainsatt Forum Helena i Skövde!

Medverkande:
Per Westberg, Svenska kyrkans församlingsförbund
Carina Etander Rimborg, ledamot i Kyrkomötet och ordförande i kyrkorådet i Björkekärr i Göteborg
Lars Hjertén, fd rektor på Skara stifts folkhögskola i Hjo, mångårig förtroendevald i bl a stiftsstyrelsen i Skara
Birger Rikner, förtroendevald och kyrkvärd i Skövde
Erik Johansson, präst
Karin Långström Vinge, präst och ledamot i Kyrkomötet

Moderator är Tomas Ek, journalist och radioman på Sveriges Radio Skaraborg.

Välkommen till Kyrkans Hus, Kyrkogatan i Skövde, måndagen den 27 april. Mingel från kl 17 - panelsamtalet börjar kl 18.










Andra bloggar om , ,. Pingat på intressant.se.

Biskopshearing i Stockholm

Följ utfrågningen på Stockholms stifts webb. Så många kloka tankar och människor! Man blir alldeles glad.

Gästbloggare: Bengt Bertilsson

Senaste veckorna har uppmärksammats att domprosten Karin Burstrands medverkan i gudstjänst i Skene i Göteborgs stift inte är okontroversiellt.

Bengt Bertilsson är förtroendevald i samma kontrakt och har många års erfarenhet av problematiken kring människor som inte godkänner prästvigda kvinnor. Så här skriver han om situationen idag, och han trycker på att det är viktigt att stanna kvar som medlem i Svenska kyrkan för att gemensamt nå en förändring.

"Att se en kvinnlig präst i Mark är så ovanligt att det blir en sevärdhet.

Trots det gått 50 år sedan kvinnliga präster fick möjligheten att utöva prästyrket, finns ett visst kvinnoprästmotstånd i Marks kyrkor. Att då gå ur som medlem i Sv. Kyrkan hjälper inte om man vill att svenska kyrkan skall förändras. Vill man se en kvinnlig präst predika är det genom att påverka internt, inte externt, man påverkar bäst även om en offentlig debatt behövas ibland.

Många medlemmar i sv kyrkan är inte aktiva medlemmar. Men många anser ändå att dop, konfirmation, bröllop och begravning är heliga fundament som man deltager vid. Om det är av religiösa själ eller en tradition som man ser sin kyrka "mitt i byn" är den plats man använder sig av må vara varje medlems eget ställningstagande. Det går att vara kristen och stå utanför, men vill man utnyttja dess tjänster måste man dock bidra till att man har kyrkan där "mitt i byn". Många besöker kyrkan bara vid några enstaka tillfällen i sitt liv och även ateister är välkomna då kyrkan inte bara är en kyrka utan också en del av samhällsstrukturen i byn.

Kyrkan är beroende av kyrkoavgift. Hur kyrkan sen använder sina intäkter kan du som medlem påverka. Genom att vara aktiv, ställa upp i kyrkovalet eller välja ett mindre aktivt medlemskap rösta på den gruppering som du anser ha ambitionen att förändra som du anser bäst.

Att man tjänar några tusenlappar på ett utträde är sant. Varje medborgare är dock via riksdagsbeslut skyldig betala begravningsavgift. Väljer man utträde måste man också vara införstådd i dess konsekvenser i andra kyrkliga fundament och avsäger sig också inflytande.

Att Göran Landgren sträckte sig så långt han har kunde bemöta dem som vill se en kvinnlig präst predika att det blir i en kvällsgudstjänst mitt i veckan och inte i söndagens högmässa blir nästan som ett mindre under. Detta behöver inte betyda att Landgren är dålig i sitt ämbete. Präster som inte kan samarbeta fullt ut kan vara duktiga predikanter och medmänniskor i det vardagliga arbetet i församlingen. Borde dock dessa präster kanske överväga om deras samvete är samma samvete som Gud i sin kallelse givit dessa kvinnliga präster förmågan att sprida budskapet får inte inskränkas till en vardag och en musikgudstjänst. Kyrkoherden med beslutanderätten i sitt ämbete genom sitt ställningstagande skapat ett tillfälle där en kvinnlig präst blir en sevärdhet."

Mikael Wendt och jag svarar Andreas Holmberg

Den 4 mars framför Andreas Holmberg, Bollnäs, kritik mot oss. Dels för att vi engagerar oss i nomineringsgruppen Folkpartister i Svenska kyrkan i kyrkovalet och dels för att nomineringsgruppen deltar i kyrkovalet över huvud taget.

Vi, Karin och Mikael, kan bara svara för hur det fungerar i vår nomineringsgrupp. I vår grupp finns en mängd intresserade kyrkomedlemmar som står på kristen och liberal grund. Några är medlemmar i Folkpartiet, men det är inget krav. Vi har skrivit, diskuterat och antagit vårt handlingsprogram helt utan inflytande från partistyrelsen. Om liberaler som samtidigt är medlemmar i andra trossamfund väljer att engagera sig formellt, har vi inga problem med det.
För en positiv utveckling behöver vi återkommande reflektera över begreppen demokrati, delaktighet och politik. Det bör klargöras att inflytande, ansvarstagande och intresse för kyrkans organisation, lära, struktur och framtid inte står i opposition mot att vara genuint intresserad av evangeliet.

Snarare tvärtom - vi tror att Gud skapade världen i ett stycke, att man kan vara "fisk" och "blåklint" samtidigt, att alla är inneslutna i Guds kärlek och godhet och att människor som är intresserade av hela Guds värld inte behöver vara hotfulla för kyrkans framtid.

I en demokrati måste det finnas rum för synpunkter på hur demokratin fungerar, så också i den demokratiska Svenska kyrkan. Var och en får stå för det som han eller hon tycker och tänker. I vår kyrka finns drygt sju miljoner medlemmar och hur vi väljer att organisera vårt inflytande bestämmer vi själva.Att något slags system måste finnas, bör vi alla vara överens om. Några tycker att partiorganisationerna är bra strategiska, ideologiska och administrativa funktioner för att utöva medlemsinflytande. Några är inte alls intresserade av att kanalisera sitt samhällsintresse i politiska organisationer och då känns det inte naturligt att göra det heller i kyrkliga sammanhang.

Fisk är ingen släpjolle till det politiska partiet Folkpartiet Liberalerna, som Holmberg beskriver, utan en stolt racerbåt som smidigt styr genom kobbar och skär, blandar sin röst bland vågornas brus och fiskmåsarnas sång, och visar på Gud och en öppen folkkyrka som frimodigt fullgör uppdraget att sprida det glada budskapet om Jesus Kristus.

Karin Långström Vinge och Mikael Wendt
kandidater för Folkpartister i Svenska kyrkan i kyrkovalet 2009


dagen.se

Andra bloggar om , , .

Folkkyrka i fördjupning - inledningstal vid biskopsvisitation i Väne kontrakt

Vi bär så många med oss i bön när vi går fram.”

Vi som kyrka bär många människor med oss. Alla vi möter – men också dom som vi inte möter, i alla fall inte så ofta. Och vi går framåt, inte bara till nattvarden som åsyftas i psalmen, utan kyrkan rör sig ständigt framåt, i takt med omgivningen och tiden. En del tycker att kyrkan rör sig för snabbt, andra tycker att den rör sig för långsamt.

Tack för inbjudan att tala om en folkkyrka i förändring!

Jag är här i egenskap av att jag är ett döpt Guds barn. Jag är mamma till två pojkar, gift med en man och matte till två hundar, jag är prästvigd och arbetar i Skövde, en trevlig del av Guds vingård. Jag har dessutom som fritidsintresse att fundera över vad det är att vara kyrka, så jag har fått förtroendet att vara ledamot i Kyrkomötet och opinionsbildar så mycket jag hinner på min blogg.

Min kyrkliga uppfostran har jag fått i Berghem, en liten by i södra Västergötland, Göteborgs stift. En vit kyrka med blåa kyrkbänkar där det tills helt nyligen var självklart med katekesförklaringar i fastetid och prästen, min pappa, hade vad jag kommer ihåg alltid svart slängkappa. Ett par gånger om året var det nattvard, och det fick man reda på söndagen innan, för då kom prästen ut från sakristian efter postludiet, ställde sig i mittgången och höll nattvardsförhör. Det var inte så farligt, ingen behövde svara på något utan det var en predikan till bara.

I grannförsamlingen fanns fler barnfamiljer, och då fick man vara med på särskilda ”barnsamtal” efter den ordinarie gudstjänsten. Då kallades alla barn fram till första bänken och prästen förklarade dagens predikan så att vi barn skulle förstå. Vi blev tagna på allvar, det var viktigt att också vi skulle förstå. Vi sjöng sånger som ”Ett litet fattigt barn jag är men glad jag är ändå”, och ”Det finns något i himlen för barnen att få, för de barn som i Herranom dö.” Mina föräldrar hade fått sin kyrkliga uppfostran i Uddevalla, där min farfar var präst. Där var det, antagligen, ännu ordentligare.

Men trots ett ganska kärvt budskap, ständiga diskussioner om vad som var andligt lämpligt och inte, daglig kamp mot djävulens försåt och list, fanns ändå tro, hopp och kärlek som gav en grundtrygghet jag bär med mig än idag. Och predikans formaliserade avslutning, ”så må Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara oss alla i Kristus Jesus, amen”, avslutar mina predikningar i Skövde idag. Jag är, trots eller tack vare min bakgrund, liberal feminist och prästvigd kvinna som gärna kommer att viga homosexuella i kyrkan, men det som förenar mig med alla som inte tänker som jag, som också bär och har burit kyrkan och hennes folk, är en önskan och längtan efter Guds frid.

1987 flyttade vi till Skara stift, och jag upplevde en annan slags Svenska kyrkan. Ansgarsläger och församlingsassistenter, ungdomskör med Simon & Garfunkellåtar, och ett öppnare sätt att prata och tänka om tro.

Vad jag vill säga med det här, är att jag tror att det är viktigt att ha klart för sig att förändring är relativt. Vi har inte alla samma utgångspunkt för förändring, så därför kan detta ämne vara vanskligt. Men om vi utgår från något, till exempel att vi verkligen är en öppen folkkyrka, åt vilket håll rör vi oss?

Definition av begreppet folkkyrka
Kyrka är ju något som hör till Herren. ”Folk” kan vara människor av en viss etnicitet, som bor inom ett avskiljt geografiskt område, eller så kan ”folk” handla om något i allmänhet, rätt vanligt, kanske som folkpartist eller folkvagn. Folkhem? Folkpark, folkilsken? Folklivsforskare, det känner jag mig som ibland när jag är på mitt arbete.

Man kan tänka att Svenska kyrkan är en folkkyrka för att vi består av en massa folk. Sju miljoner! Vi finns överallt i hela Sverige, plus i 25 länder världen över.

Men jag känner mig inte riktigt bekväm med den definitionen ändå. Häromdan tänkte jag att det är med folkkyrkobegreppet ungefär som det är med våren. Det kan visserligen vara vår när det är plusgrader en viss tid i sträck, men vår handlar kanske mer om attityd än om statistik, precis som folkkyrkan. Vårkänslor kan man ha även när det egentligen blåser rätt kallt, och folkkyrkokänslor får jag lika ofta när sju-åtta boende orkat ner till andakten på äldreboendet som när kyrkan är fullsatt vid konfirmation eller musikgudstjänst.

Folkkyrkotanken är idag ifrågasatt. Somliga menar att vi bör gå mot en medlemskyrka. Utträdena gör oss fattigare – både på människor och intäkter – så då skulle vi strama åt vårt uppdrag och rikta in oss på dom som är innanför skranket, dvs är medlemmar. Eller än värre, rikta in oss på dom som säger sig tro på Gud.

Nej, vi behöver fördjupa vad det är att vara folkkyrka. Vårt uppdrag är klart och tydligt. ”Som Fadern har sänt mig, sänder jag er”, säger Jesus i Johannesevangeliet. Kyrkan är inte ett studieförbund eller en idéhistorisk förening. Vi är ingen bokklubb och heller ingen hembygdsförening. Vi tror att vi har fått ett budskap som håller att leva och dö på. Vi är en berättelsegemenskap, en bordsgemenskap och en bönegemenskap. Vi berättar om Gud, på en mängd olika sätt.

Folkkyrkotanken är vår bästa missionsstrategi
Bland folk, för folk, med folk och ibland…som folk. Om vi nu pratar Kyrkoordningen, så har församlingen ansvar för den kyrkliga verksamheten för alla i församlingen, dvs i ett geografiskt avgränsat område. Och i spänningsfältet mellan församlingens medlemmar och dom som ännu inte är det, eller har varit, finns missionsfältet som innebär generositet och en inbjudande hållning när det gäller vår grundläggande uppgift: gudstjänst, diakoni, undervisning, mission.

Efter en begravning jag höll kom en äldre kvinna fram till mig och sa: ”Vad bra att vi tror i kyrkan när jag inte orkar det.” Det ligger mycket i hennes ord. Kyrkan bär en bekännelse. Tron finns där, och vi får nåden att stämma in i den. Några av oss tjoar, några av oss viskar. Om några i vår gemenskap inte tror på Gud, så kan vi i alla fall vara säkra på att Gud tror på oss. I vår gemenskap avkräver vi inte någon en färdig bekännelse, utan vi söker sanningen, vi är på väg. Det är provocerande för några, som vill ha tydliga och färdiga riktlinjer för hur hjärtats samtal med Gud går till. Samtidigt ser vi med fasa hur det kan gå för en församling när fåren inte ifrågasätter sina herdar.

Men jag tror man kan vara tydlig på ett bra sätt. Jesus var inte alltid tydligheten själv, även om han är tydligheten själv. Han ger oss inte alla svar, men han ger oss heller inga andra instruktioner än att evangelium ska spridas till alla folk. Och för den som oroar sig för att ickemedlemmar ”snyltar”, så kommer det alltid att finnas folk om kryssar till sig extra ersättning från försäkringskassan, knycker vindruvor på ICA och läser Expressen på fel sida kassan.

Varför kan inte kyrkan vara generös? Se att det faktiskt kan vara så att en begravning av den utträdd person kanske kan leda till att någon inträder efter den gudstjänsten, efter att ha mött vänner?

Och varför stänga ute människor, som i tillstånd av sorg och kanske förtvivlan söker sig till kyrkan? Dom om några behöver nås av kyrkans budskap om tro, hopp och kärlek.

Einar Billing: ”Folkkyrkan hindrar väl ingen att skilja sig från henne, men själv skiljer den ingen ifrån sig.”

I undersökningar om människors argument för att stanna kvar i Svenska kyrkan har det tydligt framgått hur viktigt ett positivt bemötande i samband med kyrkliga handlingar är. Och det gäller hela ”paktetet” – från bokningen på pastorsexpeditionen till bemötandet man får på kyrkogården när man sätter penséer i april.

Och vi kontrollerar väl inte medlemskapet hos våra körsångare, barnen och föräldrarna i Öppna förskolan eller hos dom som deltar i soppluncher och trivselträffar? Alla dom är säkert inte kyrkotillhöriga, men dom har fattat det som Jesus sa en gång: ”Kom med och se!”

Går inte budgeten ihop i slutet av året får man kanske fundera på andra intäkter – varför inte låta lokala företagare annonsera i församlingsbladet? Och om vi lägger ut reklam på bilddagboken.se för att inbjuda till konfirmation, kanske vi kan låta några andra lägga ut banners på våra webbplatser? Mellan Gud och världen finns inga vattentäta skott.

Så tänk vad mycket vi gör för varandra och med Gud i vår kyrka! Bullbak och påskvandringar, konfirmander och sopplunch. Kyrkoråd och snöskottning, predikan och budget. Körsång och kyrkobokföring.

”Det finns ord som inte blir sagda om vi inte säger dom. Och det finns upplevelser som inte blir upplevda om inte kyrkan upplever.”

Jag tänker också på den mission som finns i kyrkklockorna som ringer morgon, kväll och inför gudstjänst. Tänker ibland på Stevie Wonders gamla hit, och jag tänker mig att Gud själv säger i kyrkklockorna: I just called to say I love you…I just called to say how much I care…

Och kyrkklockornas klang följer inte församlings- och pastoratsgränserna. I framtiden måste vi kanske samarbeta mer för att kunna vara effektiva - inte minst när det gäller våra kyrkliga handlingar – dop, konfirmation, vigsel och välsignelse, begravning. Det ligger i tiden.

Som sagt, vi gör mycket gott arbete i våra församlingar. Och vi är helt nödvändiga för att ge en motbild till den vision av människan som alltför ofta sprids i media, som maktgalen, girig och oduglig.

Men: Gud ser oss på ett helt annat sätt. Gud skapade oss nästan till en Gud, med ära och härlighet krönte han oss.

Vad är en församling?
Ja, det finns en särskild utredning på nationell nivå, strukturutredningen, snart få svara på. Ska församlingen vara något som definieras som något som har en huvudgudstjänst varje vecka och kyrkoråd? Eller är församlingen alla som på en viss plats en viss tidpunkt bär erfarenheter av Gud? Är det dom som firar gudstjänst? Eller är det alla människor inom ett visst geografiskt område, som oavsett om dom är tillhöriga eller inte, men som är Guds barn och skapade med ära och härlighet? Som inte alltid eller kanske någonsin orkar upp till elva-gudstjänsten, men som kommer till oss och knackar på dörren emellanåt och vill något litet eller stort för sina barn eller för sig själva? En ostmacka på måndag förmiddag eftersom kylskåpet är tomt igen, en god och kreativ gemenskap på torsdag eftermiddag, och ska man våga tro på det vi sjunger om i kyrkokören? Tänk om det där ”Guds kärlek” gäller också mig?

Jag funderar också på vad folk känner för tillhörighet och samhörighet, med sin lokala församling eller till Svenska kyrkan som helhet?
Vad betyder det att vi lever i ett nätverkssamhälle, där vi vill ha lite samhörighet här och där, men kanske inte lägga ner hela vårt liv i ett enda projekt?

Ska rum för förkunnelse finnas också utanför våra egna byggnader, och hur ska det i så fall se ut? Nätet är en stor utmaning för kyrkan. Telefonsjälavården fungerar systematiskt och bra, men själavården på nätet är i hög utsträckning fortfarande i händerna på enskilda kyrkoanställda – ofta i form av privata eller halvprivata projekt.

Människor finns idag på facebook, på bloggar, på twitter och bilddagboken, och där bör vi också vara. Det är inte bara trevligt, ibland får man möjlighet att finnas för någon medmänniska som frågar efter Gud eller gudlighet. Ibland tänker jag på Petrus ord på förklaringsberget när jag är ute och surfar: ”Herre, det är bra att vi är här.” Jag kan bygga en webbplats åt dig Jesus, en för dig och en för Elia.

Två allvarligt viktiga frågor för kyrkans nu och framtid


En självbild för församlingen är en plats där barn och ungdomar får plats, på riktigt. I kyrkoordningens portalparagraf:
”I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet.”

Låter vi det märkas? Får vi dom resurser vi behöver till konfirmandarbetet? Och vad gör vi för barnen mellan 6 och 12 år? Hur ser vår närvaro i skolorna ut? Är det prioriterad verksamhet? Eller som Jesus sa:
”Ja, har ni aldrig läst orden: Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?”

Till fördjupningen av vår identitet som kyrka hör också fördjupningen av vad vår människosyn innebär. Om begravning av icke-medlemmar är en het potatis, är frågan om vigsel och äktenskapssyn en ännu hetare. Riksdagen väntas nu besluta om en ny samlevnadsbalk och det får konsekvenser för Svenska kyrkan.

En del menar att tiden är inne att frånsäga oss vigselrätten, antingen av principiella skäl, eller så att ingen kyrkligt anställd behöver få sitt samvete kränkt på jobbet när de ska bevittna eller medverka till att två kvinnor eller två män gifter sig med varandra.

Kyrkomötet har klargjort att det är viktigt att kyrkan har en öppen och inkluderande hållning till människor i olika livssituationer och med olika sexuell identitet. Kyrkomötet beslutade 2005 att kyrkan tar avstånd från fördömande, skuldbeläggande och diskriminering pga. sexuell orientering. Vad det sen innebär i praktiken, uppfattas rätt olika. Själv tycker jag att vi ska vara rädda om vår vigselrätt också i framtiden.

Hälften av alla äktenskap som ingås, ingås i Svenska kyrkan. Människor vill uppenbarligen vara i närheten av Gud när såna avgörande löften ska avläggas. Människor vill ha Guds välsignelse. Somliga menar att vi präster är ceremonimästare eller programledare, men jag har sett så många gånger att något händer med brudparet där framme i kyrkan när jag ber Gud välsigna dom, något som för dom själva överträffar både klädval och hur den väntande bröllopstårtan ser ut. Somliga menar att det bara är dom kristna som borde gifta sig i kyrkan. Och är dom riktigt kristna så kommer dom dit ändå efter den borgerliga vigseln och välsignas. Men att säga att bara vissa människor ska få plats, är för mig att säga att din tro inte duger eller är tillräcklig, och det är för mig ett fullständigt främmande sätt att tänka.

För en del är det här att gå alldeles för snabbt fram. Men vi är en reformatorisk kyrka, och det innebär att vi alltid måste vara beredda att tänka, tänka igen och kanske tänka om, och det speglas i våra böner och våra gudstjänster.

En sista bild: Någon har sagt att den öppnaste av alla kyrkor är ruinen. Men jag vill säga att en kyrka utan höga murar ger möjlighet för alla att se vad som finns däri – korset i centrum som påminner oss alla om att Guds kärlek är närvarande mitt i vår verklighet, och den lämnar oss aldrig.

”Vi ber dig, Gud, om nåden att medan än är tid, få gå med ljus och glädje till dem som saknar frid.”

Vänersborg den 17 mars 2009


Andra bloggar om .

Vår i luften!


Fem plusgrader, vintergäcken är uppe. Ändå är det med våren som med folkkyrkobegreppet. En attityd- snarare än statistik.

Privat vårdcentral på gång i Skara - äntligen!

Regionens vårdcentral i Skara har de senaste åren fått utstå massiv kritik för bristande tillgänglighet och dåligt bemötande i vårdkontakterna. Vårdcentralchefen har upprepade gånger förklarat för oss vårdtagare att det handlar om att vi inte begriper oss på vilka frågor vi ska ringa om, att det inte är patienterna som bestämmer om man ska få träffa en läkare eller inte och så vidare. Så hyr man in dyra frilansare på skattebetalarnas ofrivilliga bekostnad.

I höst införs vårdval i Västra Götaland, vilket innebär att man får välja vårdcentral. Jag vill inte välja vårdcentral. Jag vill ha tillgång till alla vårdcentraler. Om jag "listar" mig på vårdcentralen i Skara (vilket är bra om jag är hemma och mot all förmodan får en tid) kan jag visserligen besöka en vårdcentral i Skövde (vilket är bra om jag är på jobbet, och på Billingens vårdcentral behöver man inte boka tid om man har enklare små infektioner), men då får jag betala dubbelt så mycket.

Vilket förbannat öststatstänkande det är inom den svenska offentliga sjukvården! Man blir ju alldeles matt. Ponera att du inte skulle kunna få köpa din mjölk på vilket ICA du ville, utan du behöver "lista" dig hos någon ICA-handlare, och du får betala 50% extra för mjölken på det ICA du inte är listad. Va? Va? Vari består skillnaden?

Idag ser jag åtminstone lite ljus i sammanhanget. I Skaraborgs Läns tidning läser jag att Bräcke Diakoni planerar att öppna privat vårdcentral i Skara.

Bräcke Diakoni är en fristående, idéburen stiftelse utan vinstintresse, rotad i Svenska kyrkans tradition och kyrkans sociala engagemang. Därifrån hämtar vi våra värderingar, vår kompass i vårdsverige.

Bra! Skara är jätteintressant bland annat utifrån läget och kritiken mot befintlig vårdcentral. Bräckes områdeschef Per Starke har vidare en annan vårdsyn än den som vårdcentralchef Anna Carin Berglund gett uttryck för. På tidningens fråga om vårdcentralens dåliga rykte samt stafettläkarsystemet bidragit till Bräcke Diakonis planer att etablera sig i Skara svarar Per Starke så här:

- Ja, det gör det förstås. Det är jättebetydelsefullt. Att ha en kontinuitet med läkare är viktigt. Stafettläkare är bra läkare men att möta olika läkare hela tiden är ju inte bra för patienterna.
På frågan om vad som skulle skilja Bräcke Diakonis vårdcentral från regionens svarar Per Starke:

- Som privat vårdcentral måste vi ha bättre tillgänglighet. Vi överlever inte om vi inte har det och ett bättre bemötande.

Säkert riktigt, men jag tycker att även offentligt finansierad verksamhet ska kunna omfattas av medborgarnas behov av tillgänglighet och gott bemötande.

Vad säger vårdcentralschefen Berglund om Bräckes planer? Ja, hon är inte orolig. Om det visar sig att patientunderlaget minskar, får man minska verksamheten. Sic! Inte förbättra, alltså? Det är positivt med konkurrens, säger hon till Skaratidningen och hoppas på ett framtida samarbete. Innebär det att hon tänker hyra in Bräcke Diakonis läkare på samma sätt som hon nu hyr i frilansare?

Så avslutar hon med att berätta att läkarbristen håller på att förbättras. Det kommer en i mars och en i april. Men dessa är formellt under utbildning, alltså kan jag inte tycka att situationen förbättras. Vem har tid att handleda dessa, som dessutom förmodligen behöver ytterligare språkstudier för att kunna kommunicera med kunderna?

Andra bloggar om , ,.

Protestera mot Vatikanens agerande!

I Brasilien för drygt en vecka sedan genomfördes en abort på en 9-årig flicka som blivit våldtagen av sin styvfar. Läkare bedömde att graviditeten skulle vara en fara för flickans liv och flickans mor godkände aborten. Kort därefter bannlyste Vatikanen modern och abortläkarna. Styvfadern har fått syndernas förlåtelse och riskerar ingen bannlysning.

Så här skriver Jenny Sonesson, medlem i Liberala Kvinnor, före detta förbundssekreterare och initiativtagare till facebookgruppen Rött kort Vatikanen:

"När Vatikanen kritiserar att en våldtagen nioåriga flicka genomfört en abort är botten inte nådd - den är ur! Medsystrar - Gå med i Facebookgruppen, protestera mot Vatikanen och ge den 9-åriga flickan och hennes mor ditt stöd."

"Så långt jag har kunnat"

I Marks kontrakt i Göteborgs stift får man då och då svart på vitt vad det kan innebära att ha kvinnoprästmotståndare på ledande kyrkliga befattningar. För några år sen hamnade jag i det som domprost Karin Burstrand nu upplever, det vill säga att det inte är självklart att leda gudstjänst i alla Svenska kyrkans församlingar, av enda skälet att vi är kvinnor.

Till Borås Tidning säger kyrkoherden i Skene Göran Landgren att han har "sträckt sig så långt han har kunnat" i att bemöta dem som vill "se en kvinnlig präst predika", och att det därför blir i en kvällsgudstjänst mitt i veckan och inte i söndagens högmässa.

Se en kvinnlig präst predika? Ja, det är så ovanligt i dessa bygder att det är en sevärdhet. Annars får man förutsätta att kyrkoherde Landgren har för vana att lyssna på sina kollegor, inte primärt titta på oss.

I Göteborgs tidning uttrycks kyrkoherdens kvinnosyn ännu lustigare:

"Om din lokala Ica-affär skulle förbjuda kvinnor att stå i kassan, vad skulle du tycka om det?
- Detta är ingen jämlikhetsfråga. Som jag ser det finns det olika funktioner i Guds hushåll.

Finns det något som kvinnor kan göra i Guds hushåll som inte du kan?
- Det finns många olika funktioner men ingen som är just för en kvinna. Sen finns det nog många där kvinnor är lämpligare än män. Det handlar om en struktur som är nedlagd i skapelsen.

Kan du förklara det?
- Inte så här över telefon."

I vanliga fall brukar vi iallafall få höra att vi har den särskilda funktionen att föda barn, vårda frisk man i hemmet och underdånigt underordna oss densamme, men nu har vi inte ens det privilegiet. Tacka sjutton för att han inte kan förklara det över telefon.

Jag har inte träffat Landgren personligen. Men jag kan konstatera att det finns kvinnoprästmotståndare som är duktiga präster i övrigt. Dom är trevliga att prata med och predikar ofta bra. Dom är människor som du och jag. Men kyrkoherdar ska dom inte vara, och Frimodig kyrka som vill driva att kvinnoprästmotståndare ska kunna vara chefer, blir på nytt överbevisade om att det är omöjligt.

Till GT säger domprost Burstrand att hon använder sin tid till annat än att vara arg på motståndare till kvinnliga präster. Det är säkert riktigt för henne, men jag kan av respekt mot de kvinnor och män som gått före och kämpat för att såna som jag och domprost Karin ska kunna få vara präster, och av respekt för Gud som vill att jag ska vara präst, inte vara tyst när jag och mina systrar hindras prata om Gud - särskilt i våra egna sammanhang! Det är tack vare modiga personer som Ester Lutteman, Lisa Tegby, Margit Sahlin, Annika Borg och Johanna Almer, biskopar, kyrkfolk/kyrkopolitiker som vi kan dra på oss prästskjortan och göra det vi är kallade till. Den insikten leder åtminstone mig till en viss ödmjukhet och tacksamhet.

Vara arg? Nja, i lagom dos. Men än viktigare är det att i kyrkomötet verka för att bevara de goda reformer som uppnåtts, och alltså inte låta kvinnoprästmotståndarna åter ta steg framåt, hur trevliga och duktiga predikanter och själavårdare de än må vara.

Väntan


Om det finns en objektiv sanning?
Ja, det är klart.
Men det är Gud som har den, är den, ger den.
Förr eller senare kommer vi den på spåret.

Blandat ur gästboken

Det är så skoj när ni skriver i gästboken. Ibland dyker gamla vänner upp. T ex har Anders börjat blogga, fortsätt med det!

"Hej Karin Tack för din blogg. Det var ett tag sedan var inne men du är lika aktiv och rak som vanligt. Härligt att se! Biskop Erik hänvisade till din blogg på senaste fortbildningen så jag tänkte jag skulle titta till dig."

Bra tänkt, A. För ungefär tio år sen, en sen kväll efter en stiftsgruppkväll, säger A till mig att jag ibland är så rakt på att folk blir rädda. Eller något sånt. Ops, det blir inte bättre med åren, får jag säga.

Johan skriver:

"Hej, hur ser en prästs arbetstid? Vad jag erfar är att ni jobbar både under kontors tid och hemma efter kontorstid.
Vilken familje liv har ni då? Hur många helger måste ni jobbe på raken?
Tack"

Nja, det ser olika ut på olika arbetsplatser. I Skövde har vi fasta scheman baserade på vilka arbetsuppgifter vi har. Konfirmander är ju bra att ha efter skoltid, men syföreningen kan man träffa på eftermiddagen. Här jobbar många skift på antingen Volvo (eller ja, jobbade) eller på sjukhuset, så det finns goda möjligheter att träffa folk mitt på dagen och inte bara kvällstid. Mitt på dagen equals dagistid, så man inte behöver trixa för mycket med barnvakt. Skara kommun har nämligen den lilla egenheten att man inte tycker att man behöver tillgodose familjers önskemål om flexibla barnomsorgstider.

Hur många helger på raken man jobbar är också olika beroende på var man jobbar.

Hjalle skriver:

" Hej Karin - ang barnläkaren, tycker att sign Teitur skrev klokt 8/3 men det avfärdade du med att läkare är arroganta/giriga.
Militärer i Sverige skjuter väl sällan ihjäl någon och om poliser gör hoppas jag att det är av misstag. Ambulanspersonal gör storartat jobb men tar aldrig något beslut om att avbryta en livsuppehållande behandling. Det gör läkarna och endast läkarna vilket ju gör deras proffesion rätt unik i Sverige.

Tråkigt att du föraktar dom så mycket - jag själv är gift med en trots att hon sällan är hemma och inte ens tjänar som en sopphämtare i Stockholm."

Nja, den beskrivningen känner jag inte igen mig i. Arrogans och girighet är svagheter som inte kan tillskrivas doktorer generellt. Det finns många trevliga doktorer. Det jag kan bli trött på är att denna yrkesgrupp förväntas särbehandlas. Varför är det värre att polishämta en doktor på jobbet, än att polishämta en korvgubbe på jobbet? Det är väl inte så konstigt att polisen gärna gör såna här ingripanden på kontorstid, och då är de flesta på jobbet. Är det förresten bättre att polishämta doktorerna hemma? Ska polisen inte ta mer hänsyn till upprörda barn och respektive, än till upprörda patienter? Är det förresten alltid som doktorerna själva, som ibland beställer polishämtning av patienter, föreslår att detta ska ske diskret? Va, va, va? Likhet inför lagen, tack. Men Gud gör föredömligt ingen skillnad på människor.

Dessutom, när jag ändå är igång, tycker jag att Göran Hägglund verkligen ska ta tag i Barbro Westerholms goda råd och inte bara strunta i dom. Är det kanske så att KD är helt trötta efter äktenskapsdebaclet? Orkar man inte med ytterligare en värdefråga? Eller är man rädd att opinionssiffrorna ska dala ytterligare, eftersom det visat sig att rätt många i Sverige faktiskt vill ha mer inflytande över sitt eget liv än vad sjukvårdspersonalen ska ha?

Nu behövs det riktlinjer i kongruens med svensk lagstiftning (om det nu inte är så, vilket ska utredas), för en utveckling där doktorerna sitter handfallna och inte vågar någonting utan fikar bort halva arbetstiden, vill vi inte ha.

Andra bloggar om , , .

You´re not alone

För mig handlar "You´re not alone" så mycket om kampen vid Jabboks vadställe i Genesis 32 (Första Moseboken);

"Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. "Släpp mig", sa mannen, "dagen gryr!" Men Jakob svarade: "Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig."

Du kanske är ensam, men du är inte själv. Någon är med dig, även om du inte kan identifiera den Outgrundlige. Det kan vara så att det är Gud själv som sitter vid din sida. Ända tills dagen gryr och du blir välsignad.

Och den passar väldigt bra på internationella kvinnodagen.

Orättfärdig immunitet i sjukvården?

Nej, jag är inte särskilt insatt i intensivvård av nyfödda och jag begriper mig inte på mediciner och doseringar. Jag tror helt säkert att läkaren följde normala rutiner, som det står i DN:


"Den dråpmisstänkta chefsöverläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus följde normala och väl utprövade rutiner i vård av en patient som var på väg att dö."

Jag har inget att invända mot att människor får hjälp att dö värdigt och utan att ha ont eller ångest, och jag förstår resonemanget att det är svårt att avgöra vilken dos medicin som tar bort det onda, men som ändå inte orsakar att människan avlider.

Även de som är motståndare till dödshjälp förespråkar så kallad palliativ sedering, vilket innebär att människan sövs ner till dess att hon eller han avlider. Men denna behandling kan alltså i sig leda till att människan avlider.

Jag vill däremot vill jag gärna ställa några relevanta frågor i sammanhanget ur ett samhälls - och människosynsperspektiv. Jag undrar varför det är så farligt att polisen hämtar brottsmisstänkta doktorer på deras arbetsplatser? Är inte doktorer medborgare som alla andra, som hämtas av polisen om de misstänks för brott? Varför ska polisen vara särskilt diskreta för att det handlar om doktorer?

Och varför kritiseras att misstänkta brott som begås inom vården utreds av åklagare? Varför ska socialstyrelsen ha ensamrätt på att utreda eventuella brott? Var finns rättsäkerheten för patienter i ett sådant resonemang? Även doktorer kan begå brott. Det bör inte finnas någon straffrättslig immunitet för någon i vårt land, varken för kungligheter eller för sjukvårdspersonal. Likhet inför lagen borde vara en självklarhet och man kan inte undanhålla vissa yrkesgrupper som handhar farligheter från straffansvar. Den misstänkta doktorn är ju faktiskt misstänkt för dråp, inte för olycksfall i arbetet.

Läkarförbundets ordförande säger till DN:

"Jag tycker att det är viktigt att man sköter de flesta ärenden där, därför att det är speciella omständigheter i vården. När något går fel är det svårt att veta vad som är uppsåtligt och vad som är oavsiktligt. En behandling kan gå på ett annat sätt än man tänkt sig. Därför är det viktigt att man kan hälso- och sjukvård, säger Eva Nilsson Bågenholm."

Det är ungefär lika dumt som att präster som begår brott i tjänsten inte skulle utredas av åklagare utan av domkapitlet, eftersom det är viktigt att man kan teologiska och pastorala frågor. Tillsynsmyndigheter är nödvändiga, men det är den allmänna rättssäkerheten också.

Varför är det så att sjukvårdspersonalen nu är rädda för att de ska bli polishämtade när de jobbar? Finns det anledning till det? Nja, om det är så att normala rutiner följts, så kanske det är fel på de normala rutinerna som anbefallts av socialstyrelsen. Och då är det bra att det inte är socialstyrelsen som utreder, utan en oberoende instans. Och om det visar sig att socialstyrelsen inte följer svensk lagstiftning, så är det verkligen på tiden att riktlinjerna revideras.

Tidigare bloggat om dödshjälp och om sjukvård.

Till sist: Jag tycker att Hugo Lagercrantz är något intressant på spåret när han på DN Debatt ansluter sig till diskussionen om att skilja mellan biologiskt liv och mänskligt liv.

"Ett problem är definitionen av mänskligt liv. Det var enklare förr när det definierades som upphörd hjärtverksamhet. Även hjärndödsbegreppet är relativt väl definierat. Men vi har numera många patienter som inte är hjärndöda men ändå så svårt hjärnskadade att om de överlever kommer de att vara mer eller mindre mentalt frånvarande och kanske också lida svårt av multi­handikapp. Det gäller särskilt spädbarn, hos vilka hjärndödsbegreppet ofta inte är tillämpligt.


En möjlighet är att i stället för att tala om biologiskt liv försöka definiera vad som är mänskligt liv eller när människan har ett medvetande – en själ. Det mänskliga medvetandet förutsätter inte bara att man är varse om sin kropp, sitt jag och omgivningen, utan också att man ”kan tänka på det som har varit eller det som kommer att bli”, som filosofen Henri Bergson uttryckte det.

Ett barn som saknar eller har en fullständigt skadad hjärnbark kommer aldrig att kunna tillägna sig dessa funktioner, även om de kan uttrycka emotioner, som är lokaliserade djupare ner i hjärnan. De kommer inte heller att kunna kommunicera adekvat med vare sig tal eller teckenspråk, de kommer att sakna episodiska minnen och förmåga att tänka framåt."

Så skriver doktor Lagercrantz, som också levererar sin personliga värdering av vad som är värdigt liv:

"Om man bedömer att barnet med största sannolikhet kommer att drabbas på detta sätt, så anser jag att det är rimligt att avsluta livsuppehållande behandling innan det blir för sent."


Vad som innebär att avsluta livsuppehållande behandling innan det är för sent, begriper jag inte, men diskussionen om vad som är ett värdigt liv måste med nödvändighet fortsätta. Och vi får förmoda att alla inblandade professioner kan ha förmåga att uttrycka emotioner, kommunicera adekvat med tal och teckenspråk, att vi kommer att inneha episodiska minnen och förmåga att tänka framåt.

Men jag kan inte hjälpa att jag ibland är pessimistisk.

Läs också Per Westberg om krishanteringen.

Uppdatering: Statens medicinsk-etiska råds promemoria om överväganden i livets slutskede, som överlämnades till regeringen förra året.

Andra bloggar om , ,.

Prov på provokation

Häromdagen blev jag tipsad om på fastebloggen på dagen.se och jag gick naturligtvis dit för att uppdatera mig.

(Min egen syn på fastan är att man är helt fel ute om man ska fokusera på sig själv och vad man själv håller på med under fastan. Det är inte de kristnas introspektion som världen lider mest brist på, tänker jag. Under fastan ska man i sitt inre liv fokusera på Jesus, som vi alltid annars gör, men specifikt på det som hände under påskhelgen för tvåhundra år sen och vad det betyder för oss idag. Vad jag äter och vad jag har för mig på fritiden är av underordnad betydelse.)

Det är Bitte Assarmo som bloggar och hennes texter har jag bloggat om tidigare. Så bloggar hon om att hon ska tillbringa mindre tid vid datorn under fastan,

" Själv sitter jag vid datorn halva dagarna. I jobbet, ska tilläggas, men det hindrar inte att det blir i mesta laget. Så nu ska jag försöka följa min vän Steves exempel och försöka dra ner på mitt datoriserade liv, i alla fall under fastan; slå av datorn någon timme tidigare på kvällen, och tillbringa en timme i bön och kontemplation. Visst låter det härligt! Jag ska låta er veta om jag lyckas i min föresats"

och jag undrar stillsamt om det inte är kontraproduktivt att starta en fasteblogg om man ska dra ner på sitt datoriserade liv. Och jag utgår från att hon vill påverka oss andra (är det inte därför man bloggar?) och därigenom läser jag in i hennes inlägg att eftersom det är andligt bra för henne att använda datorn mindre, måste det ju naturligtvis vara bra för oss andra också att använda datorn mindre, och därigenom är hennes inlägg - om än indirekt! - en rekommendation. Åtminstone läser jag det så.

"Spännande att rekommendera andra att använda datorn mindre, och själv
starta en fasteblogg"
, skriver jag.

Jag undrar hur det går ihop att blogga mer och använda datorn mindre, samtidigt. För även om jag missuppfattat Assarmo och att hon inte rekommenderar oss andra att använda datorn mindre (och har jag missuppfattat får jag revidera min uppfattning) så har hon i alla fall rekommenderat sig själv att använda datorn mindre. Och då undrar jag hur det kan bli möjligt om man skriver blogg specifikt under fastan.

Min kommentar får ett alldeles eget inlägg, där Assarmo nu behandlar min text precis som jag läst hennes, det vill säga, hon uttrycker de avsikter som eventuellt ligger bakom orden. Hon menar att jag är ironisk och sarkastisk. Jag skriver inte explicit att jag är ironisk eller sarkastisk, däremot använder jag begreppet "spännande", och om man på något vis skulle identifiera en viss känsla bakom min kommentar, så skulle den bäst beskrivas som passiv aggression. Elementär gymnasiepsykologi kan tyckas, men en ganska vanlig kommunikationsbugg i bloggosfären.

Assarmo avslutar:


"Men prästens kommentar fick mig att tänka efter, särskilt när en annan bloggläsare kommenterade hennes ord och påpekade att det är bekymmersamt för vissa att man bloggar om sin traditionella kristna tro - särskilt om bloggaren
är katolik.

Kan det vara så? Kan en katolsk fasteblogg upplevas som provocerande? Kan den rentav uppfattas som provocerande av vissa präster?"

Nej, jag blir inte särskilt provocerad av kristna bloggar och bloggare, oavsett när på kyrkoåret de dyker upp. Jag är trygg i min egen tro, och tar gärna del av andras erfarenheter och tankar. Jag tycker det är spännande med tvetydigheter och motstridiga känslor. Det är inget att skämmas för utan är helt mänskligt. Och jag ger gärna respons på det jag läser, både positiv och negativ. I ett öppet kommentarsfält utgår jag från att det är välkommet. Att vara medmänniskor är att vi tänker tillsammans, fördomsfritt och uppriktigt. Jag håller inte med om att det är respektlöst. Bloggare med långa tår rekommenderas moderera sina kommentarer.

Allt detta kommenteras av Charlotte, som så klokt formulerar:

"Det är inte det du avstår från men hela tiden går och tänker på som gör skillnad - vad har du väl vunnit därigenom? Det gör dig bara fixerad vid dig själv och din egen förmåga/oförmåga.

Men det som berövas dig mot din vilja, och som du accepterar - det får dig att växa, urholkas inuti - så Gud kan fylla tomrummet, och det gör så att dina medmänniskor får stort utrymme i ditt hjärta."

Uppdatering lördag: Missa inte Charlottes gäst-faste-humor-blogg.

Karins måbättre-reflektioner. Del 5.

Idag blir det en frukostbloggning. Det sägs att de flesta överviktiga människorna struntar i att äta frukost. Det kan naturligtvis handla om att man inte hinner, att man prioriterar annat, eller faktiskt att man vaknar upp till ännu en ny dag med fantastiska intentioner. Planen med minskat kaloriintag brukar hålla tilll halvtiofikat, då man istället försöker panikbota blodsockerfallet och den begynnande huvudvärken med i bästa fall en onyttig macka, som gärna blir tre.

Frukost behöver inte ta lång tid. Då och då kan du givetvis fuska med en shake. Men man kan äta frukost samtidigt som man gör annat. Mindfulness, hahaha, göra en sak i taget är inte något för oss som har mer än en sak i taget att tänka på. Glöm det, var effektiv och nyttig och förstå att vardagslivet faktiskt går mycket bättre om man planerar.

Dåligt att äta till frukost är vitt bröd, juice, sockrade flingor. Snabba kolhydrater omvandlas till socker, socker innehåller socker och får ditt system ur balans. Du blir visserligen pigg snabbt, men det finns annat man kan bli pigg av. Tänk inte "aldrig" när du med sorg slänger ut dina cornflakes, utan tänk "annat".

Bra att äta är till exempel ägg. Ett smart system är att alltid ha några färdiga kokta proteinspäckade ägg i kylskåpet. Bra till frukost, bra om du behöver panikäta. Det är bättre att skala ett ägg än att skala en kexchoklad. GI-experterna säger att man bör äta 150 gram protein till varje mål.

Bra att äta är också gröt. Om du tycker att havregrynsgröt är slemmigt, så har du helt rätt. Men det finns knep att ta till om du vill göra en riktigt god, fiberrik, proteinrik gröt som du håller dig mätt länge på. Jag vill verkligen rekommendera min Quinoa-dinkel-bovete-havregröt med frön.

Quinoa är ett frö från en ört som odlas i Sydamerika. Det smakar ungefär som ris, finns i olika färger och har ett högt proteininnehåll och lågt GI. Dinkelflingor är nyttiga, mycket protein, bra GI och mycket goda. Bovete är inget sädesslag utan en växt, vars frukter man gör mjöl av. Det är alltså glutenfritt. I gröten använder man helt bovete.

Gör så här: kolla så att du har quinoa, dinkelflingor, helt bovete, havregryn, salt plus några favoritfröer hemma. Kanel och äpplen.

Tag fram en kastrull (gärna teflon), ett decilitermått och ett durkslag. Skölj en halv dl quinoa och en halv dl bovete i durkslaget. Lägg sen i kastrullen. Fortsätt med en halv dl dinkelflingor. Häll i en dl frön, t ex linfrö (kostfiber och omega 3, bra för magen), solrosfrö och physillumfrö (milt laxerande). Förresten, var försiktig med physillumfröna; två-tre matskedar räcker.

På med vatten, åtminstone fem dl. En nypa salt blir bra. Rör emellanåt. Det är inte meningen att det ska bli slemmigt eller för hårt. Du själv avgör när konsistensen är bra. En kvart får du räkna med att det ska koka. Häll på mer vatten om det blir för tjockt, avvakta om det blir för löst. Sista minutrarna häller du på en halv dl havregryn. Jag vill ha dom rätt intakta, inte sönderkokta.

Nu har du gröt så det räcker några dagar. Den går utmärkt att förvara i kylskåpet. Du tar ut och värmer så mycket åt gången som går åt. När du har kommit på just din favoritmix av olika ingredienser kan du öka grundportionen.

Servera med komjölk, sojamjölk eller havremjölk. Häll på det du tycker om, t ex kanel (blodsockersänkande och dessutom ett utmärkt afrodisiakum) och riven och mixad frukt. Till detta dricker du kaffe, grönt te eller rooibos plus ett glas multivitamindryck med din favoritsmak. Plussa på med ett ägg.
Om du känner att du inte hinner sitta och äta, så är gröten så fröig och tuggmotståndlig så att du har gott om tid att leta gummistövlar, överdragsbrallor, mata hundarna och plattånga och volumastra håret medan du tuggar.
Enjoy!


Andra bloggar om , ,.

Mmm...


Idag har jag varit i Lund och pratat demokrati på Pastoralinstitutet. Det var åtta år sen jag var i Lund och blev helt nostalgisk. Domkyrkan och Arken gick bra, men när jag gick över mårtenstorget och såg den röda äckelvagnen insåg jag hur mycket jag faktiskt saknar...att vara 20 nånting.

Dagens bild



Tack för supporten på facebook! Så här blev det.

Ihopklistrad




Ursäkta röran.


Jag fick bara en sån plötslig lust att leva.

Hur man skalar en räka. Karins måbättre-reflektioner. Del 5.

Idag blir jag förvirrad när jag läser DN. Avdelningen Namn och Nytt har haft en serie inlägg om räkor; hur många räkor det behöver vara på en macka för att det ska vara en räkmacka, och så vidare. NoN-avdelningen brukar verkligen inte uppröra mig så värst, men idag blir jag verkligen k-räk-färdig.

Hur skalar du räkor? Skalar du räkor alls, förresten? Med mina bohusländska gener tar jag fram en pistol om någon försöker servera såna där inlagda räkor i äckelsås. Nittiosju procent salt, och några blekrosa proteinursäkter som svårligen låter sig infångas ens med durkslag.

Vi hade arbetsmiljöutbildning på jobbet och instruktören var bohuslänning. Hon berättade massa intressanta saker om arbetsmiljö, men vad som imponerade mest på mig var att hon hade som vardagslyx att köpa en påse räkor (färska naturligtvis) och skala och äta dom direkt medan hon satt försjunken i en favoritbok. Skala och läsa samtidigt, det är bra. Det inger respekt.

Mats Holmberg i DN skriver att man ska ta bort skalet först, sen huvudet. Jag gör definitivt tvärtom. Huvet ska bort först. Sen skalet, sen tarmarna, sist svansen. Och bort, BORT med det kladdiga kladdet. I DN beskrivs att man ska ta bort skalet, sen huvet. Och man ska låta geggan vara kvar:

"Nu återstår det blanka, mjälla räkköttet, krönt av den krämiga, utsökt smakande geggamoja som gör räkan värd besväret."

Tillåt mig k-räkas. Menar DN att man ska äta upp räkans spermier? Eller vad är det som åsyftas? Bäst att göra en wiki i ämnet.

"Det finns arter som lever hela sitt liv i vattenmassan och andra som har ett planktoninskt larvstadium och sedan lever som bottendjur."

Stackarna. Ingen vägledning på wiki. Tasteline.se brukar vara tillförlitliga, men gaah. Hundratjugoen googleträffar på "räkgegga".

I vilket fall - jag konstaterar att räkor är bra mat ur GI-synpunkt. Massor av proteiner och selen men lågt GI. På 100 g kan du räkna ca 84 kcal, 18 g protein, 0,8 g fett, 0, 8 kolhydrater. Inte en fiber så långt ögat når, men det balanserar du genom tillbehören. Quinoa passar utmärkt, liksom fullkornsbulgur, bönor och linser. Skvätt på lite lime, det sänker GI:t ytterligare.

Vill du vara klimatsmart så väljer du kravmärkta nordhavsräkor. Det råder ingen brist på nordhavsräkor, men fisket medför enligt världsnaturfonden ofta höga bifångster och kan orsaka trålskador på bottnarna.

Och om jag får välja, tar jag definitivt bort allt kladd. Men man ska skölja så lite i vatten som möjligt, sa alltid min mormor som jobbade i fiskaffär, så att smaken inte blir fördärvad.
Andra bloggar om , , .

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...